Rapporter om löneskillnader mellan kvinnor och män duggar tätt. De fyller väl närmast hyllmetrar vid det här laget. Och det är samma förklaringar till skillnaderna, år ut och år in.
Åtgärderna lyser däremot med sin frånvaro. Ansvariga politiker och förbundsordförande för kvinnodominerade fack ondgör sig och tycker att det är förskräckligt, ja till och med oacceptabelt.
Förklaringarna till att kvinnors och mäns genomsnittslöner skiljer sig åt känns igen. Det är den könsuppdelade arbetsmarknaden; att kvinnor och män i stor utsträckning arbetar i olika yrken och att dessa yrken har olika lönenivåer är en. Och räknar man sedan vidare med hänsyn tagen till yrkesval, utbildning, ålder och arbetstid hittar man en annan förklaring till löneskillnaden. Efter den avräkningen återstod år 2024 en oförklarad löneskillnad mellan könen på 4,6 procent, skriver Medlingsinstitutet i sin senaste rapport.
Den oförklarade löneskillnaden är inte heller något nytt. Den har funnits med i olika rapporter sedan flera år.
Det är den strukturella löneskillnaden och den är systematisk och samhällelig. Det är den löneskillnad som visar sig i att kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade, och den kan bara förklaras med kön. Kvinnors arbete värderas helt enkelt lägre oavsett faktisk svårighetsgrad eller kompetens.
För att ändra på detta krävs samhälleliga åtgärder. Politikerna och fackföreningsledare, särskilt de som leder kvinnodominerade fack, har ett stort ansvar. Politiken har det yttersta ansvaret för styrningen av välfärdssektorn.
Med ett enkelt penndrag kan mer pengar tillföras till höjda löner. Fackföreningar måste ta facklig kamp för höjda kvinnolöner.
För att det ska bli verklighet krävs kollektiv kamp från kvinnorna själva. I facket och på gator och torg. Med krav om högre löner som gör könsdiskrimineringen av kvinnor tydlig. Med högst löneförhöjning till de med lägst lön. De kvinnor som redan har höga löner ska betala mer i skatt.
Slopa jobbskatteavdraget. Jo, visst behövs det mer pengar i hushållskassan. Då är det lätt att bara tacka och ta emot. Men jobbskatteavdraget är försåtligt. Ett rent bedrägeri.
Det nya jobbskatteavdraget, som ska gälla från årsskiftet, beräknas kosta drygt 17 miljarder kronor. Pengar som dras av på den kommunala inkomstskatten och som sedan staten kompenserar kommunerna fullt ut för. Det dränerar statskassan på pengar som behövs i välfärden och är konstruerat så att det ger mest till de allra rikaste.
Jobbskatteavdraget är en ren förlustaffär för de flesta kvinnor som är i stort behov av en fungerande, kollektivt finansierad välfärd. Det har kostat kolossalt mycket pengar sedan det infördes 2007.
Pengar till höjda löner för kvinnor ska istället tas ur produktionen. Ur det samlade resultatet av varor och tjänster.
Det betyder att sätta press på företag och kapitalister, fackföreningsledare och politiker. Och ett progressivt skattesystem där skatten ökar i takt med inkomst och förmögenhet.
Vera Peterson
Kvinnopolitisk sekreterare i K
