I veckan kickar ett av Sveriges största konsthappenings igång – vårsalongen på anrika Liljevalchs konsthall i Stockholm. Det är ett tillfälle för folk ur allmänheten och ”icke-erkända” målare att visa upp sina verk. En av dem är Uppsalabon Anders Alm, fackligt aktiv i Kommunal och hobbykonstnär, som ställer ut en tavla.
– Det känns roligt, för mig själv så klart, att bli uppskattad, men också roligt att de faktiskt visar en målning som speglar en händelse som är aktuell att reflektera över. Jag gillar den tanken, säger han till Proletären.
Motivet är en ögonblicksbild ur den pågående Teslastrejken för kollektivavtal, som nu är inne på sitt tredje år – och därmed är Sveriges längsta arbetsmarknadskonflikt på över ett sekel. Anders har flera gånger själv deltagit som strejkvakt utanför en Teslaverkstad, precis som många andra fackliga veteraner.
– Jag har försökt fånga känslan av den bitande kylan, när man står där en novembermorgon i fyra timmar. Visst, det kan vara lite tråkigt, särskilt när det blåser, men man har stått där och pratat med folk ur olika förbund och jag tycker ändå stämningen varit okej.
Likt strejkvakterna på duken verkar strejken nu stå helt stilla. Ingen av sidorna vill ge sig – men heller inte eskalera konflikten.
– Visst kan man bli lite frustrerad när det inte händer något. Vi är i ett läge där ingen vill backa. Kollektivavtal, det är en viktig symbolfråga… för båda parter förmodligen. Men jag tycker att vi ska vinna den här strejken.
Skulle inte LO kunna sätta in mer muskler?
– Det tycker jag. Jag vet inte… det har blivit lite av ett utnötningskrig, om vi man skulle ta ut fler i sympatistrejk… det är en avvägningsfråga. Det ligger över min nivå. Men man har ju snackat litegrann om vad man hade kunnat göra mer och så. Lagarna har också ändrats, det är svårare att sympatistrejka nu. Jag tycker man har backat lite för mycket på strejkrätten och den saken. Vad tycker du?
Tja… om kollektivavtal är en så viktig principiell fråga för LO så tycker jag att de borde gå all in.
– Det tycker jag nog också. Man måste göra något, annars rinner det ut i sanden. Så jag hoppas verkligen att man sitter och funderar på vad som kan vara nästa steg.
Andes Alm målar mycket. Mest stadslandskap, men fackliga motiv är också roligt, berättar han.
– Min sektion deltog i kyrkstrejken för ett par år sen, då målade jag vår sektionsordförande utanför kyrkan. Hon såg nästan ut som en uppenbarelse med blont hår och strejkband. Jag har målat en del första maj-tåg också.
– Det finns en tradition av arbetarmåleri i Sverige och den vill jag bygga vidare på. Det betyder mycket för att skapa nån sorts sammanhållning. Man kanske inte kan ändra något konkret med konst och musik och så vidare, men det skapar en kultur, en slags klassgemenskap som har försvunnit lite och behöver vinnas åter.
Han berättar om senaste gången han besökte konsthallen Röda Sten i Göteborg. De hade en politisk utställning på temat ”solidaritet”.
– De visade mycket hbtq-kamp och internationell solidaritet och så… och det är väl bra. Men det fanns inget klassperspektiv. Och man får inte glömma det. För mig är det grunden i ojämställdheten och ojämlikheten. Arbetare har ju gått och städat den där konsthallen och förberett drinkar och tilltugg till besökarna. Så det är verkligen ett perspektiv man borde problematisera på en sådan tillställning.
