Språkdispyt med lång historia
Sannfinländarnas framgångar i årets finska riksdagsval aktualiserar återigen den så kallade ”tvångssvenskans” vara eller icke vara i den finska skolan. Språkfrågan i Finland är av gammalt snitt och har funnits med ända sedan det självständiga Finlands födelse.
Finland tillhörde Sverige från år 1249 till 1809. Sverige hann under denna 560 års långa ”ockupation” upprätta en redig byråkrati i Finland. Samtidigt flyttade även många ”vanliga dödliga” mellan länderna. På 1500- och 1600-talet uppmuntrades tex finnar att flytta till det som än idag kallas Finnmarkerna i de mellan-svenska skogarna. I de norra och relativt obebodda delarna av riket skedde förflyttningar mer planlöst och oberoende av ockupationspolitiken, vilket resulterade i att det finns platser i dagens Finland som ursprungligen var (och är) svenskspråkiga och vice versa i Sverige.
Under 1800-talet, då Finland hörde till Ryssland, växte den sk fennomanin fram i Finland. Man ville utveckla och stärka finska språket och nationalkänslan. Finlandssvensken, Elias Lönnrot, bidrog starkt till att finskan utvecklades från olika dialekter till ett officiellt språk på 1800-talet. Fennomanins slagord var ”svenskar äro vi inte, ryssar vilja vi inte bli, låt oss därför vara finnar”.
Efter Oktoberrevolutionen förklarade bolsjevikerna Finland självständigt och på det följde det finska klasskriget. I detta krig kämpade finlandssvenskar på både de ”rödas” och ”vitas” sida. I och med de ”vitas” seger 1918 uppkom språkfrågan mellan svenskan och finskan och då främst som en motsättning inom den härskande klassen, dvs mellan den svensktalande och den finsktalande överklassen. Som en parantes kan nämnas att Mannerheim, de ”vitas” landsfader och den som många finskspråkiga högernationalister håller närmast hjärtat, hade svenskan som modersmål och talade flytande ryska och tyska, men aldrig lärde sig mer än hjälplig finska.
Språkstriderna förblev hårda ända till andra världskrigets slut då ett freds- och vänskapsavtal slöts med Sovjetunionen. Finlands kommunistiska parti, som hade varit förbjudet sedan 1918, fick återigen verka. Arbetarklassen var vid denna tid stark. Samhällsklimatet började inbegripa en fosterländsk idé om ett folk med två språk. Under denna tid, ”andra republiken” (1944-1991), var förhållandet inte friktionsfritt mellan språken, men långt mer avslappnat än idag.
I och med liberalismens segertåg över världen och president Kekkonens frånfälle (som hade personifierat ett mera vänskapligt förhållande till Sovjetunionen) stärktes de finskspråkigt nationalistiska krafterna. Att det är, nu som då, de mest reaktionära krafterna i den finska politiken som driver kampanjer mot svenskan är ingen överraskning. Samma partier driver även den hårdaste invandringspolitiken och hetskampanjer mot Ryssland, ”den evige fienden”.
Finland har två nationalspråk, finskan och svenskan. Enligt lagstiftningen är båda nationalspråken jämställda. I verkligheten finns det stora brister i den språkliga jämställdheten och tillämpningen av språklagstiftningen. Många av de etablerade partierna försvarar utåt svenskans ställning, alltmedan röster i de egna leden hörs säga motsatsen.
I den finska grundskolan är i stort sett alla skolämnen obligatoriska, ”tvångsämnen”. Skolämnen väljs i allmänhet ut av myndigheter utifrån ett lands förhållanden för att, i alla fall i teorin, skapa människor som duger i samhället. Eftersom Finland har beslutat om två nationalspråk har det också setts som naturligt att båda språken ska vara obligatoriska. Att finlandssvenskar och finnar stöter på varandra i sin vardag är ett faktum. Tvångsfinskan/tvångssvenskan kan alltså tyckas vara ett av de mest praktiskt tillämpningsbara ämnena som en boende i Finland kan lära sig i skolan.
Man talar ofta om svenskan och finlandssvenskarna som en ”kolonial rest” och även om detta inte är helt korrekt så kan man likväl ställa sig frågan: Vad ska man göra med en så kallad ”kolonial rest”? I Estland betraktar den styrande högern tiden i Sovjetunionen som en ockupation och ryssarna i Estland, varav många har bott i Estland i flera generationer, förvägras rösträtt och behandlas som andra rangens människor.
Anta att Finland skulle anta en förfinskningskampanj eller en politik liknande den i Estland. En trolig utveckling är då att områden där majoriteten talar svenska skulle vilja bryta sig ut ur Finland (en tanke som faktiskt redan finns hos vissa rabiata finlandssvenskar). Åland skulle med stor säkerhet inta en sån ställning och ett borgerligt Sverige skulle antagligen välkomna en sån utveckling.
Men inom minoriteter finns det alltid andra minoriteter. Se på utvecklingen i forna Jugoslavien där olika folkslag och minoriteter ställs emot varandra och länder styckas upp. När imperialismen sätter dagordningen blir den förtryckte lätt en förtryckare. Att dra länder, folk och minoriteter över en kam är inte att se klassmässigt på frågan.
Man kan svära över historiens djävulskap, men historien går inte att göra ogjord. Att man på socialistiska Kuba talar ”ockupationsspråket” spanska kan tyckas märkligt för den som inte tänker, men att försöka upphäva en historisk orättvisa genom att tex tvångsinföra ett utdött språk eller tvångsförflytta människor till sina förfäders marker gör knappast någon av de drabbade gladare.
Ett mått på hur demokratiskt ett land är visas bla i hur man behandlar sina minoriteter. Redan innan Sovjetunionen bildades sa Lenin att den fulla demokratin innebär: ”Inga privilegier för någon nation eller något språk, inte ens den minsta grad av förtryck eller minsta orättvisa mot en nationell minoritet.” Stalin ägnade i stort sett hela sitt verksamma liv till språk- och den nationella frågan, samtidigt som han bekämpade all form av rysk storchauvinism.
I och med Chrusjtjovs intåg så ändrades allt detta. Det ryska språket började ersätta de nationella språken. Det nationella förtrycket tillsammans med restaureringen av kapitalismen ledde sist och slutligen till Sovjetunionens kollaps.