Oscar Niemeyer är kommunist och en av världens stora arkitekter. 99 år gammal arbetar han fortfarande som arkitekt och är politiskt skarp i sina iakttagelser.
– Livet är viktigare än arkitekturen. Vi måste värna om livets villkor. Därför är socialismen nödvändig. Kapitalismen är skit. En arkitekt måste alltid skaffa sig kunskap om folkets villkor, hur de lever. Utan en idé om världen duger han inget till.
Det säger Oscar Niemeyer som är brasiliansk arkitekt. Vi träffar honom på hans kontor i Rio de Janeiro vid Copacabana, den kända stranden i Rio. Han är först skeptisk till att låta sig intervjuas.
Han är en ikon inom arkitekturen och många vill visa upp sig med honom och använda honom i egna kommersiella syften. Genom sin politiska vänskap med Brasiliens marxist-leninistiska Kommunistiska Parti, mlPC, och dess ordförande Aluisío Bvila, kommer han snabbt över sin misstänksamhet mot Proletärens utsände.
Niemeyer är den enda av de stora arkitekterna från den klassiska funktionalismens epok som ännu lever. Dessa introducerade industriarkitekturens idé med betongens möjligheter som ett centralt uttrycksmedel.
I Sverige känner vi epoken som funktionalism, i andra länder kallas den modernism. Det ledande namnet var schweizaren och fransmannen Le Corbusier, 1887-1965. Han dominerade formdiskussionen, både i ord och i det konkreta byggandet. Bland andra stora namn i denna tradition finner vi finländaren Alvar Alto 1898-1976 och nordamerikanen Frank Lloyd Wright, 1867-1956.
Bland Le Corbusiers tidiga verk ingick ett idéprojekt för arbetarbostäder i Stuttgart 1927, där många idéer visades. Det var en spännande epok då form och funktion ställdes på sin spets, då betongen gav ny spänning till arkitekturen.
Senare slog dock de monopolkapitalistiska företagen klorna i betongen och arkitekterna och förvandlade bostäderna till trista dussinvaror. Oscar Niemeyer ger oss ett dubbelt budskap.
– Vi lever i en tid av hopp, säger han samtidigt som han är pessimistisk över läget inom vänstern, att många som kallar sig kommunister bara talar om reformer, men de vet inget om folks villkor:
– Ett kommunistparti kan skapa bättre villkor för alla, men folk fortsätter som vanligt, utan framtidsperspektiv, utan att organisera sig för att förändra världen. Reformer är inte det viktiga, det viktiga är revolution för ett socialistiskt samhälle.
Han fortsätter:
– Som Lenin sa: ”Utan drömmar händer inget”. Det är vårt mål att skapa de villkor som drömmarna gäller. Vi måste se i himlen, på universum, hur små vi är. Vi måste verka effektivt under den korta tid vi lever. Vi måste värna om livet.
Oskar Niemeyer betonar flera gånger betydelsen av att värna om livet. Han fortsätter:
– Jag är enig med Lenin om att vi måste ändra allt, göra allt annorlunda. Jag är enig med Stalin som vid tiden för Stalingrad sa: ”Vi måste till Berlin om vi ska utrota fascismen”. Det kapitalistiska systemet leder ingenstans. Det ger bara vissa makt och pengar. Vi måste göra Oktoberrevolutionens mål till våra.
– Människan måste leva enkelt och anspråkslöst.
Oscar Niemeyer är född 1907 och fortfarande aktiv som arkitekt, även om han idag hellre diskuterar de stora politiska frågorna, varför vi måste kritisera USA, varför vi måste stödja Brasiliens president Lula, trots att han inte är socialist.
Som arkitekt har han ett tydligt formspråk som utnyttjar betongens möjlighet till skenbar lätthet. Han har gått till historien genom sin insats för ett antal officiella byggnader i Brasilia, Brasiliens huvudstad som började byggas på 1960-talet. Bland Niemeyers byggnadsverk finns också franska kommunistpartiets hus i Paris.
