Moderaternas nya idéprogram är märklig läsning, inte bara för att det ”skulle vinna ett floskelmästerskap i vilken världsdel som helst”, som Dagens Arena skriver i en ledare, utan för att det utgör ett oblygt försök att göra Fredrik Reinfeldt till urtypen för alla tiders moderater.

Historierevisionismen är hissnande, som när idéprogrammet gör det egna partiet till den allmänna rösträttens ivrigaste förkämpe i Sverige. Som de flesta vet förhöll det sig precis tvärtom. När föregångaren Allmänna valmansförbundet bildades 1904 var huvuduppgiften att bekämpa allmän rösträtt. Dåtidens höger ville begränsa demokratin till de besuttna.

När riksdagen i december 1917 beslutade att införa allmän rösträtt (för män) röstade flertalet högerriksdagsmän visserligen ja. Men det skedde motvilligt och under galgen. För att alternativet – en svensk revolution – var så mycket mer skräckinjagande.

”Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär att makten lägges i deras händer som är minst kompetenta att hantera den”, mässade just avgångne statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Som argument anförde Hammarskjöld att ”förtryck ovanifrån är svårt, men förtryck nedifrån, från massan, är olidligt”.

Men sin ideologiske anfader Edmund Burke betraktade högern demokratin som ”den svinaktiga massans tyranni”.

Nästan 100 år senare gör sig inte Hammarskjöld i riksdagens talarstol, särskilt inte för ett parti som gör anspråk på att representera hela Sverige. Varvid propagandachefen Per Schlingmann helt sonika stryker Hammarskjöld ur den egna historien.

Hammarskjöld existerar inte. Istället vandrar Fredrik Reinfeldt som en vålnad genom högerns hela historia, som demokratins, rättvisans och välfärdens evige fantom.

Tilltaget framstår som ett skämt och det har också mött många skämtsamma kommentarer. Men det är nog så allvarligt när självaste partisekreteraren Sofia Arkelsten i en tidningsintervju hävdar att Moderaterna var med och införde allmän rösträtt i Sverige. I ett så historielöst parti finns ingen gräns för historierevisionismen.

I idéprogrammet vandrar vålnaden Reinfeldt som rakryggad förkämpe för allt det Moderaterna i verkligheten var emot, som gemensam välfärd, kvinnors rättigheter, kampen mot apartheid, miljökampen mm.

Det är nästan som om Schlingmann vill frammana en liten Olof Palme i sin nyupptäckte hjälte. Sedan Moderaterna tagit över Socialdemokraternas ställning i dagspolitiken vill man också erövra den i historien.

Ändå är det vare sig historia eller nutid som är det bärande elementet i de ”nya” Moderaternas ideologi, utan visionslösheten. Idéprogrammet skriver vackert om människans frihet, det vill förbättra för den enskilde. Men ingenstans talas om hur samhället skall utvecklas till det bättre. Visionen om ett bättre samhälle är lika utrensad som Hjalmar Hammarskjöld.

Det är ingen tillfällighet. Fredrik Reinfeldt & Co anknyter till den liberalkonservativa idétradition som Stig Strömholm på sin tid formulerade som ”de frias visionslöshet”.

Fria individer behöver inga samhällsvisioner. De har bara att söka sin egen lycka.

Så framträder Fredrik Reinfeldt som ”hela svenska folkets terapeut”, för att låna ett uttryck av idéhistoriken Sverker Sörlin; han lyssnar på folket, han vet hur folk har det och han gör sitt bästa för att lösa folkets vardagsproblem, påstår han (och allt för många går på det). Men bara vardagsproblemen. Den stora berättelsen om framtiden intresserar honom inte.

Det verkligt allvarliga är att Reinfeldt kommer undan med sin visionslöshet. För att Socialdemokraterna lämnat walk over i den gren som en gång i tiden var deras bästa.

Historierevisionismen är lätt att tillbakavisa. Men det är den stora berättelsen om framtiden som klär av Reinfeldt hans Fantomen-dräkt.