Prylar och pengar istället för omsorg på privat HVB-hem för ensamkommande

Anställda utan kollektivavtal, ungdomar som inte får den hjälp de behöver och en verksamhet som underblåser motsättningar och rasism.

Nu är Emelie Granqvist ungdomshandledare på ett kommunalt HVB-hem men tidigare jobbade hon för ett privat företag i branschen. Hon är mycket kritisk till de privata aktörer som har ansvar för boende och integration av tusentals ensamkommande ungdomar.

– Jag jobbade inom det privata fram till i februari i år. Då tröttnade jag på att bråka.

För tre år sedan sökte Emelie Granqvist jobb på ett privatägt HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Hon hoppades kunna påverka och hjälpa till i en situation där fler och fler flyktingar sökte sig till Sverige.

– Jag hade ingen tanke på att det fanns andra intressen bakom. Först när jag började jobba insåg jag att ägarna tjänade otroligt stora pengar på verksamheten. Ägaren tog ut mer än dubbelt så höga avgifter mot vad staten betalade till kommunen. Och mitt under krisen dubblade de avgiften!

När fler och fler ensamkommande ungdomar kom till Sverige fick kommunerna anlita de boenden som fanns och skrupelfria ägare kunde ta i princip vilka avgifter de ville.

– De privata mjölkade situationen.

Av drygt 160.000 asylsökande som kom till Sverige under 2015 tillhörde 35.000 gruppen ensamkommande flyktingbarn. De allra flesta, drygt 23000, hade afghanskt medborgarskap och majoriteten av dem är pojkar i övre tonåren.

Av de som fick sin asylansökan prövad 2015 fick 88 procent asyl. Att så många fick asyl beror på att de flesta kommer från Afghanistan, Eritrea och Somalia, som anses alltför osäkra för att barn under 18 ska kunna skickas tillbaka.

Många av de som kom under 2015 hann dock inte få sin asylansökan prövad innan asylreglerna skärptes. Med de nya reglerna har afghaner inte längre flyktingstatus och ungdomar kan därmed skickas hem efter att de fyllt 18. Dessutom har många ungdomar skrivits upp i ålder i efterhand – och kan därmed utvisas direkt.

– Jag är chockad över vad som hänt efter den nya lagen. Ungdomar som bott hos oss i över ett år, som vi jobbat med och fått in i samhället får plötsligt avslag och fem dagar på sig att packa.

Emelie Granqvist ger en bild av en marknadsstyrd flyktingbransch som drabbar såväl de enskilda ensamkommande ungdomarna som de anställda och spär på fördomar. Idag jobbar hon på ett kommunalt HVB-hem. Visst finns där också problem men skillnaden är stor gentemot de privata.

Hon berättar att de var cirka 25 anställda på det privata HVB-hemmet när de tillsammans började ställa krav på bättre anställningsförhållanden.

– Vi tänkte att det var dags för kollektiv-avtal för att få lite mer trygghet. Det borde ju vara en självklarhet med kollektivavtal.

Men det var det inte. De kontaktade facket Vision som svarade att de inte kunde tvinga någon arbetsgivare till kollektivavtal. Företaget använde samma argument som mindre företag som vill slippa ha kollektivavtal brukar använda, att de anställda redan hade lika bra villkor som i kollektivavtalet.

– De sa också att kollektivavtal var emot deras principer!

När Emelie Granqvist inte såg någon möjlighet att få kollektivavtal sade hon upp sig.

Till skillnad från andra HVB-hem som uppmärksammats för att ha haft väldigt dålig bemanning, fungerade den biten hyfsat bra på HVB-hemmet Emelie Grangvist jobbade på. På schemat fanns dygnspass, dagspass och så kallat vaken/natt-pass. Med både dygnspass och vaken/natt-pass, kunde arbetsbelastningen vara tung.

– Vi fick kämpa för att slippa det.

Men problemet är större än bara ett enskilt HVB-hem. Hela branschen är rutten.

– Det ställs inga större krav på privata boenden. Visst, IVO ska godkänna, men det skulle mycket till för att de inte skulle göra det. Det var fritt fram för företagen att bestämma.

Problemet med det privata HVB-hem som Emelie Granqvist jobbade på var dock inte att standarden var för låg eller ägarna för snåla. Snarare tvärtom.

Hon beskriver hur ägarna till HVB-hemmet satsade på att få ett bra rykte bland ungdomarna, för att på så sätt locka till sig fler boenden – och tjäna mer pengar.

– Ägarna bodde i Örgryte, hade ett sommarhus på 300 kvadratmeter och en stor båt. De tyckte att allt som fanns i ett ”vanligt hem” skulle finnas i boendet.

Och enligt ägaren innebar ett ”vanligt hem” bland annat två bilar av märket BMW som de anställda fick köra ungdomarna i – och en jacuzzi på övervåningen.

– De pengarna hade kunnat användas till något bättre.

Trots ägarnas ”omtanke” om ungdomarna var de sällan med i själva verksamheten.

– De var snarare rädda för ungdomarna, minns Emelie Granqvist.

Det är kommunerna som placerar ungdomarna, men när kommunerna tvingades anlita de privata boenden som fanns uppstod en konkurrenssituation som utnyttjades av privata ägare. Och företagen hade fattat att de kunde locka till sig fler ungdomar.

