Aldrig mera krig?

Jag kan hälsa från en skyttegrav i Flandern, och från en krater vid Gallipoli…

Så börjar en riktig proggklassiker som åtminstone många äldre Proletärenläsare säkert fortfarande kan nynna med i. Det var Totta Näslund som sjöng låten som Peter Wahlquist och Ulf Dageby skrev till den tidstypiska och folkbildande ambulerande teaterföreställningen Tältprojektet.

Året var 1977 och stora delar av den svenska kultureliten åkte Sverige runt, reste ett gigantiskt cirkustält på varje ort och berättade om arbetarklassens historia. En historia där kriget är en självklar del, eller snarare – en ofrånkomlig del av det kapitalistiska systemet.

Texten fortsätter: Från tolv miljoner döda kan jag hälsa er: Aldrig mera krig!

Låten handlar såklart om första världskriget. Den meningslösa masslakt som var så mycket svårare att få grepp om i skolan än den andra, där ondskan själv var bekvämt personifierad av Hitler och hans sjuka idéer om högre och lägre stående människoraser.

Men det första är egentligen ett tydligare exempel på vad som låg i botten också i andra världskriget. För hur trist historiematerialistiskt det än kan låta så var det den kapitalistiska kriskonjunkturen som var grunden också till att nazisterna kunde komma till makten i det tyska 1930-talet.

I Weimarrepublikens hyperinflation och matbrist var manegen krattad för en extremnationalistisk galning som lovade att ge småborgarna sin trygghet tillbaka. Och kapitalisterna förstod att de behövde någon som Hitler i de extrema kristider då den borgerliga demokratin inte dög för att hålla massorna lugna.

Men vi återvänder till Totta Näslunds fiktiva vittesmål från skyttegravarna i Flandern och Gallipoli runt 1915-1916, strax före den ryska revolutionen som blev början till slutet på kriget. Den europeiska arbetarklassens söner var uttvingade i ett meningslöst krig – för dem, inte för monopolkapitalen som växt sig för stora för de egna gränserna. 

Den anarkistiska kapitalismen kräver ständig tillväxt. När råvarorna och marknaderna i det egna landet inte längre räcker till ligger det i systemets natur att bolagen sträcker sig också efter det som finns i andra länder, och oundvikligen kommer i konflikt med andra företag och deras regeringar. 

De striderna sker också i dagens världskapitalism på tusen större och mindre sätt – se bara på alla handelshinder som USA försöker beslå Kina med – där bara det sista alternativet är öppet krig. Som den tyske generalen Carl von Clausewitz redan 1832 berömt uttryckte som ”politikens fortsättning med andra medel”.

Hur kunde då första världskrigets masslakt tillåtas hända, i en tid när arbetarna börjat organisera sig och många mycket väl visste att deras intressen inte var bolagsherrarnas och de flaggviftande politikernas? Det var väl en sak att konservativa partier och rörelser ställde sig i givakt framför de kejserliga fanorna, men hur kunde självutnämnda socialistiska arbetarpartier göra samma sak?

Här uppstod den stora brytningen i arbetarrörelsen mellan revolutionärer och reformister. På den här tiden kallade även kommunisterna sig fortfarande för socialdemokrater, men det var när socialdemokratiska partiers företrädare i skarpt läge ställde sig bakom sina ”egna” regeringar när det började lukta krig som agnarna skiljdes från vetet.

Krigsmotståndaren Karl Liebknecht satt i riksdagen för de tyska socialdemokraterna 1914, och var den ende i hela riksdagsgruppen på 110 påstådda arbetarföreträdare som röstade emot krigskrediter och i praktiken att skicka unga arbetare ut i skyttegravarna. Han var en av dem som vägrade ställa klasskampen åt sidan för att istället sluta upp bakom kapitalisternas krig. 

Fienden finns på hemmaplan, var istället Liebknechts budskap – samma syn som Kommunistiska Partiet har än idag här i Sverige, och därför vägrar ställa upp på krigshetsen och miljardrullningen till militären idag som samtliga riksdagspartier skriver under på.

Den ryske revolutionären Lenin var en annan som stenhårt polemiserade mot all nationalistisk och chauvinistisk propaganda inför och under första världskriget, och tillsammans med bolsjevikpartiet i Ryssland istället ställde kravet att ta landet ur kriget. Fred, jord och bröd! var parollen till den krigströtta och fattiga befolkningen.

