Nästan på dagen 20 år efter Berlinmurens fall söker vi oss till en röd stuga i skogarna utanför Skinnskatteberg, hem till Jan Myrdal för att höra hans synpunkter på försöket att bygga socialism i efterkrigstidens Östtyskland. Vid sidan av sin breda bokliga lärdom har Jan Myrdal, som gick med i Kommunistiska Ungdomsförbundet 1943 och partiet 1948, egen erfarenhet från åtskilliga resor i DDR och samtal med partifunktionärer på alla nivåer fram till mitten 1960-talet.
Den bleka novemberdagern 2009 förmår knappt lysa upp rummet när vi dras med på en intressant färd 40-50 år tillbaka i tiden och serveras fragment av förklaringar till Tyska demokratiska republiken, muren och dess fall.
– DDR var på ett sätt en skapelse av Sovjet. Men ändå inte. Stalin var länge inne på att få fram ett neutraliserat enat Tyskland. Jag har en bestämd känsla av att Ulbricht och partiledningen i östzonen var mera inne på att gå sin egen väg. Men glöm inte hur väst driver fram detta. DDR blev en nödvändighet på grund av bildandet av Förbundsrepubliken.
– De allierade var överens om det absoluta nederlaget för Nazityskland. Men det ändrades med Roosevelts död och Trumans tillträde. Stalin som var en realpolitiker gjorde flera försök att få till stånd ett neutraliserat enat fritt Tyskland där kommunister och andra kunde arbeta politiskt.
Istället kom Västtyskland att likna det Tyskland som männen bakom attentatet mot Hitler 20 juli 1944 ville ha. Varken den sovjetiska eller de västliga underrättelsetjänsterna stödde kuppen. Därför att attentatsmännen ville ha vissa löften. Hade de segrat hade Tyskland bestått som en fortsättning på nazistaten, men utan Hitler.
– Det ville för död och pina inte Sovjet. Inte heller Roosevelt och inte ens London. Men nu blev ändå Västtyskland en efterföljarstat. I DDR försökte de något annat. Men det tog tid att få folk med sig.
• Kan svårigheten att få folket med sig ha berott på det omfattande krigsskadeståndet till Sovjet?
– Det plockades bara ut ur DDR, inte ur Västtyskland. Alla de ledande jag träffade talade om hur svårt det var, om den oerhört tunga bördan som de fått bära.
– Samtidigt som de menade att majoriteten i Tyskland, också i arbetarklassen, hade ju faktiskt stött Hitler. Folket var präglat av herrefolksmentaliteten.
• Vilken betydelse hade Sovjet för utvecklingen i DDR? Kunde Stalin gjort något annat?
– Det finns nyligen utgivet Kominternmaterial som är intressant. Där kan man läsa att i samtal med Dimitrov 21 maj 1943 sade Stalin att det var en överskattning av krafterna, och därmed ett fel, att bilda den kommunistiska internationalen och utgå från att vi ”kunde leda rörelsen i alla stater”.
Här påminner Jan Myrdal om att detta går igen i kommunikén när man lade ner Komintern. Det gick inte att från en central leda alla stater. Detta resonerades det om i öst.
– Stalins kritik mot Kominterns politik är tydlig från 1943. Men han var ju inte enväldig. Det var en kollektiv ledning. Jag är inte överens om att det var Stalin som gav dåliga råd till det tyska partiet. Det handlade på egen hand också. Det var inte denna monolitiska rörelse.
• Problemen till trots fanns det väl en framtidsoptimism i DDR?
– I hela Östeuropa gjordes stora sociala framsteg. Jag var i Jugoslavien 47-48 och det fanns en eufori bland ungdomen. Det gick framåt hela tiden.
– Men här fick jag också förståelse för de enorma svårigheterna i Sovjet under kriget. Krigsförlusterna i Sovjet hade ett avgörande inflytande på den fortsatta utvecklingen.
På världsungdomsfestivalen i Berlin 1951, där Jan Myrdal var med i festivalledningen, manifesterades optimismen. Efter mötet gav FDJ, kommunistiska ungdomsförbundet i DDR, ut en antologi ”Kamratskap segrar”, med bidrag från deltagare i många länder.
Ur sitt digra bibliotek plockar han fram den gulnade boken utgiven av förlaget ”Det nya livet” i Berlin 1952. Vi anar stoltheten när han berättar att det var första gången Jan Myrdal fick något publicerat i bokform. Till på köpet tillsammans med storheter som Nobelpristagaren Pablo Neruda.
Jan Myrdals dikt är ett finstämt vittnesbörd om stämningsläget bland den progressiva ungdomen gentemot DDR som vi får tillstånd att översätta och publicera.
• Detta var bara något år före upproret i Berlin 1953. Hur ser du på det?
– Det fanns utan tvekan västinflytande bakom arbetarupproret. Men i grunden berodde det på att de höjt arbetsnormen. För att pressa ut mer. Folk var emot detta.
Här, i upprorets i Berlin, fanns begynnande starka folkliga krav på att lägga om politiken. Rimliga krav. Den nödvändiga kurskorrigeringen gjordes också. Normerna sänktes och under 1950-talet startade ett mäktigt samhällsbygge.
• Hur stod det egentligen till med demokratin vid denna tid?
