Vi har samlats idag för att minnas novemberpogromen, det som många känner som kristallnatten, och för att hedra offren för den. Natten mellan den 9 och 10 november 1938, för 87 år sedan, brändes och förstördes 1.400 synagogor. 7.500 judiska butiker vandaliserades och fick fönstren krossade. 1.500 judar dödades. Förövarna var tyska och österrikiska nazister, hetsade och påhejade av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels.
Den utlösande förevändningen Goebbels använde var attentatet några dagar tidigare på Ernst vom Rath som var tredjesekreterare på den tyska legationen i Paris. Den som sköt honom var Herschel Grynszpan, en 17-åring som var desperat och förtvivlad efter att hans föräldrar och syster gripits av nazisterna i Hannover och förvisats till Polen. Men Polen släppte varken in dem eller de 12.000 andra förvisade judarna. De satt fast på obestämd tid i ett ingenmansland av lera och regn mellan de båda länderna, utan mat, vatten eller tak över huvudet.
Vid tiden för novemberpogromen fanns min mamma och mina morföräldrar redan i Sverige. Med viss möda och tack vare svenska vänner som gick i god för dem, hade de skydd här. Men min morfars kusin Günter greps under dessa dagar av SS-män på en station i Berlin och fördes bort. Hans fru Wally stod villrådig kvar. En man passerade henne. Med låg röst så ingen skulle märka att han pratade med henne sade han: ”Jag vet vart de för honom. Det heter Sachsenhausen. Det är förfärligt. Du måste få ut honom därifrån, annars överlever han inte.”
Så var han borta. Günter hade, liksom 30.000 andra, i samband med novemberpogromen skickats till de då för de flesta ännu okända koncentrationslägren.
Wally var kroppsligt sett en liten kvinna. Men hon var desto mer kraftfull. Dagen därpå åkte hon till orten som hette Sachsenhausen. Hon lyckades komma in till lägerkommendanten. Efter en halvtimmes samtal lovade han släppa Günter nästa dag. Sedan flydde Günter och Wally till England.
På min pappas sida tog hans kusin Hertha farväl från sina föräldrar bara några veckor efter kristallnatten. Det var sista gången hon såg dem. Hertha var nio år. Genom organisationen Kindertransport, Barntransporterna, kom hon till England där en familj tog hand om henne och senare adopterade henne. Hertha var den tidens ensamkommande barn.
Min pappa var 18 år då han lämnade det nazikontrollerade Österrike tio månader senare. Det var i allra sista stund. Andra världskriget hade just brutit ut och gränserna stängdes. Min farmor och farfar, och min faster Ilse, pappas älskade lillasyster, fick jag aldrig lära känna. I pappas stora släkt var det bara han själv och kusin Hertha som inte mördades av nazisterna.
När Nazityskland föll samman sex och ett halvt år senare hade nazisterna skövlat Europa och stora delar av världen. De hade utplånat tolv miljoner människor i koncentrationslägren. Sex miljoner av dem var judar. Totalt beräknas antalet människor som dödades genom nazisternas härjningar till mellan 50 och 60 miljoner. Nazisternas krig hade dödat en hel generation av världens unga.
Efter andra världskrigets slut framstod nazisternas brott mot mänskligheten i all sin ömkliga nakenhet som ett monument över mänskligt barbari. Ett intensivt arbete påbörjades för att bygga internationella regelverk, avtal och överenskommelser med syftet att förhindra att liknande brott mot mänskligheten någonsin skulle kunna ske igen. Förenta nationerna, FN, med alla dess organisationer, bildades.
Grunden i arbetet formulerades i de mänskliga rättigheterna, principen om att alla människor är lika i värde och värdighet, och att varje människa har rätt till samtliga fri- och rättigheter utan åtskillnad.
Detta är den totala motsatsen till den nazistiska världsbilden: att människor har olika värde. Nazister bedömer människor inte utifrån deras handlingar, utan utifrån vilka de fötts till. Färgen på dina ögon, ditt hår och melaninhalten i din hud, liksom vilken religion eller etnisk grupp du tillhör är det som avgör ditt människovärde.
För nazisterna är vi människor alltså i grunden olika och vi har olika värde. Det är en avgörande skillnad mellan ”vi” och ”dom”.
Dessa mindre värda ”dom” görs sedan till syndabockar i den nazistiska ideologin. ”Dom” är orsak till allt ont, alla problem i samhället och i världen.
En viktig komponent av nazisternas idévärld som hänger ihop med detta är avhumaniseringen av den andre. Det är svårt att misshandla, diskriminera, skjuta på, döda eller gasa ihjäl någon som skulle kunna vara en människa, din vän, din mamma, ditt barn. För att kunna angripa, skada eller döda någon kan du inte betrakta henne som en likvärdig medmänniska. Hon måste göras till ett primitivt och hotfullt odjur, ett hot, någon som i grunden är något helt annat än du, någon som inte är värd att leva.
Utmärkande för den nazistiska världsbilden är också det kollektiva ansvaret. Om en individ gör något dåligt är hela gruppen ansvarig och kan ställas till svars. Den 17-årige Herschel Grynszpans attentat var alla judar ansvariga för. Var och en av dem skulle straffas.
