Minns alla Anna Hedborg? Om inte kan vi berätta att hon var socialförsäkringsminister (S) mellan 1994-96 och före det sossarnas representant i den närmast hemliga pensionsarbetsgrupp som under folkpartistisk ledning tog fram förslaget till nytt pensionssystem.
En bit in på 2000-talet, då konsekvenserna av detta system blivit tydliga, gjorde SVT ett program om hemlighetsmakeriet kring pensionsreformen. Till Anna Hedborg ställdes frågan om varför sossarna inte förde ut reformen till debatt i samhället, som under ATP-striden på 1950-talet. Anna Hedborg satte upp en förvånad min och svarade: ”Men det gick ju inte. För då hade vi aldrig fått igenom den.”
Så är det. Hade pensionsuppgörelsens partier (S, M, FP, C, KD) spelat med öppna kort hade de mötts av ett sådant ramaskri i opinionen, att uppgörelsen förmodligen hade havererat. Då var det bättre att mörka och i försåt lura på svenska folket drastiskt sänkta pensioner.
Det som är riktigt illa med denna ruskiga historia är att den är på väg att upprepa sig. Just nu sitter pensionsuppgörelsens partier i nya förhandlingar i en ny pensionsarbetsgrupp med nya försämringar för ögonen. Men inget skall avslöjas i onödan och framförallt inte innan höstens riksdagsval. När nya blocköverskridande försämringar är på gång är det bäst för alla parter att hålla väljarna utanför.
Naturligtvis kivas det lite i gruppen. Så är det bekant att sossarnas Tomas Eneroth något vill minska den individuella premiepensionens andel i systemet, detta för att åtminstone för stunden lätta på den pensionssänkande broms som idag är permanent påslagen.
Men Eneroths lappande är mest garnityr. För om den stora försämringen är alla partier överens: Ett från början underfinansierat pensionssystem skall räddas genom höjd pensionsålder.
Nu vill inget parti gå ut med detta redan cementerade förslag som ett vallöfte. Hur skulle det låta? Därför drar man förhandlingarna i långbänk. ”Förhandlingar pågår”, säger Lars-Arne Staxäng (M). ”Flera frågor kräver fortsatt analysarbete”, sufflerar Tomas Eneroth (S). ”Vi diskuterar principiella utgångspunkter”, ekar Ulf Nilsson (FP).
Låt oss gissa att dessa ack så mödosamma förhandlingar får ett plötsligt genombrott direkt efter valet i september och att ett förslag ligger på riksdagens bord redan i början av nästa år, till innehållet helt lika oavsett vilken regering som tillträder i oktober. När kapitalismen kallar är alla riksdagskatter blåa.
Mörkläggningsoperationen är naturligtvis en skandal i sig; ett övergrepp mot den demokrati som de deltagande partierna tillber med religiös iver. Om folket lämnas utanför reduceras demokratin till ett tomt skal.
Men den största skandalen är ändå att den unisona propån om höjd pensionsålder bygger på falska premisser och att den obarmhärtigt slår mot arbetarklassen. Premissen säger att pensionsåldern med matematisk exakthet är knuten till medellivslängden; eftersom vi lever längre måste vi jobba längre. Punkt slut. Det är falsk matematik. Produktivitetsutvecklingen gör att den så kallade pensionsbördan minskar, trots att antalet pensionärer blir fler. De som arbetar klarar med råge av att försörja fler pensionärer.
På detta finns det svart på vitt. Så har pensionskostnaderna minskat från 8,6 till 7,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) mellan 1995 och 2011, trots att antalet ålderspensionärer under samma period ökat med 283320 personer, en minskning som i ett anfall av plötslig ärlighet noteras i Anders Borgs senaste budget.
Denna mellanskillnad har under 2000-talet omvandlas i högre vinster och aktieutdelningar. Pensionsbedrägeriet har en vinnare.
Till detta skall läggas att en höjning av pensionsåldern är klassorättvis. Ett allt stressigare arbetsliv gör att de flesta LO-medlemmar inte klarar av att jobba ens till 65, trots att många pinar sig till det yttersta för att säkra en lite bättre pension. Detsamma gäller andra grupper med tunga och stressiga jobb, inte minst i kvinnodominerade yrken.
Höjd pensionsålder innebär att människor i dessa arbetargrupper tvingas gå ytterligare några år i förtid med ytterligare avdrag på pensionen. Människor med lättare jobb kan kanske hasa sig fram något eller några år extra, om de vill och orkar, med lite bättre pension som bonus. Vi moraliserar inte över dem.
Men vi moraliserar över politiker som medvetet och cyniskt överför pensionspengar från de utslitna till de mindre slitna, för att inte stöta sig också med medelklassen. När åtgärden borde vara att ge pensions-systemet dess beskärda del av produktivitetsutvecklingen. Några få procentenheters höjning av pensionsavgiften räcker och blir över.
För övrigt noterar vi att antalet äldre med betalningsanmärkningar har ökat med 50 procent sedan 2008. Många äldre klarar inte av att leva på en allt magrare pension, det flesta säkert till egen förtvivlan och skam. Men värre skall det bli – om Staxäng, Eneroth & Co lyckas med sina bedrägliga planer. Det är hög tid att slå bakut. Ett samhälle som behandlar sina äldre på detta sätt är inte humant.
