Håkan Juholt klamrade sig fast vid ordförandeskapet, åtminstone för stunden och tills vidare. Dyker det upp fler svarta kaniner ur den juholtska girighetshatten eller om opinionssiffrorna fortsätter att rasa, så lär det snart nog levereras nya avgångskrav. Men just nu samlas ledningen för det sargade partiet bakom sin ordförande
i ett försök att stoppa det fria fall som lurade bakom hörnet.

Vi är övertygade om att Juholts giriga norpande i riksdagens generösa hyreskassa kommer att förfölja honom för resten av hans politiska karriär, såsom Mona Sahlin fick sin Toblerone nedstucken i halsen ännu femton år efter det att hon åt upp den. De politiska fienderna missar inte sådana chanser.

Det finns ett rejält mått av politiskt hyckleri i det. Politikerkorruptionen känner inga blockgränser. Men de borgerliga vet att arbetarväljare reagerar mycket hårdare på girighet än deras egna överklassväljare, som har personlig vinning som ideal och norm. De är därför inte sena att utnyttja denna klassmässiga differens.

Att åklagaren Björn Eriksson lagt ner förundersökningen mot Juholt spelar i sammanhanget mindre roll. Juholts handlande var inte brottsligt. Eftersom de regler som politiker skriver åt sig själva är så luddiga att det är i stort sett är omöjligt att bryta mot dem. Men i arbetarögon är handlandet ändå moraliskt förkastligt.

Den socialdemokratiska ledningen lär vara väl medveten om detta dilemma, men S-topparna var ändå av nöden tvungen att sluta sig samman bakom Juholt. För att alternativet var så mycket sämre. Att kasta in detta redan så vilsna parti i en ny uppslitande partiledarstrid hade varit att skicka ett fyllo att balansera på slak lina.

Den strid som förde den otippade Håkan Juholt till ordförandeskapet avslöjade ett djupt splittrat parti. Olika kotterier konspirerade mot varandra och slöt oheliga allianser i en maktkamp som ställde landsbygdssosseriet mot partinomenklaturan i Stockholm.

Diverse förståsigpåare försöker klä denna maktkamp i politiska termer, som vänster mot höger, men politiken är nedflyttad i källaren i ett parti som inte längre vet vad det vill och vad partiet skall vara till för. Så var kampen snarare ett uppror mot tendensen att göra Stockholms medel-klass till socialdemokratins viktigaste målgrupp.

Håkan Juholt har aldrig varit och är definitivt ingen vänsterman, vilket han närmast demonstrativt visat sedan han valdes. Det har stundtals varit mycket väsen, som om krigsinsatsen i Libyen, men den faktiska politiken har konsekvent landat i nya steg högerut, som i frågan om Libyen och som i budgetmotionens bejakande av RUT-avdraget.

Men Juholt låter i alla fall som en sosse, vilket efter åren med Sahlin är ljuv musik i de flesta sosseöron; han ingick inte i Sahlins gäng, vilket är en given merit efter valfiaskot 2010; och han ser inte ut att trivas som fisken i vatten på pridefestivaler, som Sahlin, vilket åtminstone gamsossar uppskattar.

Det var dess egenskaper som gjorde Juholt till landsbygdssosseriets man, inte någon vänsterlinje han aldrig representerat.

Till detta skall sägas att förra veckans drev mot Juholt alldeles uppenbart blåstes under av krafter inom det partikotteri som besegrades genom valet av honom. Starka krafter inom partiet såg en chans att göra sig av med en ordförande de aldrig ville ha, utan hänsyn till att de samtidigt skadade sitt eget parti.

Just därför var VU-beslutet om att låta Juholt stanna det enda möjliga. Hade VU tvingat bort Juholt hade man öppnat för en kotteristrid som lämnat den förra och nog så bittra som en stilla västanfläkt.

Detta betyder inte att Juholts ordförandeskap är säkrat. Lyckas han inte snabbt vända det opinionsmässiga ras som hans eskapader orsakat (minus 8,1 procentenheter på en enda vecka), så är hans saga all.

Ett parti som erbjuder politiken som födkrok kan inte ha en ordförande som minskar utrymmet vid köttgrytorna.

Håkan Juholt får leva med fuskstämpeln i pannan. Men socialdemokratins kris handlar bara i marginalen om Juholt. Mer avgörande är att partiet helt tappat fotfästet sedan folkhemsprojektet lades i graven.

Sossarna har inte längre något samlat mål för verksamheten, någon vision om ett annat och bättre samhälle, om så bara en något mänskligare kapitalism. Det ger en politik som perspektivlöst lappar och lagar på det bestående, som blott och bart förvaltar kapitalismen, på traditionellt borgerligt vis.

När skräddaren August Palm klev i land i Malmö i november 1881 ställde och besvarade han frågan: Vad vilja socialdemokraterna? Dagens sossar representerar bara frågetecknet. De vet inte vad de vill för att de inte vet vart de vill komma.

Oavsett om Juholt lyckas på den förlåtelseturné har nu inlett, så består krisen inom socialdemokratin.