”Vi tänker inte låta dem isolera Farc från folket” – gerillaledaren Edison Romaña i exklusiv intervju

Publicerad 17 februari 2016
– Vi kommer inte att överlämna gevären för att sopa gatorna vilket oligarkin vill. Nej, där Farc är statsmakt kommer vi att fortsätta arbeta politiskt och föra ut våra idéer, säger gerillakommendanten Edison Romaña.
– Vi kommer inte att överlämna gevären för att sopa gatorna vilket oligarkin vill. Nej, där Farc är statsmakt kommer vi att fortsätta arbeta politiskt och föra ut våra idéer, säger gerillakommendanten Edison Romaña.

– Det finns flera allvarliga hinder i vägen för undertecknandet av ett fredsavtal i Colombia, säger gerillaledaren Edison Romaña i en exklusiv intervju för Proletären när vi möter honom och Farcs förhandlingsdelegation i utkanterna av Havanna. Farc-kommendanten Edison Romaña ger sin syn på möjligheterna att få ett slut på den över ett halvt sekel långa väpnade konflikten i Colombia och vittnar om den colombianska arméns provokationer.

Bilder
  • Den tekniska kommissionen på plats i byn Santa Helena, Colombia, i december förra året. Edison Romaña ingår som Farc-representant och syns längst till vänster på bilden.
  • President Santos på arméns dag.
Fakta och bakgrund
Paramilitären och internflyktingarna

Lokal kriminell diktatur
• Paramilitären finns i 321 kommuner i 31 av 32 län. I 198 kommuner är situationen kritisk då paramilitären har konsoliderat en lokal kriminell diktatur i allians med en lokal politisk och ekonomisk elit, menar Camilo Gonzalez Posso, chef för Indepaz, Forskningsinstitutet för Utveckling och Fred.
• Paramilitären opererar i regioner där det samtidigt existerar megaprojekt som i huvudsak leds av transnationella företag inom exempelvis gruv- och energisektorn. De som motsätter sig denna verksamhet hotas, tvångsförflyttas eller mördas.
• Staten och regeringen förnekar att det existerar paramilitära strukturer och säger att paramilitären upplöstes under regeringen Uribe 2002-10.
• De grupper som opererar i dag påstås vara ”kriminella band”, ett påstående som förkastas av såväl colombianska som internationella människorättsorganisationer.

Sex miljoner internflyktingar
• Nära sex miljoner colombianer av en befolkning på 44 miljoner är internflyktingar. Den förkrossande majoriteten är offer för paramilitären.
• Offren vågar ofta inte vittna om hur och vilka det var som tvingade bort familjen från sina marker och egendomar.

”Om regeringen Santos hade haft en verklig fredsvilja hade den accepterat Farcs förslag om ett bilateralt eldupphör.”

– Extremhögern vill låsa in oss i inhägnader med militären som vakter. Civilbefolkningen ska inte få tillträde eller komma i kontakt med oss. Oligarkin i Colombia är livrädd att vi revolutionärer ska föra ut och slåss för våra politiska idéer och program. Men jag har klargjort för generalerna i den tekniska kommissionen att om de insisterar i dessa förslag så är det bättre att kriget fortsätter

Orden kommer från gerillaledaren Edison Romaña som av armén och medier många gånger förklarats vara ”stupad”. Men när Proletären möter honom i Havanna i slutet av december är han i allra högsta grad levande.

I den ”tekniska kommissionen” som han nämner, ingår han själv, flera höga militärer och internationella personligheter från FN, experter på bland annat desarmering av
landminor, ett viktigt vapen för gerillan.

Säg bara ”Romaña” och tjocktarmen börjar röra sig oroväckande för mer än en borgare i Bogotá. Han är bokstavligt talat en skräck för de penningstinna huvudstadsbor som fick höra om denne gerillaledare under 1990-2000-talet. Hans stridskamrater i Farcs förhandlingsdelegation i Havanna säger att ”Romaña är en fredens man”. Och så skrattar de, väl medvetna om hans rykte.

Edison Romaña tar emot i gerillans ”läger” i södra Havanna. Han har nyligen återkommit till Kuba efter besök i Santa Helena, Colombia, tillsammans med bland andra representanter för FN och den colombianska regeringen.

