Som jag längtar efter att den där clownen vi har till statsminister ska packa ihop väskan och gå hem för sista gången. Inte för att jag hyser minsta förhoppningar om regeringsalternativet. Det kapitalistiska Sverige tillåter bara en viss typ av styre.
Våra folkvalda gör sin grej på tv, för en lön de flesta av oss aldrig kommer få, samtidigt som Wallenberg och de andra jättarna styr landet. Det är där makten ligger.
Men jag kommer inte ifrån att jag ändå ser fram emot när Ulf får gå. Han lämnar ingenting av värde efter sig, inte ens Natoanslutningen kan han helt klappa sig på axeln för. Några nya kärnkraftverk blir det sannolikt inte. Gängkriminaliteten rullar på, trots att det är allvar på riktigt och så vidare.
Men han fick iallafall skaka lite hand med lite kändisar och få vara med på några halvviktiga möten.
Resten av hans gäng kommer man inte heller sakna. Den galna-Jesustanten, ministern tillika nazistpappan, kulturministern som är ointresserad av kultur, en finansminister som tycker att man ska pruta i kassan på Ica och de andra.
Nej, det har verkligen varit fyra bortkastade år, och vi har skämt ut oss i omvärlden för att vi inte kan kalla ett folkmord för folkmord. Statsministern säger att regeringen inte stödjer Israels ”beteende i Gaza”. Sedan fortsätter man sälja vapen till Israel som de kan ha för att utföra sitt ”beteende” i Gaza.
Det gör en ganska uppgiven, och känslan förstärks av att löven gulnar och trillar av träden.
Hösten är egentligen ganska vacker, men sett till hur världen och vårt land ser ut nu så går det inte att känna glädje av att se naturen dö för säsongen utan att börja tänka på precis allt annat som dör. Alla bilder av svältande barn i Gaza, alla livesända krigsbrott och företrädare runtom i världen som inte gör ett dugg fastän hundratusentals kräver det över i princip hela jordklotet. Deprimerande är bara förnamnet.
Så, vad ska man göra för att finna hopp? Jag brukar tänka på just alla som demonstrerar. På alla unga människor som har ryggrad, visioner och tänker på ett annat, mer humant sätt.
På att en dag är det inte bara Ulf utan hela den generationen som packar sina väskor och drar, och de som gick på gatorna som unga börjar ta plats istället. Att vi är många som står för det som är rätt och en dag är det vi som tar plats överallt. En del kommer svika och ändra uppfattning, men tillräckligt många kommer ha kvar sina värderingar livet ut.
Det är en hoppfull tanke som skänker ett litet uns av tröst när man står bakom kassan på sitt totalt obetydliga arbete i ett litet obetydligt land med en grandios självbild. Ett land som lever på gamla meriter och som hela världen (med rätta) skrattar åt. Nu är det skit, men det kan bara bli bättre.
Tommy Sundvall,
Bensionstationsanställd
