Det handlar om ett projekt benämnt Stuttgart 21 som syftar till att ansluta Stuttgart till den snabbtågslinje som nu håller på att byggas mellan Väst- och Östeuropa.
I planerna ingår att delar av den gamla järnvägsstationen rivs och den populära slottsparken tas i anspråk för bygget av en ny järnvägsstation med underjordiska spår. Det kommer också bli aktuellt med ett nytt shoppingcentrum i anslutning till stationsbyggnaden.
Projektet har planerats sedan många år tillbaka och har fått utstå en mångfasetterad kritik. Många menar att det är ett väldigt dyrt prestigeprojekt som inte gynnar folket i Stuttgart utan endast förkortar restiden för genomfartståg.
Det finns också en stor misstro mot de tongivande politikerna eftersom många av dem har kopplingar till de företag som har fått lukrativa kontrakt i samband med bygget. En stor del av budgeten kommer från skattemedel och det är många som hellre ser att dessa används till sjukvård, skola och välfärd. Man pekar också på att många mindre vägprojekt har blivit uppskjutna i flera år med hänvisning till att det saknas pengar.
Utöver de ekonomiska argumenten betonas att den gamla järnvägsstationen är ett kulturhistoriskt objekt som bör bevaras, samtidigt som en skövling av den unika slottsparken väcker starka känslor. Opinionsundersökningar har visat att en överväldigande majoritet är motståndare till projektet, men det försvaras ändå hårdnackat av de lokala kristdemokraterna och av Tysklands federala högerregering.
Sedan lång tid tillbaka har det anordnats regelbundna demonstrationer mot planerna. Dessa har vid vissa tillfällen dragit tiotusentals deltagare.
I augusti startade rivningen av den gamla stationsbyggnaden, varvid det folkliga ursinnet växte sig ännu starkare. När det så var dags att fälla träden i slottsparken, den 30 september, hade tusentals människor samlats – skolbarn, ungdomar, vuxna och gamla – för att skydda parken från schaktmaskiner och bulldozers. Men denna gång möttes de protesterande av en massiv polisinsats.
Folkmassorna besköts med pepparspray och vattenkanoner. Polismännen använde också batonger för att skingra folket och det finns bilder på poliser som slår folk i ansiktet med knytnävarna. Resultatet av detta kraftiga övervåld blev flera hundra skadade och överfulla sjukhus. Minst två människor riskerar att bli blinda.
Bilderna från tumultet kablades ut över landet och har skapat stor uppståndelse. Konflikten är nu inte längre lokal utan en angelägenhet för hela Tyskland. Besvärande för högerregeringen är att den delvis har överskuggat vad som var tänkt att bli en propagandaoffensiv med anledning av att det i dagarna är 20 år sedan DDR införlivades i den kapitalistiska förbundsrepubliken. Angela Merkels tal om frihet för tyskarna i öst klingar ganska ihåligt när man samtidigt kan bevittna hur folkliga protester behandlas i det återförenade Tyskland.
Den tyska högerregeringen jämför också med protesterna i Grekland, som de kräver att den grekiska regeringen inte ger vika inför. Det blir därför en princip-sak att inte själv ge efter för protesterna på hemmaplan.
Polisen har i efterhand motiverat sitt våld med att skylla på demonstranterna och påstår att dessa var först med att använda våld. I bilder som släppts till pressen kan man se hur en person sprutar pepparspray i riktning mot polisen, men undersökningar som gjorts av bildmaterialet antyder att denna person i själva verket är en av polisen utsänd provokatör. Polisens våld har dock inte fått folk att ge upp. Redan dagen efter, 1 oktober, gick 100000 människor ut på gatorna för att protestera. Efterföljande måndag, 5 oktober, deltog 50000 personer i nya protester och på lördagen deltog uppåt 150000 människor i en massdemonstration.
Bakom protesterna står flera mer eller mindre löst sammansatta organisationer, men det bildas också nya grupper och konstellationer allt eftersom protesterna utvecklas. Relativt unikt för denna proteströrelse är att den inte domineras av vänstersinnade utan snarare speglar ett tvärsnitt av befolkningen.
Politiska kommentatorer påpekar nu att det är delstatsval i Baden-Württemberg i mars 2011 och att det är stor risk att Kristdemokraterna kommer att förlora delstatsmakten, som de haft utan uppehåll sedan 1952. Socialdemokraterna har från början också varit för projektet och har tills nu ignorerat folkstormen.
Istället är det framför allt det tyska miljöpartiet, Die Grünen, som försöker utnyttja missnöjet och segla upp som en folklig opposition. Hur bra de lyckas med detta återstår dock att se. Särskilt med tanke på att det tyska miljöpartiet ofta anses stå till höger om sin svenska motsvarighet och till stor del har förlorat kontakten med den folkliga fredsrörelse som det en gång uppstod ur.
För den tyska vänstern, som i Stuttgart är relativt splittrad, blir den stora utmaningen att bygga vidare på det folkliga engagemanget och försöka lyfta det allmänna medvetandet även i andra frågor.
Som ett resultat av protesterna har det nu tagits initiativ till samtal. Myndigheterna vill ha försäkran om en fredsplikt, att det inte ska anordnas fler demonstrationer, medan de protesterande vill se ett byggstopp. Men detta ställer också frågan om demokrati och organisation på sin spets. Ty vem har rätt att tala och förhandla i namn av det protesterande folket?
Daniel Uppström
Proletären nr 41, 2010
