Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partiordförande (K)

Ledarkrönika: Vi är fortfarande inga maskiner

Idag är mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Men liksom för 50 år sedan kan det plötsligt bara brista en dag.


Den 9 december är det 50 år sedan den stora gruvstrejken i Malmfälten inleddes. I 57 dagar strejkade nästan 5.000 gruvarbetare. Konflikten skakade samförståndets Sverige.

För såväl den socialdemokratiska regeringen, LO-toppen, borgerligheten och media husen slog nyheten ner som en bomb. Myten om ett samhällsbygge med bara vinnare fick en knäck och klassamhället lyftes fram i ljuset.

Levnadsstandarden hade höjts även för arbetare. Men reallönelyft, moderna bostäder, bättre pensioner och välfärd hade sitt pris. Ett grymt arbetstempo. Så det som överraskade topparna i Stockholm hade jäst under ytan ett bra tag. Och inte bara i gruvorna.

Att LKAB var ett statligt företag var inte till någon fördel för de anställda. Ett nytt ackordssystem innebar att tidsstudiemän hårdbevakade arbetarna. Från USA hade företaget också importerat de 31 ledarskapsteserna. Det ledde till en hierarkisk organisation där gruvarbetaren längst ned skulle arbeta och hålla käften.

Strejken var svaret från de som jobbade under dessa villkor i buller, dieselavgaser och damm. Det formulerades i ord på en banderoll som bars under en demonstration: ” Vi är inga maskiner”.

Mot sig fick de strejkande inte bara företaget och borgerligheten. Även LO-ledningen och regeringen deltog i smutskastningen och splittringsförsöken. Strejken var vild och bröt med den påbjudna arbetsfreden och ”svenska modellen”. Hos arbetarklassen väcktes istället solidariteten och självkänslan. Omfattande penningstöd nådde gruvarbetarna från alla håll i landet.

Samtidigt blev det inledningen till en våg av vilda strejker på landets arbetsplatser. Hundratusentals arbetare rätade på ryggarna och satte sig i respekt under de kommande två decennierna.

Som ett direkt resultat av detta infördes under 1970-talet en ny arbetsmiljölag, förtroendemannalagen, LAS och MBL av sosseregeringen. Det var eftergifter till en stridbar arbetarklass. Men samtidigt ett försök att återföra den demokratiska och upproriska strömningen till former som kunde kontrolleras av en toppstyrd fackförening.

Idag är mycket sig likt från tiden före gruvstrejken. Arbetarklassen är osynliggjord och arbetslivet avhumaniserat. Arbetsköparnas övertag är till och med större än då. Med en reservarmé av arbetslösa, bemanningsföretag och oreglerad arbetskraftsimport är det en lätt match att dumpa löner och kringgå både de lagar som kom efter gruvstrejken och andra skydd för arbetsvillkoren.

Men liksom för 50 år sedan kan det plötsligt bara brista en dag. Ett osannolikt uppror kan återigen skaka om eliten.