Hoppa till huvudinnehåll

10 socialdemokratiska svek – från krigsuppslutning till januariavtal

I samband med Socialdemokraternas kongress listar vi tio av den svenska socialdemokratins svek.

”Folk kommer bli urförbannade när de märker vad vi gjort med deras pensioner”, konstaterade den socialdemokratiske statsministern Göran Persson efter att ha drivit igenom det orättvisa pensionssystemet. Persson går det i alla fall ingen nöd på. Han är numera Swedbanks styrelseordförande.
Montage: Proletären

När Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) bildades 1889 rymdes både revolutionärer och liberalt färgade reformister inom samma socialistiska parti. Därför kunde den konstituerande kongressen bara samlas kring vad tidningen Arbetets grundare Axel Danielsson beskrev som ”ett nätt reformprogram med den allmänna rösträtten i spetsen, men inga av socialismens principer”.

Redan vid bildandet av partiet hade reformisterna greppet om partiledningen, och SAP:s roll kom redan från början att bli att dämpa och hålla tillbaka arbetarklassens krav i såväl ekonomiska som politiska strider. De senaste decennierna har den rena nyliberalismen ersatt reformismen. 

Listan kunde varit mycket längre, men här listar vi tio av socialdemokratins svek.

1. Från antimilitarism till krigsuppslutning

Med första världskriget skedde också den stora brytningen i arbetarrörelsen, i en revolutionär och en reformistisk del. Andra internationalen, som bildats samma år som SAP, 1889, upplöstes 1916, efter att de socialdemokratiska partierna i Tyskland, England och Frankrike slutit upp bakom de egna ländernas krigspolitik och skickat miljoner arbetare ut att döda varandra för kapitalisternas profiter.

I Sverige skrev SAP:s ordförande Hjalmar Branting i Social-Demokraten, direkt efter krigsutbrottet den 1 augusti 1914, att: ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka”. 

Det var inte Brantings och den socialdemokratiska partiledningens förtjänst att svenska arbetare inte skickades att slaktas i skyttegravarna.

2. Kollektivavtalslagen

Det socialdemokratiska partiet är den ena delen av socialdemokratins historiska grepp om arbetarklassen i Sverige, den andra är LO. 1928 samarbetade de båda, som så många gånger förr och senare, för att förråda arbetarna. 

SAP tillsatte i regeringsställning 1926 en utredning som två år senare mynnade ut i ett förslag som skulle göra det olagligt att strejka under gällande kollektivavtal. En arbetsdomstol (dagens AD) skulle döma arbetare och fackföreningar som brutit mot lagen. 

Motståndet på arbetsplatserna blev starkare än fack- och partiledning räknat med. ”Om I stiften denna lag, svära vi att aldrig lyda den”, blev parollen som hade stöd från fler än 2.000 fackföreningar. Ledningarna i SAP och LO vände då, kritiserade den liberala regeringen som lagt fram förslaget och utlyste en symbolisk tretimmarsstrejk. Den 22 maj 1928 demonstrerade fler än 350.000 arbetare mot lagen. 

Men i tysthet beslutade LO-ledningen att acceptera lagen och uppmana förbunden att sluta nya kollektivavtal – trots att avtalen skulle innebära strejkförbud. LO väntade dock med att offentliggöra sitt beslut till efter höstens riksdagsval, för att arbetarna inte skulle vända SAP ryggen. Sedan dess har LO och Socialdemokraterna alltid försvarat ”arbetsfreden”.

3. Saltsjöbadsavtalet

1938 års Saltsjöbadsavtal mellan LO och SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) innebar nästa stora inskränkning av strejkrätten, och en maktförskjutning uppåt till den centrala ledningen i förbunden. 

Om tvist inte kunnat avgöras i lokal förhandling ska det bli central förhandling och sedan prövning i AD. Först därefter kan det bli strejk, förutsatt att strejken inte inbegriper mer än tre procent av förbundets medlemskår, då måste LO ge sitt godkännande. Och inbegriper strejken skyddsarbete eller utgör en ”samhällsfarlig konflikt” hänskjuts frågan till den nyinstiftade Arbetsmarknadsnämnden.

Men därutöver har arbetarna strejkrätten kvar, ”full och obeskuren”, lät det från LO-ledningen efter undertecknandet av avtalet. Här slapp SAP smutsa ner händerna och Saltsjöbadsavtalet blev grundstenen i ”den svenska modellen”, där ”parterna” kommer överens utan att politiken ska lägga sig i.

I tysthet beslutade LO-ledningen att acceptera lagen och uppmana förbunden att sluta nya kollektivavtal – trots att avtalen skulle innebära strejkförbud.