I lägret i Havanna finns ett fyrtiotal gerillasoldater. Få journalister släpps in här. Men efter att ha gjort reportage på gerillakontrollerat område sedan 1988 tas Proletärens utsände emot med omfamningar och handslag från gerillakillar eller gerillatjejer som vi har träffat tidigare i Colombia. Romaña stötte jag på redan 1988 i det centrala gerillalägret ”Casa Verde”. Då var han inte ens 20 år.

18 månader efter mötet deltog han i striderna mot 7000 elitsoldater och stridsflyg, som den 9 december 1990 bröt vapenvilan mellan Farc och regeringen. Tio års öppet krig startade som kostade tiotusentals liv.

– Vi har alltid haft en lömsk lögnaktig fiende som alltid har försökt att skapa fällor i fredsförhandlingarna.

Romaña är otålig och det är märkbart att de 14 dagarna i Colombia har gjort intryck på honom.

– Trots att vår delegation bestod av representanter för regeringen, FN och militären så utsattes både vi och bönderna för hot och insinuationer av den lokala armébataljonen i byn Santa Elena, i länet Meta.

• Varför accepterar Farc att desarmera minorna när det bara är gerillan som har deklarerat ett eldupphör medan president Santos fram till dags dato vägrar ge ordern till armén?

– Den frågan ställer sig även våra gerillakamrater i Colombia. För vi attackerar inte armén, armébaser eller polisstationer. Om regeringen Santos hade haft en verklig fredsvilja hade den accepterat Farcs förslag om ett bilateralt eldupphör, understryker gerillakommendanten.

Han säger att den enda aktiviteten som de cirka 70 Farc-fronterna nu ägnar sig åt är politiska uppgifter bland befolkningen.

Militären har utnyttjat den ensidiga vapenvilan för att flytta fram sina positioner men stött på motstånd från gerillan som anser sig ha rätt att slå tillbaka. Och det är här som landminorna är viktiga för det är ett oerhört viktigt vapen.

– Mot arméns och flygets 250-kilosbomber försvarar vi oss med minor när Blackhawkhelikoptrarna landsätter elitsoldater ur specialstyrkorna, säger Romaña.

– Men vi menar att någonstans måste vi börja för att successivt trappa ned den väpnade konflikten. Därför satte vi oss med generalerna för att utbyta uppfattningar. Efter sex månaders diskussioner kom vi fram till att inleda ett pilotprojekt i två byar i länen Meta och Antioquia, Santa Helena respektive Orregón.

Edison Romaña är bekymrad över att motsidan, de väpnade styrkorna, saknar fredsvilja.

– Vi var två veckor i Santa Helena och under den tiden flög stridshelikoptrarna över oss hela tiden. De upprättade vägspärrar där de fotograferade och registrerade namnen på alla som passerade den militära posteringen. Befolkningen känner skräck.

– En dag när vi hade ett stort möte med befolkningen grep de tio bönder. De anklagas för att tillhöra gerillan, knarktrafik och terrorism. Dessa skådeprocesser bidrar inte på något sätt att trappa ned konflikten. I stället försvårar de Pilotprojektet med avmineringen i denna by. Det oroar.

Flera medlemmar av Farcs fredsdelegation instämmer och säger att händelserna i Santa Helena inte är några isolerade episoder utan något som pågår över hela det nationella territoriet. I synnerhet bondebefolkningen, som under ett halvt sekel har varit Farc-gerillans sociala och politiska bas, utsätts för en statlig terrorism som är svår att föreställa sig om man lever i en större stad.

– Under tiden i Santa Elena attackerade den 10:e mobila armébrigaden både civilbefolkningen och de gerillatrupper som historiskt sett alltid har funnits i regionen. Hot om att mörda oss dök upp.

Detta står i bjärt kontrast till hur civilbefolkningen tog emot gerillans delegater.

