30 år sedan Sovjetunionens upplösning: Hur gick det sedan?
Vid upplösningen i december 1991 bestod Sovjetunionen av femton unionsrepubliker. I det andra och sista avsnittet i vår minnesartikel fokuserar vi dock enbart på Ryska federationen, i dagligt tal benämnd Ryssland, som var Sovjets största och mest folkrika republik.
Som vi såg i det förra avsnittet (Proletären nr 51-52, 2021) orsakade Michail Gorbatjovs så kallade perestrojka stor oreda i Sovjetunionens ekonomi. Det planekonomiska systemet monterades ner och den marknadssocialism som Gorbatjov eftersträvade fanns ännu bara som en dysfunktionell tankefigur. Det gav ett BNP-fall på 12,8 procent ödesåret 1991.
Detta var dock bara en förvarning om vad som komma skulle. Mellan åren 1991 och 1995 föll Rysslands BNP med hisnande 42 procent. Sätts startåret istället till 1990, då den kapitalistiska förödelsen inleddes, så halverades den ryska ekonomin under 1990-talets första hälft. Industriproduktionen föll med 46 procent, livsmedelsproduktionen med 32 procent och investeringarna med 61 procent, allt enligt OECD och IMF.
Mer osäkra uppgifter säger att BNP-fallet landade först 1997 och då på smått obegripliga 83 procent. Må vara att den siffran är överdriven, men klart är i alla fall att kapitalismens återkomst till Ryssland ledde till ett ekonomiskt sammanbrott som i hastighet och djup saknar motstycke i modern historia.
Som jämförelser kan nämnas att den stora 1930-talsdepressionen i USA renderade ett BNP-fall på 30 procent. 0ch att Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen 1941, som inkluderade ockupation av stora industri- och jordbruksregioner, gav ett BNP-fall på 22 procent.
Nykapitalismens härjningar var alltså en större ekonomisk katastrof för Ryssland än andra världskriget.
1990-talet präglades av ren plundring av den statliga egendomen, anförd av en liten grupp före detta nomenklaturapersoner, numera kallade oligarker. Bland dem finns herrar som Vladimir Gusinskij, Roman Abramovitj, Boris Berezovskij, Vladimir Potanin, Aleksandr Smolenskij och Michail Chodorkovskij och Michail Friedman, som alla plundrade sig till mångfaldiga dollarmiljardärer under 1990-talets lopp.
Begreppet oligark är inte helt gripet ur luften. Det typiska för ovan nämnda herrar – ”de sju oligarkerna” – är att de inte bara var storkapitalister in spe, utan också aktiva politiker med direktkontakt med Kreml och gangstergruppen kring Boris Jeltsin, kallad ”Familjen”. Under 1990-talets andra hälft, då Jeltsins tilltagande alkoholism gjorde honom alltmer frånvarande, styrde de sju oligarkerna i praktiken Ryssland. Oljebolagsdirektören Chodorkovskij var till exempel inte bara oljeminister utan skröt dessutom med att han hade över hundra dumaledamöter på sin avlöningslista.
Vad händer med människorna i ett land där ekonomin kollapsar. Naturligtvis försöker de klara livhanken så gott de kan och i Ryssland var förutsättningarna för det hyggliga. Kolchosbönderna hade sina privata jordlotter och en hel del stadsbor hade tillgång till koloniträdgårdar.
Ändå blev följderna fruktansvärda. 13 miljoner människor förlorade jobbet, lönerna halverades och pensionerna sjönk ihop till en fjärdedel. 1995 levde 30 procent av ryssarna under det officiella fattigdomsstrecket. Ett land som på 1980-talet var ett av världens mest jämlika förvandlades i ett huj till ett av de mest ojämlika.
Eländet märks i befolkningsstatistiken. Under 1990-talet minskade Rysslands befolkning med fyra miljoner människor, trots en relativt stor invandring. Orsaken var till delar en kraftig minskning i nativiteten men huvudförklaringen var fattigdomen och dess välkända följeslagare, som alkoholism, kolera, difteri, syfilis och tbc. Mellan åren 1990 och 1994 sjönk därför den förväntade livslängden för ryska män från 65,5 till 57,3 år.
Hur många dog till följd av kapitalismens återkomst i Ryssland? Den brittiske epidemiologen Michail Marmor beräknar överdödligheten under 1990-talet till 4 miljoner människor. Den svenske läkaren Gunnar Ågren talar istället om en överdödlighet på 800.000 människor per år. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan. Men givet är att kapitalismen dödar.
Den rena rövarkapitalismen har ersatts av en statlig reglerad kapitalism. Som fortfarande är korrupt, givet av privatkapitalet tvingas betala tribut till statliga uppsyningsmän. Men inte lika korrupt som under Jeltsins vanstyre.