4. Den stora gruvstrejken 

Från det att strejken bröt ut i det statliga gruvbolaget LKAB, den 6 december 1969, hade de 5.000 arbetarna såväl företagsledningen och SAF som LO och den socialdemokratiska regeringen emot sig. Den två månader långa strejken skakade på allvar samförståndets och klassamarbetets Sverige.

Efter två månader av utmattnings- och splittringstaktik gick gruvarbetarna tillbaka till arbetet, men de hade gett den svenska arbetarklassen en påminnelse om styrkan i kollektivet, som låg till grund för det kommande decenniets våg av vilda strejker.

5. IB

Det är inte bara Säpo som, trots att åsiktsregistrering formellt förbjöds 1969, har övervakat kommunister i Sverige fram till åtminstone 1998 – då Kommunistiska Partiet var sista kvarvarande parti på Säpos övervakningslista. 

Socialdemokraterna hade sin egen hemliga statsstyrda organisation, informationsbyrån IB, som med hjälp av uppemot 20.000 lojala fackliga informatörer spionerade på kommunister och andra oppositionella arbetare.

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes till fängelse för spioneri, för sitt avslöjande om IB:s existens 1973.

6. EU-medlemskapet

Det var den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson som lämnade in Sveriges medlemsansökan till EU 1991, i samband med ett av 90-talskrisens många krispaket, och Socialdemokraterna kampanjade för ja-sidan inför folkomröstningen 1994.

Fortfarande under Olof Palme hade Socialdemokraterna varit emot ett medlemskap i dåvarande EG, främst på grund av att det var oförenligt med alliansfriheten och neutralitetspolitiken.

7. Pensionssystemet

1957 och 1958 stod SAP på rätt sida i pensionsstriden, som mynnade ut i det solidariska ATP-systemet efter folkomröstning och hård strid i riksdagen. Men på 1990-talet var Socialdemokraterna med och tog fram det nya, djupt orättvisa pensionssystemet som ersatte ATP, där en sida handlade om att ge finanskapitalet makt över pensionsfonderna och som skapar miljonärer i ena änden och fattigpensionärer i den andra. 

”Folk kommer bli urförbannade när de märker vad vi gjort med deras pensioner”, sade en ovanligt uppriktig Göran Persson – efter att han som statsminister drivit igenom det nya systemet.

8. Bjuv och ärtorna

Nedläggningen av Findus fabrik i Bjuv 2016 får representera en av otaliga gånger som socialdemokratin låtit svenska jobb flytta utomlands i globaliseringens namn – där varvsslakten på 1980-talet är ett kapitel för sig.

”Inte en ärta ska flytta till Tyskland”, hette det från LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson när 4.000 demonstrerade i Bjuv mot den planerade fabriksflytten. Men naturligtvis lades produktionen ned, trots politikernas och fackpamparnas fraser, och 450 personer blev arbetslösa.

9. Ytterligare inskränkning av strejkrätten

Med det demokratiska och stridbara Hamnarbetarförbundet som ett rött skynke för ögonen gick LO och Socialdemokraterna kapitalisterna till mötes för att inskränka strejkrätten ännu en gång. Först tillsatte regeringen genom Ylva Johansson en utredning 2017, och med utredningsförslaget hängande över sig kom LO och Svenskt Näringsliv överens om att det bland annat skulle bli förbjudet att vidta stridsåtgärder mot företag som redan tecknat kollektivavtal.

Konsekvenserna, som drabbar LO-förbunden likväl som det fristående Hamnarbetarförbundet, har inte låtit vänta på sig, med avtalsshopping och gula fackföreningar.

10. Januariöverenskommelsen

För att behålla regeringsmakten kom Socialdemokraterna i januari 2019 överens med Miljöpartiet, Centern och Liberalerna om ett nyliberalt 73-punktsprogram som S+MP-regeringen förband sig att genomföra, för att en riksdagsmajoritet skulle tolerera Stefan Löfven som statsminister. Vänsterpartiet släppte fram Löfven genom att trycka gult i omröstningen.

Genom januariavtalet avskaffades bland annat värnskatten, marknadshyror skulle införas – trots att Socialdemokraterna haft som vallöfte att stoppa marknadshyra – och en utredning om att försämra Las, lagen om anställningsskydd, tillsattes.

Likt med strejkrätten kom sedan Kommunal och IF Metall överens med Svenskt Näringsliv och PTK om att försämra Las, med utredningsförslaget hängandes över sig – för att rädda den socialdemokratiska regeringen. Ännu en seger för ”den svenska modellen”.