– Jag var personlig vän med författaren Willi Bredel, som satt i centralkommittén. Diskussionerna oss emellan var mycket öppna, vi diskuterade svårigheterna i det socialistiska bygget.
Jan Myrdal drar sig till minnes en tydlig skillnad där öppenheten fanns i diskussionerna med toppolitiker men inte med partifolk på lägre nivå. Något han upplevt inte bara i Berlin.
• Hade de kunnat avstå att bygga muren?
– Nej, jag tror inte det. Det var en statsgräns. Det gick inte att kontrollera flödet av varor, pengar, människor. Jag var beredd att förklara muren då, men SKP ville inte ge sitt stöd vilket upprörde Bredel.
– Jag reste runt i DDR efter murens tillkomst och det blev en märkbar avspänning i landet. Utan den kontroll som muren möjliggjorde så hade DDR fått ge upp Berlin.
– Men Oskar Fischer, som jag lärde känna som ledande i FDJ och som senare var utrikesminister i DDR 1975-1990, anser numera att ett av de stora felen var att hindra folk att resa ut. Om folk fått resa från DDR till Västtyskland eller USA hade de snart insett att väst inte är något paradis.
– Vid övergången från 50- till 60-tal var DDR likt Sverige. I mycket ett svenskt socialdemokratiskt folkhem med full sysselsättning, utbildning, jämlikhet, barndaghem, hälsovård… och med ett IB. Ett något gråare och fattigare men också ett lite bättre organiserat Sverige, och med denna djävla övervakning.
– Ideologisk renlärighet med hjälp av polis leder till reaktion.
Så beslagtogs 1965 Jan Myrdals bok ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. I DDR och i hela Östeuropa stämplad som fascistisk krigspropaganda.
– Det är inte klokt, samtidigt som man gav ut nazisten Sundman. Det var ett eländigt förtryck. Men dock var DDR det bättre Tyskland.
Därför blev det så att 1964 var sista gången som Jan Myrdal och Gun Kessle reste runt i landet. Då kunde de åka fritt i egen bil och se att skillnaderna mot Sverige inte var stora.
Men det är här i 1960-talet som det realsocialistiska systemet går i stå.
– Militärbudgeten svällde, ett nytt klassamhälle växte fram med en ny bourgeoisie med egna klassintressen. Utvecklingen var likartad i hela östblocket. Breschnevperioden präglades av stagnation.
– Men märk att fenomenet att organisationsstrukturen förstenas finns också i Sverige och Norge. Centralisering ger brist på folklig makt som i värsta fall leder till katastrofer.
Jan Myrdal nämner de välkända exemplen från Sovjet på centralt planerade misstag. Moskva bestämde hur och var bevattningskanaler skulle byggas, utan lokal kunskap. Med resultatet att de inte fick in vatten på åkrarna.
Men samma också i Indien där engelsmännen byggde dammar över Indus som höjde grundvattennivån vilket förstörde åkrarna, så kallad ”waterlogging”.
Slutsatsen är att det handlar om ett systemfel. Om centralisering, om brist på folklig makt vilket leder till katastrofer.
• Varför sker då denna stagnation i systemet i öst?
– Det finns många skäl. Som trycket från den ledande supermakten USA-imperialismen och det kalla kriget vars kostnader är en börda för de socialistiska länderna som ska möta folkets behov och höja standarden. Medan i den imperialistiska världen, där inga hänsyn tas till folkets väl, är krigen motorn som sätter fart på ekonomin.
Det var i Turkmenistan 1960 som Jan Myrdal började höra talas om verkliga problem i Sovjet. I samtal sa Kerbabayev, författaren och revolutionären, att Moskva inte begriper Asien längre.
– Det var således demokratifrågan, eller snarare folkstyrelsefrågan han diskuterade med mig. Att partiets ledande roll bara är möjlig om det är en öppen organisation. Om partiets ledande roll blir att det flyter ovanpå huvudet på folk då blir det som socialdemokratin, eller som det sovjetiska partiet blev, ett skikt däruppe.
– Kerbabayev en ledande CK-medlem i Turkmenistan som talar med en resande svensk. Senare blev han fördömd som borgerlig nationalist, det anser jag inte var korrekt.
• Vad kan dagens ungdom lära sig av murens fall?
– Klasskampens nödvändighet.
• Du anser att demokratifrågan är avgörande för socialismen?
– Ja, därför att grunden för framväxten av den nya bourgeoisien i Östeuropa var bristen på folklig makt och inflytande. Det reala blev något annat än det formella.
– Frågan om folkstyre är den stora ideologiska frågan som socialismen måste lösa. Inte att förglömma att övervakning är kontraproduktiv.
Det skymmer på snabbt i Bergslagsskogarna och det är dags att ta farväl. Vinterns första snö har nästan töat bort, men bitvis ligger den kvar på vägen. De nypålagda vinterdäcken ger trygghet på hemfärden. Vi svänger ut från gårdsplanen och vinkar åt vännen i det upplysta fönstret på andra våningen.
Han ska nog sätta sig vid skrivbordet och arbeta, i högsta grad aktiv och kunskapstörstande vid 82 års ålder. Men viktigast av allt, med en obändig vilja att med marxismen som verktyg påverka världen, i syfte att förändra den.
LARS ROTHELIUS
Proletären nr 51-53, 2009
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