Ett av hans senaste verk, från 1996, är liten utställningshall på en klippa vid havet vid Rios grannstad Niterói. Han tänkte sig denna byggnad som en blomma, men många ser den mer som ett flygande tefat. Som alla bra byggnaden är den mångfacetterad, och flera tolkningar är möjliga.
Klippan vid havet är central för byggnadens form. Utställningshallens funktion av väggar för konst är underordnad en arkitektonisk vision, en underordnad del av upplevelsen, ty konst är just mänsklig upplevelse. Målet är inte att maximera utställningsfunktionen, utan att maximera människans upplevelse. Det svarar mot Niemeyers politiska vision; att värna livet.
En jämförelse visar hur Moderna museet i Stockholm misslyckades med sin uppgift att skapa upplevelse, trots att dess läge också är extremt, en skärgårdsklippa i storstaden. Här styr dock utställningsfunktionen.
Byggnaden är hårt knuten till marken och mörkret. Typiskt nog drabbades den av stora mögelskador och fick snart byggas om. Även om den invändigt är ljusare förblir den ett byråkratiskt socialdemokratiskt projekt, utan visioner och upplevelser.
Utställningshallen i Niterói ger oss människor en upplevelse. Då jag kommer hit i juli 2006 är byggnaden stängd för reparation av elsystemet. En utställning är inte helt nödvändig. Här går folk längs den svängda entrérampen och känner sig lyckliga, en familj fotograferar sina fyra generationer med blinda farfar i rullstolen och med det kända sockertoppsberget i bakgrunden.
Niemeyer har berikat den redan vackra platsen med mer eftertanke, diskussion och spänning. Människan lever inte av bröd allena.
Borgerligheten har problem med personer som Niemeyer. Alla tvingas förhålla sig till hans verk, trots att han är uttalad kommunist och ständigt diskuterar socialismen som samhällsform.
Trots detta valde staden Niterói att anlita honom. Det hus han ritade skulle bli något som folk vallfärdar till från hela världen.
William Morris, 1834-1896, är på många sätt jämförbar med Niemeyer. Morris hade kontakt Friedrich Engels, 1820-1895, som nämner honom ett 40-tal gånger i sina senare brev. De båda bodde i London. Morris var en modern renässansmänniska som överklassen i Europa tvingas acceptera och förhålla sig till. Fortfarande kan vi köpa hans tapeter i de fina tapetaffärerna, beundra hans boktryckarkonst och konsthantverk, hans fantasyböcker och hans bostad som inledde en hel arkitektonisk epok, den som i Sverige kom att kallas för nationalromantiken, men som också var viktig för Ragnar Östberg och Stockholms stadshus.
Morris är en av överklassens ikoner, men var också en av de stora propagandisterna för ett socialistiskt samhälle. Han är ett begrepp för det sena 1800-talets kultur, för dess drömmar och socialistiska framtidshopp. Därför tvingas borgerligheten att grovt censurera honom. Nationalencyklopedin nämner inte ens hans stora socialistiska engagemang, hans många hundra tryckta socialistiska tal, vilka han i huvudsak ägnade sig de sista tio åren av sitt liv.
Inte heller nämner Nationalencyklopedin Oscar Niemeyer som kommunist. Det är denne typ av censur som gjorde honom skeptisk till att bli intervjuad, att hans socialistiska budskap inte ska tystas ner.
För några år sedan gjorde Arkitekturmuseum i Stockholm en utställning med Niemeyers arkitektur, där allt politiskt saknades. Då vi frågar honom om detta svarar han:
– Jag diskuterar alltid politik i samband med mina byggnader. Arkitektur utan människor är ingenting. Jag hade inget med utställningen i Stockholm att göra.
På väggarna till hans extremt ljusa kontor finns skisser från några av hans projekt. De har kompletterats med politiska texter som betonar betydelsen av människan och socialismen, exempelvis:
”När eländet fördubblas flyr hoppet från människans hjärtan, enda vägen är då revolution”.