– Företaget förstod att ungdomar snackar med varandra. Det blev ett stort tryck och fler och fler ungdomar ville flytta dit.

Men det var inte pengar som de ensamkommande flyktingungdomarna behövde främst, menar Emelie Granqvist.

– De behöver något helt annat. De behöver trygghet, omsorg och en realistisk syn på livet i Sverige. Vi har en bostadskris, det är svårt att få jobb och ännu svårare om man inte kan svenska.

Ägarna hoppades på tacksamma ungdomar men effekten blev snarast motsatt.

– Jag såg förtvivlade och aggressiva ungdomar som inte kunde fokusera på det som var viktigt. De trodde de skulle bli lyckliga av att köpa telefon, jacka och skor men de var olyckliga. De behövde få hjälp med sina känslor.

Någon sådan hjälp kunde företaget inte erbjuda. Istället gav de mer pengar och mer grejer.

– Det som oroade mig var hur de skulle klara sig sen, säger Emelie Granqvist som beskriver hur hon har kontakt med en av ungdomarna som nu ska klara sig utan månadspeng.

– Jag får förklara som det är, svenska ungdomar får inte så mycket i månadspeng. Nu måste du fokusera på dina studier så du kan få ett jobb och klara dig själv.

• Det finns de som vill beskriva ensamkommande ungdomar som bortskämda. På din beskrivning låter det nästan som att det är sant?
– Ja, men då är frågan, vem är det som skämmer bort dem? De har fått höra att de kan begära allt i Sverige och de märker att det funkar. Men det är inte deras fel. Det är hur mottagandet fungerar det är fel på!

De privata HVB-hemmen kunde ta ut skyhöga avgifter från kommunerna, betydligt högre än vad kommunerna fick av staten, och verksamheten gick i princip ut på att ge ungdomarna pengar eller prylar. Emelie Granqvist är noga med att påpeka att skulden för detta ligger på de privata HVB-hemmen och det system som tillåter dem.

– Problemen beror absolut på att man lät det bli en privat industri.

Hon hade hellre sett ett statligt eller kommunalt system där det var lika för alla. Och där fokus låg på att hjälpa ungdomarna in i samhället.

– Hjälp dem med skolan, med språket och att lära sig att spara pengar istället. Och hjälp dem att förstå att de kanske inte får stanna, att det kan bli avslag. Man måste var öppen med verkligheten.

Många känner sympati för ungdomarna som tagit sig över stora delar av världen, bort från krig och fattigdom men också bort från sina familjer.

Men inte alla känner sympati. Det sprids rykten om ungdomar som är betydligt äldre än vad de uppger sig för att vara, att de är bortskämda eller ägnar sig åt brott.

• Har de privata aktörernas roll påverkat människors syn på flyktingmottagandet? Till exempel bidragit till att folk är skeptiska till flyktingar?
– Det tror jag. Man hör folk säga att ungdomarna är bortskämda, eller att de behandlas med silkeshandskar. Det kommer alltid att finnas de som inte vill ta emot flyktingar, men det här systemet förvärrar situationen. Man ger de som är fördomsfulla och säger att ungdomarna bara utnyttjar vårt system ”rätt”.

• Ibland anklagas ensamkommande ungdomar som grupp för att ha dålig kvinnosyn. Är det något du märker av?
– Det är klart att det ibland fanns olika uppfattningar. Men de flesta var medvetna om synen på jämställdhet i Sverige. Och det går att påverka jättemycket genom att berätta och visa hur vi gör här.

Emelie Granqvist påpekar att ojämställdhet och sexism är ett globalt problem. Och att hon ibland snarare upplevt mer sexism från andra äldre anställda.

– Men visst, det kan vara mer påtagligt i vissa kulturer.

Nu, ett år efter krisen, kommer det betydligt färre flyktingar till Sverige. Dessutom ska många ensamkommande ungdomar, framförallt från Afghanistan som av regeringen klassats som säkert, skickas hem.

– Det är en situation som riskerar att bli farlig. De som redan är utan hopp tappar hoppet ytterligare och blir desperata. Och de som reagerar i desperation kan bli farliga. Regeringen har skapat ett problem.

Hon beskriver hur många ungdomar nu kommer att gömma sig, bli bostadslösa, börja driva runt och kanske hamna i kriminalitet.

– Det kommer att skapa mer fördomar och rädsla.

Själv menar Emelie Granqvist att Sverige självklart ska ta emot ensamkommande ungdomar som flyr och att de som kommit hit borde få stanna. Hon beskriver det som ett stort svek att utvisa ungdomar som fått bo här i ett år.

– Om man nu menar att vi tagit in för många, då får vi väl hantera den här situationen.

Inom HVB-branschen får nu många privata boenden stänga ner. Dygnsavgiften som staten betalar till kommunerna har sänkts och de privata kan inte längre ta ut lika höga avgifter.

Migrationsverket betalar inte heller för tomma platser längre. Med nya regler från staten och socialstyrelsen har de privata HVB-hemmen nu inte lika mycket makt.

– Men allt sker ett år för sent, konstaterar Emelie Granqvist.