Mot allt detta ställdes alltså efter andra världskriget kraven på rättvisa, solidaritet och människors lika värde, formulerat bland annat i mänskliga rättighetskonventioner och internationell lagstiftning. Systemet har fungerat långt ifrån perfekt. Mängder av krig har startats och brotten är många. Framför allt från de rika länderna i världen. Men systemet har ändå funnits kvar och varit betydelsefullt på det sättet att det har varit skämmigt för makthavare att avslöjas med att bryta mot det.
När vi idag, 80 år efter andra världskrigets slut, hedrar offren för novemberpogromen och nazismen är det få kvar i livet som kan påminna oss om denna tid. Många av lärdomarna tycks glömda, eller är i alla fall inte allmängiltiga. Människors lika värde förnekas. Avgrunder byggs åter mellan de som ses som ”vi” och de som tillskrivs som ”dom”, och ”dom”, de andra, avhumaniseras.
Människor, till exempel Gazas invånare, straffas, bombas, massakreras eftersom de betraktas som kollektivt ansvariga. En förutsättning för det är avhumaniseringen av dem. Andra människor som överlevt och lyckats fly från krig runt om i världen till höginkomstländer, görs till syndabockar för allt som är dåligt i deras nya länder, trots att det oftast är resultatet av politikers och makthavares dåliga beslut.
Det som har hänt under de senaste tio-femton åren är att makthavarna numera inte ens skäms över detta, de försöker inte ens skyla över sina brott mot mänskliga rättigheter och internationella regelverk. Och de skäms inte över att de samarbetar med, eller som regeringspartierna i Sverige, har gjort sig beroende av, ett parti som utmärks av en politik som alltså delar nazismens världsbild – och är sprunget, inte ur nynazism utan ur den gamla 30-talsnazismen. De skäms inte utan bidrar till att normalisera nazisternas världsbild.
För inte så länge sedan kallade sig det partiet Bevara Sverige Svenskt. Och det är precis den politiken Sveriges regering nu normaliserar. Det har gått så långt att man idag inför olika lagar för olika svenska grupper beroende på födelseland. Och att man också inför lagar som ger grönt ljus för långtgående och integritetskränkande övervakning mot vem som helst utan att det ens behöver finnas någon misstanke om brott.
Utmärkande för dessa partier är att de försöker dölja sin ideologi genom att framställa sig som att de stödjer judar och judiska intressen. De säger att de bekämpar antisemitism och hävdar att det stora antisemitiska hotet kommer från invandrare som fört antisemitismen till Sverige. Det vi som lyssnar ska förstå är: Vi svenskar har aldrig i historien hyst antisemitiska uppfattningar!
De hävdar till och med att det är de som idag står upp för lärdomarna efter nazismen, de som står upp för folkrätten medan vi som idag protesterar mot folkmord anklagas för att vara antisemiter och att utgöra ett hot.
Hur hedrar vi minnet av dem som mördades och förintades under nazismen? Ja inte genom att återanvända nazismens ideologi eller klassiska antisemitiska stereotyper, men denna gång riktade mot andra grupper. Inte genom att ge makt och utrymme åt nazistiska partier eller genom att normalisera deras politik. Jag känner alltför väl igen den hot och hatpropaganda som idag i första hand riktas mot svenskar med rötter i andra länder, och särskilt då muslimer, från det som mina döda släktingar utsattes för.
Jag fick aldrig lära känna mina farföräldrar, min faster och många andra släktingar. Men att använda dem och andra offer för att motivera hatpropaganda riktad mot andra grupper, eller för att motivera att tusentals kvinnor och barn dödas i nya folkmord, det är att vanhedra deras minne.
En del av er kanske tänker att det är överdrivet att varna för ett nazistiskt hot. Vi har ju inga koncentrationsläger, inga naziuniformer, inget heilande. Jag önskar innerligt att ni har rätt och att mina varningar är obefogade. Men till er vill jag avsluta med några ord från en av Tysklands stora författare under första halvan av 1900-talet, Erich Kästner. Såhär sa han om nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933:
Det som hände mellan 1933 och 1945 borde ha bekämpats redan 1928. Därefter var det för sent. Man får inte vänta till dess att kampen för frihet kallas landsförräderi. Inte till dess att snöbollen blivit en lavin. Man måste krossa den rullande snöbollen, eftersom en lavin är ostoppbar och bedarrar först när den lagt allt under sig. Det är lärdomen vi drar från det som hände 1933. Det är slutsatsen vi måste dra av våra egna erfarenheter. Hotande diktaturer kan bara bekämpas innan de tagit makten.
Kästner menade att om vi skall kunna förhindra att nazismens brott upprepas, kan vi inte vänta tills våldet tagit över och koncentrationslägren är byggda. Vi måste agera tidigare. Det förutsätter att vi lär oss av historien, att vi kan känna igen förebuden, de tidiga tecknen. Att vi kan se den rullande snöbollen innan den hunnit växa sig för stor.
Det är det bästa sättet vi kan hedra offren för novemberpogromen och nazismens brott.
Texten är ett tal som hölls vid en manifestation till minne av kristallnatten 8 november i Göteborg.