Låt oss avsluta med några korta ord om Vladimir Putin, som i augusti 1999 utsågs till premiärminister i Boris Jeltsins sista regering. Putin hämtades från en undanskymd ställning som tjänsteman i stadsförvaltningen i S:t Petersburg och var vid tillträdet totalt okänd för de flesta ryssar.
Jeltsin hade dock tågordningen klar för sig. På nyårsafton 1999 tillkännagav han sin omedelbara avgång och samma dag utsågs Putin till tillförordnad president. Innan klockan klämtat in det nya året hann Putin också med att underteckna sitt första dekret: ”Garantier för tidigare presidenten i Ryska federationen och medlemmar av hans familj”.
Dekretet innebar att Boris Jeltsin och hans döttrar och svärsöner – den korrupta gangstergruppen ”Familjen” – gavs livslång immunitet. Det var i sista minuten, då den ryske riksåklagaren precis inlett en förundersökning mot Jeltsin.
För att göra en lång historia kort kan man säga att Vladimir Putins uppgift därefter varit att rensa upp i det gangsterträsk som den ryska kapitalismen utgjorde under 1990-talet. Det är inte så att privatiseringspolitiken upphört under Putin, snarare tvärtom. Under Putins första tio år vid makten steg det privata företagsägandet från 46,1 till 58,6 procent, samtidigt som det statliga ägandet minskade från 37,8 till 30,4 procent
Skillnaden är den kapitalistiska omstruktureringen numera sker under mer ordnade former och utan möjlighet för de sju oligarkerna att direkt styra politiken, som under Jeltsins era. Den rena rövarkapitalismen har ersatts av en statlig reglerad kapitalism. Som fortfarande är korrupt, givet av privatkapitalet tvingas betala tribut till statliga uppsyningsmän. Men inte lika korrupt som under Jeltsins vanstyre.
Några ord bör här sägas om dagens Rysslands plats i det globala kapitalistiska systemet.
Sovjetunionen var från mitten av 1930-talet och framåt världens näst största ekonomi efter USA. Produktionen var diversifierad; sovjetiska företag producerade det mesta som landet behövde, alltifrån kol, stål och cement över maskiner till konsumtionsvaror av olika slag. Kvaliteten var inte alltid den bästa, om man bortser från den högkvalitativa vapenindustrin, men landet var i stort sett självförsörjande.
Kapitalismens återinförande har slagit sönder denna diversifierade ekonomi. Stora delar av maskinindustrin och den lätta industrin plundrades och slogs igen under 1990-talet; allt som finns kvar är tomma fabriksbyggnader, alternativt förfallna fabriker med en föråldrad maskinpark.
Dagens Ryssland är därför helt beroende av produktion och export av råvaror, som olja, gas, metaller och timmer. Högteknologiska varor måste importeras. Undantaget utgörs återigen av vapenindustrin. Ryssland är efter USA en av världens största vapenexportörer.
Kontrasten till Kina är slående. Också Kina har genomgått en kapitalistisk utveckling, men i Kina förstördes inte den socialistiska industrin, som var större än många tror, utan den privatiserades under ordnade former och är därför i stort sett intakt. Vilket gör att Kina, till skillnad från Ryssland, kan konkurrera som den kapitalistiska världens verkstad, i ökad utsträckning också för högteknologiska produkter. Tacka socialismen för det!
Råvaruproduktion är traditionellt underordnade kapitalistiska länders lott. I en artikel från 2019 hävdade jag därför att Ryssland i ekonomisk mening är en i det närmaste semikolonial andrarangsnation, om än fortfarande en stormakt, givet av själva storleken och inte minst som stor kärnvapennation.
I boken The Conundrum of Russian Capitalism (Den ryska kapitalismens gåta) gör den ryske ekonomen Ruslan Dzarasov en liknande och förmodligen mer exakt analys. På grund av den ryska ekonomins teknologiska efterblivenhet och skeva industriella struktur placerar Dzarasov dagens Ryssland ”i det världskapitalistiska systemets semi-pereferi”.
Till denna analys ber jag att få återkomma. Men givet är att dagens kapitalistiska Ryssland i ekonomisk mening inte spelar på samma planhalva som USA, EU eller för den delen Kina.
I dagens antiryska propagandakampanj fokuseras inte minst på ett upprustat Ryssland som militärt hot, lika stort som på sin tid Sovjetunionen. Det är en kampanj utan faktasubstans.
Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri uppgick militärutgifterna i Sovjetunionen 1989 till 231,8 miljarder dollar (i 2015 års fasta priser). USA:s militärutgifter uppgick samma år till 581,4 miljarder dollar. 1990-talets ekonomiska kollaps drabbade också de ryska militärutgifterna. 1998 uppgick de till ynka 14,0 miljarder dollar – en minskning med 98 procent. En militärbudget som 1989 svarade mot 40 procent av den i USA var 1998 nere i 3,5 procent.
