USA vill bryta sönder Syrien

Så kom ögonblicket då USA talade om för världen att man har ”bevis” för att ”Syriens regim” vid flera tillfällen använt kemiska vapen mot oppositionen. På en presskonferens i Vita huset i Washington 13 juni förklarade säkerhetsrådgivaren Benjamin J Rhodes att uppskattningsvis 100 till 150 personer dött av kemiska stridsmedel, inklusive nervgasen sarin.

När USA anklagar andra länder för att använda kemiska vapen borde varnings-klockorna ringa. Det är bara tio år sedan lögner om massförstörelsevapen användes för att motivera angreppskriget mot Irak.

Men de närvarande journalisterna på presskonferensen i Vita huset gjorde ingen sådan koppling. Enligt al-Jaziras Vita husetkorrespondent, Patty Culhane, var det inte någon som ens ställde en fråga till Benjamin J Rhodes om dessa ”bevis” kommer att offentliggöras. Ingen ifrågasatte heller varför den syriska regeringen skulle välja att göra något den på förhand vet kommer att utnyttjas maximalt av dess fiender.

Om USA på allvar är oroat över om kemiska stridsmedel används i Syrien borde Obamas säkerhetsrådgivare ha tagit upp FN-utredaren Carla del Pontes uttalande i en schweizisk tv-intervju 5 maj. Hon sade att det finns ”starka, konkreta misstankar” om att rebellerna – inte regeringssidan – använt kemiska vapen. Benjamin J Rhodes borde också ha nämnt att turkiska säkerhetsstyrkor den 29 maj fann en behållare med två kilo saringas när tolv medlemmar i al-Qaidaanslutna Jabhat al-Nusra greps nära den syriska gränsen.

Nej, skälet till att USA tar upp frågan är en annan. Det går nämligen dåligt för USA:s och västvärldens krigande vänner i Syrien. Efter den syriska arméns befrielse av den strategiskt viktiga staden al-Qusayr går offensiven vidare mot andra områden som ännu är under rebellernas kontroll, som delar av Aleppo.

Utpekandet av Syriens president Bashar al-Assad som skyldig till kemisk krigföring syftar till att motivera ett utökat stöd till de allt mer desperata rebellerna.

Det var också huvudbudskapet på pressträffen i Vita huset. Benjamin J Rhodes förklarade att USA redan har och än mer kommer att utöka stödet till den politiska men också den militära oppositionen, med syftet att stärka dess effektivitet på marken. Vad det militära stödet utgörs av, om det också omfattar vapenleveranser, ville Barack Obamas säkerhetsrådgivare inte gå in på.

Huruvida USA börjat leverera vapen är inte heller avgörande.

För det första är det väl känt att CIA under en lång tid spelat en central roll i vapenleveranserna från Qatar och Saudiarabien till rebellerna. Därmed är USA redan delaktigt i beväpningen.

För det andra kan även det som kallats ”icke dödlig” hjälp, och som USA och många andra länder under lång tid bistått rebellerna med, vara i högsta grad dödande. Avancerad kommunikationsutrustning, nattkikare, militär utbildning och underrättelser stärker naturligtvis de väpnade gruppernas militära förmåga och bidrar till fortsatt krig, död och förödelse.

Vad är det USA önskar uppnå genom stärkandet av den väpnade oppositionen?

Det handlar knappast om att de tror att rebellerna ska lyckas besegra den syriska armén och störta landets regering. Det märks inte minst genom att västvärldens ledare har slutat tala om Assads nära förestående fall. Istället lyfter de fram nödvändigheten av att nå en politisk lösning och talar om den kommande fredskonferensen, Geneve II.

För att framtvinga ett regimskifte skulle det krävas betydligt större militära insatser utifrån, som ett storskaligt anfall à la Libyen, Irak eller Afghanistan. I dagsläget verkar varken USA eller övriga västländer beredda att göra detta. Oavsett om det maskeras som ”humanitär insats” eller ”flygförbudszon” så skulle ett krig mot Syrien riskera att drabba västs vänner i regionen och skärpa konflikten med Ryssland och Kina.

Västvärldens ledare är troligen också bekymrade över att al-Qaida och andra extrema islamister dominerar upproret. Obama, Cameron och Hollande vill knappast att Syrien i ett längre perspektiv ska förvandlas till fristad för mer eller mindre hotfulla och okontrollerbara terroristgrupper.

Stödet till rebellerna handlar om att dessa, inklusive al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra, för stunden går imperialismens ärenden. Genom att se till att kriget fortsätter nås målet att försvaga och bryta sönder dagens Syrien. Bostäder, skolor och sjukhus ligger redan i spillror. Vattenreningsanläggningar och elverk är söndersprängda. Spannmålslager har plundrats. Maskiner från tusentals fabriker i landets industriella centra Aleppo har fraktats till Turkiet och sålts. Intellektuella och ledande personer inom statsapparaten har avrättats.

Dessutom angriper de sunnimuslimska extremistrebellerna de etnisk-religiösa minoriteterna, vilket underblåser sekteristiska motsättningar.

När kriget tar slut och en fredslösning nås så kommer det sönderkrigade Syrien att vara mycket mer beroende av omvärlden – och ett lättare offer för imperialistisk kontroll – än innan kriget.

Det som inger hopp är att Syrien hittills stått emot det massiva försöket att knäcka landet. Detta hade aldrig kunnat ske om inte merparten av det syriska folket avvisat rebellerna och den utländska inblandningen.

Hoppingivande är också att det inom borgerligheten i väst börjat uppstå tydliga sprickor gällande agerandet i Syrien. En av dem som förstått vad det handlar om är Londons konservative borgmästare, Boris Johnson. I i brittiska The Telegraph 16 juni kritiserar han det utökade stödet till rebellerna:

”Detta är inte rätt tillfälle att skicka fler vapen. Detta är ögonblicket för en fullständig vapenvila, ett slut på galenskapen. Det är dags för USA, Ryssland, EU, Turkiet, Iran, Saudiarabien och alla spelare att sammankalla en mellanstatlig konferens för att försöka stoppa blodbadet. Vi ska inte använda Syrien som en arena för att plocka poäng eller spänna musklerna i den geopolitiska kampen, och vi kommer inte att få en vapenvila genom att trycka vapen i händerna på galningar.”

Det är bara att instämma. Trots allt tal om att mer vapen ska pressa Assad till förhandlingsbordet så är det inte den syriska regeringen som hindrar en fredslösning. Det är västs vänner i Syrien som gång på gång avvisat samtal och väljer att fortsätta det krig de startat. Och det kan de göra tack vare uppbackning från USA.