Lenin och bolsjevikerna lyckades både med att dra Ryssland ur kriget och genomföra den socialistiska revolution som mer än någon annan händelse kom att påverka hela 1900-talet. I alla kapitalistiska länder blev man tvungna att förhålla sig till att det nu fanns ett alternativt samhällssystem – ett antingen hotande eller löftesrikt exempel, beroende på klasstillhörighet och politisk uppfattning.

Första världskriget tog slut 1918, delvis också tack vare det försök till revolution i Tyskland som leddes av Spartakisterna, där Liebknecht var en av ledarna. Liebknecht sköts ihjäl av en kontrarevolutionär frikår – som härjade fritt under den socialdemokratiska regeringen – efter att varit med och bildat Tysklands kommunistiska parti samma år.

I Tältprojektets uppmaning i låten med samma namn, Aldrig mera krig, tar också kriget slut. Den (så typiskt för proggtexter) allvetande berättarrösten vet dock att vansinnet är dömt att upprepas: Ty kapitalet känner inga gränser, jag vet om tjugo år man pekar dit. Då ska jag ta geväret och min ränsel, då ska jag ut igen och dö för dess profit.

Idag, knappt 50 år efter att Totta Näslund skrek ut ”Aldrig mera krig!” – och det knappast fanns några högljudda invändningar mot budskapet – lever vi i en tid då krigspropagandan och den ökande militarismen istället är fullständigt öronbedövande. 

Det kan vara svårt att förstå att dåtidens socialdemokrater ställde sig bakom herrarnas krigsplaner 1914, och ännu konstigare kan man tycka det är att så många hyllar krigshetsen och upprustningen idag – när vi vet vad som hände i de båda världskrigen, och inte minst med tanke på atombomberna över Japan 1945.

Men så är det. Krigsmotståndets röster existerar överhuvudtaget inte i den offentliga debatten, och råkar någon ändå säga något självklart – som när Gudrun Schyman påpekade att det behövs en förhandlingslösning för att få slut på kriget i Ukraina – kölhalas de i den krigsfebriga stämningen och stämplas som Putinagenter. 

Det är mörka tider för de fredsvänner som faktiskt finns. Medan det är strålande tider för krigsindustrin och dess mest rabiata megafoner, som överbefälhavare Micael Bydén och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. 

Och så har vi, precis som 1914, de som inte vågar stå upp när propagandastormen viner, trots att de i allmänna ordalag och i det egna partiprogrammet påstår sig vara såväl socialister som fredsvänner. Nu som då sluter de upp på den egna borgarklassens sida när det gäller.

Förruttnat soldatlik i en skyttegrav i Argonnerna 1918.

Lenin skrev 1917 om Liebknechts hårdnackade krigsmotstånd att: ”Liebknecht ensam representerar socialismen, proletariatets sak, den proletära revolutionen. Hela den övriga tyska socialdemokratin är ett stinkande lik såsom Rosa Luxemburg (också medlem av Spartacusgruppen och en av dess ledare) så träffande uttryckt sig”. 

Mer än hundra år senare är också den svenska socialdemokratin av idag ”ett stinkande lik”, med Rosa Luxemburgs och Lenins ord. Och då inte bara eller ens främst det rakt igenom borgerliga parti som fortfarande har kvar namnet Socialdemokraterna – och vars ledning lämnade in Sveriges Natoansökan – utan inte minst dess ideologiska efterträdare som leds av Nooshi Dadgostar.

Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson heter Hanna Gunnarsson. Om den närmast totala samsyn som råder i det politiska etablissemanget om att ösa miljarder över militären, och som var tydlig på konferensen Folk och försvar tidigare i år, skrev Eric Rosén i en läsvärd text i Aftonbladet: ”Från scenen hör jag Vänsterpartiets Hanna Gunnarsson säga det är bra att det finns enighet, att det är bra att partierna närmat sig varandra i synen på försvaret.”

Här är det omöjligt att inte göra observationen att det inte är ”partierna” i plural som närmat sig varandra, utan Vänsterpartiet som börjat låta som Moderaterna i försvarspolitiken. Högersidan har knappast närmat sig den traditionella vänsterståndpunkten, att det är mycket bättre att lägga pengarna på välfärden än på militären.