Under Putin-eran har den ryska militärmakten rustats upp. För 2019 anger Sipri militärutgifterna i Ryssland till 61,4 miljarder dollar. En kraftig ökning jämfört med 1998, naturligtvis. Men samtidigt har militärutgifterna i USA ökat till 732 miljarder dollar. Dagens ryska militärutgifter utgör alltså bara en knapp fjärdedel av de i Sovjet 1989 och mindre än en tiondel av de i USA.
Visst är det en märklig upprustning.
Om man till militärutgifterna i USA lägger de i Nato, där Frankrike placerar sig före Ryssland i utgiftsligan, så är militärutgifterna i Ryssland 6 procent av de i Nato.
I denna jämförelse liknar den ryska björnen mest musen som röt.
När Vladimir Putin i april 2005 höll sitt årliga tal inför Ryska federationens federala församling fällde han några ofta citerade ord om Sovjetunionen.
”Framförallt måste vi erkänna att Sovjetunionens kollaps var en av förra århundradets stora geopolitiska katastrofer”, hävdade Putin.
När talet hölls tilldrog sig detta uttalande ingen större uppmärksamhet. Medierapporteringen i väst fokuserade istället på att Putin talat vackert om demokrati och om utländska investeringar i Ryssland. 2005 betraktades Putin fortfarande som en positiv rysk kraft.
Under Ukrainakrisen nio år senare plockades uttalandet dock fram som ett ovedersägligt bevis på att ”imperialisten” Putin vill återupprätta en statsbildning som liknar Sovjetunionen. Detta är i bästa fall ett missförstånd och mer sannolikt en medveten propagandistisk vantolkning, vilket framgår redan i nästa mening i Putins tal.
”För den ryska nationen blev kollapsen ett genuint drama. Tiotals miljoner av våra medborgare och landsmän befann sig utanför ryskt territorium”, sa Putin som förklaring till den geopolitiska katastrofen.
Han talar alltså inte nostalgiskt om Sovjetunionen, utan bekymrat om Ryssland och den splittrade ryska nationen, som då som nu finns spridd över hela det forna Sovjets territorium.
Detta måste man inse för att förstå Rysslands politik visavi Ukraina, vars befolkning är till hälften rysk, åtminstone enligt Putin, och i vart fall till häften rysktalande.
Vladimir Putin är rysk nationalist. Han ser sig själv som representant för hela den ryska nationen, också för den del som lever i diasporan. Ja, mer än så. I den ryska nationalmytologin utgör ”storryssar”, ”lillryssar” (ukrainare) och ”vitryssar” delar av en och samma nation, med rötter i det historiska Kievrus och förenade genom det ryska språket och den ryskortodoxa kristendomen.
Putin är inte lika extrem som på sin tid Alexander Solsjenitsyn, som anklagade Lenin för att orättmätigt ha ”skänkt bort” ryska områden, som Donbass och Novorossja (området norr om Svarta havet), till Ukraina. Men Putins röda linje går vid försöken att splittra den historiska ryska nationen – ”de ryska broderfolken” – genom att ta med Ukraina, eller för den delen Belarus, i Nato och/eller EU. I Moskva betraktas dessa försök som ren aggressionspolitik.
Man kan tycka vad man vill om denna mytiska nationalism. Men säkerhetspolitik handlar om realiteter, om säkerhet tillsammans med sina grannar och i respekt för sina grannars nationella intressen, som i Rysslands fall är tydligt uttalade.
Ryssland kan inte acceptera att Nato flyttar fram sin position till östra Ukraina, vilket inte kan betraktas som en extrem position. Är det någon som tror att USA skulle acceptera en mexikansk-kinesisk militärallians med kinesiska robotar utplacerade strax söder om Rio Grande?
Ryssland kan heller inte acceptera att Ukraina använder militärt våld för att betvinga de etniskt ryska utbrytarrepublikerna i Donbass. Ett sådant våld vore ett angrepp på den ryska nationen, såsom Putin definierar den, och det måste därför bemötas militärt.
Strax före jul presenterade Ryssland ett förslag till säkerhetsfördrag med USA och Nato. Det är mycket omfattande och ställt i närmast ultimativ form, vilket visar att Ryssland ser mycket allvarligt på situationen i Ukraina och på sin egen säkerhetssituation.
Här är inte plats att närmare analysera detta förslag. Men klart är att Ryssland inte kommer att vika ner sig för USA:s och Natos expansionspolitik österut, som man gjorde i slutet på 1990-talet och början av 2000-talet, trots USA-försäkringar om att ”Natos jurisdiktion inte kommer att flyttas en tum österut”.
Det mest allvarliga i denna situation är att USA och Nato, inklusive Natos lydstater, som Sverige, tycks totalt lomhörda inför Rysslands klart redovisade och åtminstone i delar rimliga krav. Det är denna provokativa lomhördhet som idag hotar freden i Europa.
Anders Carlsson
Partistyrelseledamot i Kommunistiska Partiet och författare till Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.