– Många människor sökte upp oss och ville att vi skulle förklara för dem hur fredsförhandlingarna i Havanna utvecklas. Så klart ville de veta hur jordreformsfrågan behandlas. Eller frågan om kokabuskarna, frågan om offren under den långa konflikten. Intresset för fredsprocessen är oerhört stort men också rädslan för vad som kan komma efter att kriget har upphört. Enbart i denna lilla by har 36 familjer gripits och tio dömts till fängelse. Småbyarna bombas regelbundet och befolkningen är katalogiserad som ”gerillavänlig”. Det enda ”brottet” är att befolkningen och gerillan har sammanlevt under alla år vilket inte betyder att de är gerillasoldater eller tillhör den civila milisen.

Under intervjun upprepar Edison Romaña att den enda vägen för Colombia är att avsluta kriget. Men inte till vilket pris som helst. Han understryker att gerillan inte accepterar att låta sig ”inhägnas” som om de vore boskap.

– Trots kriget har jag en daglig kontakt med befolkningen i de regioner vi opererar i. Gerillan instruerar, leder och tillsammans med befolkningen utvecklar vi olika projekt till förmån för befolkningen. Det är det som vår motpart är rädda för, att vi talar med de civila som i sin tur utpekas av militären för att vara ”terrorister” i tjänst hos Farc.

Den femte punkten av totalt sex punkter på fredsagendan handlar om den väpnade konfliktens offer. Den är central om Colombia ska kunna försonas. De korporativa colombianska medierna framställer gerillan som de enda utövare av våld under konflikten. Men alla seriösa nationella och internationella organ säger att staten, inklusive det paramilitära monstret, är ansvarig för 80-85 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia. Gerillan står för 10-15 procent.

I det avtal som utarbetats av jurister på bägge sidor om förhandlingsbordet finns en straffskala som dömer den skyldiga till mellan fem och åtta år. Straffet behöver inte betyda fängelse. Om en anklagad gerillasoldat nekar till anklagelserna men överbevisas om sitt brott, då kan han dömas till max 20 års fängelse om brottet bedöms som mycket grovt.

Det unika med detta avtal är att det handlar inte bara om hur Specialdomstolen, bestående av colombianska och internationella domare, ska döma gerillasoldater utan även militärer och civila.

Den nyheten skapade en enorm reaktion bland generaler och ända upp till regeringens chefsförhandlare Humberto de la Calle när undertecknad publicerade en intervju med Enrique Santiago. Han är en spansk advokat som är juridisk rådgivare för Farc-delegationen i Havanna.

Enrique Santiago sade i intervjun att höga militärer liksom de stora mark- och industriägare som har stött de paramilitära grupperna kan ställas inför rätta. De kan också själva berätta sanningen om de har stött eller finansierat aktörer under kriget.

Humberto de la Calle gick ut i de två största tv-kanalerna i Colombia och kallade undertecknad för en ”provokatör”. Men Humberto de la Calle kunde inte förneka det juridiska avtal som ska reglera skuldbördan och sanningen om brotten mot de mänskliga rättigheterna under kriget.

Farc-gerillans högste befälhavare
Timoleon Jimenez föreslog för några månader sedan att gerillan kan koncentrera sina styrkor till områden där den historiskt varit statsmakt och under en mandatperiod utse ett antal parlamentsledamöter som ska vara den politiska förbindelselänken mellan gerillan och det civila. Farc har också föreslagit att fredsprocessen bör kulminera i att ett val av ledamöter till en konstituerande församling utlyses. Denna församling ska utarbeta en konstitution som ska motsvara den nya tiden, tiden med fred i Colombia.

– De områden där vi kommer att koncentreras kallar vi för ”Tierras de Paz”, Fredsområden. Vi kommer inte att överlämna gevären för att sopa gator eller annan ”social service” vilket oligarkin vill. Nej, där vi är statsmakt kommer vi att fortsätta arbeta politiskt. Frågan om att överlämna vapnen ingår inte i fredsagendans sex punkter utan det handlar om att ”lägga ned vapnen”, och det är inte samma sak.

– Vi är inte motståndare till att staten har monopol på vapnen. Men om det inte råder några verkliga säkerhetsgarantier för gerillan, där paramilitären är neutraliserad, kan det bli mycket svårt att nå en varaktig fred, avslutar Edison Romaña.

Dick Emanuelsson

Havanna, Kuba