”Ingen går säker i Gaza”

Vi når Mona el-Farrah på kvällen under krigets femte dag. Den sena timmen är inget hinder för en telefonintervju. I Gaza är det få som kan eller vågar sova.

– Jag har inte sovit på tre dygn. Jag har försökt sluta ögonen, men det går inte.

Hon börjar berätta, men avbryter sig när kriget blir allt för påträngande. Kriget som pågår utanför hennes lägenhet i halvmiljonstaden Gaza city.

– Kan du höra granatbeskjutningen?

Jo, den hörs ända till Göteborg. Om och om igen under hela samtalet.

– Jag bor nära stranden vid Medelhavet. Det är Israels marina styrkor som skjuter. Och hela tiden finns drönare i luften ovanför oss. Så har vi haft det i fem dagar. Hörde du? Hela huset skakade. Det är skrämmande. Inget vet vad som kommer att hända. Så mycket har förstörts…

Samma dag som vi talas vid har Israel förvandlat ett fyravånings bostadshus till ruiner. Elva personer dödades i flygattacken, bland dem flera barn.

– Jag sa till en vän att vara försiktig och hålla sina barn inom hus. Varför det, svarade hon sorgset och sa att grannarnas barn precis dödats när de befann sig i sitt hem. Det finns ingen plats i Gaza som är säker.

Antalet offer stiger snabbt. Mona el-Farrah nämner siffran 70 döda och 625 skadade när vi talas vid på söndagskvällen. Ett dygn senare är antalet 102 dödade och 850 skadade. Och vid pressläggningen på tisdagen har siffrorna stigit till 116 respektive 900.

– De flesta som dödas och skadas är barn och kvinnor, det är inte motståndsmän. 75 procent av Gazas invånare är under 18 år eller kvinnor.

Som läkare har Mona el-Farrah genom åren mött många offer för ockupationsmaktens krig och övergrepp. Det gör hon även denna gång. Röda halvmånen är försatt i högsta beredskap, och dess team av anställda och frivilliga krafter gör vad de kan för att erbjuda vård åt behövande. Men de saknar mediciner och utrustning.

– Jag tänker på barnen, det är många som får panikattacker. Jag tänker på civilbefolkningen och den kollektiva bestraffning som vi utsätts för. Och med bestraffning menar jag inte bara beskjutningen. Det var redan innan Israels anfall brist på allt, på bränsle, näringsriktig mat och rent vatten. Det var redan brist på mediciner, och folk tvingades resa ut ur Gaza för att få behandling.

Inte ens sjukhus och vårdpersonal går säkra. Mona el-Farrah rapporterar att det europeiska sjukhuset i flyktinglägret Khan Younis träffats.

– Detta är ingen ny taktik från den israeliska ockupationsarmén. Ambulanser, sjukhus och akutteam har utsatts för direkta angrepp, och vårdpersonal har hindrats att komma fram till offren när sekunder betyder mycket för möjligheten att rädda liv.

• Israel hävdar att de gör allt detta i självförsvar. Att de måste skydda sin befolkning mot palestinska raketattacker.
Mona el-Farrah suckar. Hon har hört Israels argument så många gånger förr.

– Det israeliska folket får ingen säkerhet genom aggression. Det Israel gör skapar bara en grogrund för mer hat och våld. Om de vill ge säkerhet åt sin befolkning, se då till att lösa hela situationen med ockupationen, fattigdomen, bristen på rörelsefrihet och avsaknaden av ett normalt liv för det palestinska folket.

Hon säger att hon inte vill kalla det som nu sker för ett krig.

– Kallar man det för ett krig låter det som om det är två likvärdiga parter som strider. Så är det inte.

På ena sidan står en till tänderna beväpnad stat som fördrivit, ockuperat och förtryckt palestinierna i decennier. På den andra står ett folk som använder sig av sin legitima rätt att resa sig mot ockupation och förtryck.

– Det är stor skillnad mellan israeliska civila, som endast är skräckslagna, och de som saknar mat, medicin, tak över huvudet, vatten och vård och dessutom är skräckslagna.

Det är den israeliska statsbildningen och allt vad skapandet av detta land fört med sig, som är ursprunget till de fruktansvärda scener som nu utspelar sig i Gaza.

– Israel skapades 1948 som en kolonial och rasistisk stat baserad på en motbjudande etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Denna stat kan inte vara någon partner för fred. Israel för ett krig mot det palestinska folket och vår kamp för självbestämmande och oberoende, säger Mona el-Farrah..

Palestiniernas president Mahmoud Abbas och den palestinska rörelsen Fatah förespråkar en tvåstatslösning av konflikten, Israel och Palestina sida vid sida.

Mona el-Farrah menar istället att en demokratisk, sekulär stat för alla invånarna är lösningen för framtiden. Det är en lösning som inkluderar att man följer FN:s resolution 194, som ger de fördrivna palestinska flyktingarna och deras familjer rätt att återvända till sina hem i det nuvarande Israel, liksom övriga resolutioner som Israel vägrar att respektera.

Hon påpekar dock att det Israel som nu bombar Gaza inte accepterar någon av lösningarna. Genom att göra förhållandena på marken närmast outhärdliga är målet att palestinierna ska tvingas fokusera på sin överlevnad och överge kampen för sina nationella rättigheter.

– Men Israel kommer inte att lyckas. Vi kommer aldrig att ge upp våra nationella rättigheter. I denna kamp är solidariteten viktig.

Mona el-Farrah är välinformerad om hur regeringarna i västvärlden och de stora medierna ställer sig i Palestinafrågan. Men det är bara den ena sidan, menar hon.

– Jag är övertygad om att bland folken så har medvetenheten och kunskapen om palestiniernas situation ökat. Förtryckaren kan verka stark men står ensam. Vi palestinier och alla som solidariserar sig med oss är många fler. Därför är solidariteten viktig och därför är jag trots allt positiv. Vi önskar ingen välgörenhet, vi vill ha politisk solidaritet.

Hon gäspar och ursäktar sig. Sömnbristen gör sig påmind, liksom påfrestningarna av att dygnet runt vara utsatt för angrepp. Ljudet av beskjutningen hörs än en gång när jag berättar om de solidaritetsdemonstrationer som hållits på flera orter i Sverige.

Dagen efter vårt samtal är Mona el-Farrah på plats hos Röda halvmånens vårdteam. Hon rapporterar om hur de skapat en krisgrupp, där många volontärer ingår. Syftet är att hjälpa patienter med kroniska sjukdomar och via Internet stödja de många kvinnor och barn som panikslagna gömmer sig i sina hem. Förutom att ta emot det ständigt ökade antalet skadade som följer på den israeliska terrorn.

Jag drar mig till minnes ett citat från en tidigare intervju i Proletären med Mona el-Farrah. Det var under en israelisk attack i mars 2008. Tyvärr är orden för fyra ett och ett halvt år sedan ännu mer aktuella idag.

– Ingen kan låtsas som att de inte vet vad som händer i Gaza. Vi har informerat världssamfundet. Vi vädjar till världens folk att pressa Israel för att få stopp på folkmordet, innan det är för sent.