Hanna Gunnarsson själv var i Helsingfors häromveckan, och stoltserade på Twitter med bilder på bland annat kommunistslaktaren Gustaf Mannerheims grav och hjältekorset. Under det så kallade hjältekorset ligger de begravda som stupade i fortsättningskriget 1941-45, mellan Finland och Nazityskland på den ena sidan och Sovjetunionen på den andra.

”Ett land som varit i krig och genomlevt ockupation behöver platser för att minnas och hedra de som kämpade för frihet. Och de som dog”, var Gunnarssons kommentar till bilderna. 

Man kan ju undra varför en företrädare för ett parti som är sprunget ur det gamla kommunistpartiet SKP väljer att hylla dels en slaktare som Mannerheim – ansvarig för tusentals arbetares och kommunisters avrättningar under och efter inbördeskriget – och dels de som slogs tillsammans med nazisterna mot Sovjetunionen, efter att den finska regeringen vägrat gå med på det landutbyte Moskva begärde för att skydda Leningrad (Sankt Petersburg). 

För övrigt var det Lenins revolutionära regering som gav Finland sin självständighet 1917, dåvarande folkkommissarien för nationalitetsfrågor som skrev under dekretet var Stalin. Att samme Stalin drygt 20 år senare skulle vilja införliva Finland i Sovjetunionen är en antikommunistisk myt – vinterkriget och fortsättningskriget skedde på grund av att den finska regeringen allierade sig med Nazityskland. 

Möjligtvis är Gunnarsson så fullständigt historie- och aningslös som hon framstår. Men troligare är nog att det är viljan att markera att hon och hennes parti är lika hundraprocentigt antikommunistiska som övriga etablissemanget – och lika pålitliga i den totala uppslutningen för Natosidan i Ukraina, där motståndet mot allt ryskt till och med inkluderar att i backspegeln ta parti för nazister mot sovjetiska kommunister under andra världskriget – som trumfar genansen.

Att V är hundraprocentigt lydigt under USA-imperialismen behöver dock knappast någon tvivla på. Vänsterpartiet röstade för svensk trupp att lyda under Natoflagg i Afghanistan, röstade för svenskt deltagande i Natos bombkrig mot Libyen – och röstade för att skicka svenska vapen till det pågående Natostödda kriget i Ukraina.

V röstade förvisso tillsammans med Miljöpartiet åtminstone nej till Sveriges anslutning till Nato för en månad sedan, men inte på någon principiell grund mot att ingå i USA:s krigsallians. I den mån Dadgostar, Gunnarsson och de övriga överhuvudtaget haft något att säga om saken har de istället framhållit problemen med att Erdogans Turkiet är medlem – inte den lilla detaljen att USA, med och utan Nato, startat fler krig och iscensatt fler statskupper än något annat land på jorden.

Med kärnvapenhotet som hängde över Europa under kalla kriget växte samtidigt också en mer opolitisk fredsrörelse fram, som fokuserade på det mest fruktansvärda vapen världen känner. För drygt 40 år sedan, 1982, demonstrerade omkring 100.000 i Göteborg för en kärnvapenfri zon.

Det känns som en avlägsen dröm 2023. Idag demonstrerar i bästa fall något tusental mot Sveriges anslutning till kärnvapenalliansen Nato och mot att Nato övar krig i Sverige. Flera av de organisationer som traditionellt varit röster för fred, utan att direkt vända sig mot kapitalism och imperialism, har också börjat sväva på målet.

Svenska freds är splittrat i synen på att skicka vapen till kriget i Ukraina, och ärkebiskop Martin Modéus har uppmanat samtliga kyrkoherdar att höja krigsberedskapen – bland annat genom att se till att det finns tillräckligt med begravningsplatser i landet.

Karl Liebknechts, Rosa Luxemburgs och Lenins syn på kapitalism, krig och imperialism är fortfarande den riktiga. Sorgligt nog är vi alldeles för få idag som kan luta oss mot den ideologiska stöttepelaren, och vetskapen om att vara på den rätta sidan är snarast plågsam när Sverige med stormsteg är på väg in i Nato.

Historien har visat att det enda konsekventa krigsmotståndet är det som vill göra upp också med grunden till imperialismen och krigen, det vill säga det kapitalistiska systemet. Samtidigt gäller självklart för kommunister och antiimperialister att söka bredast möjliga samarbeten i kampen mot imperialismen i allmänhet och mot Nato i synnerhet.

Tyvärr motarbetas den typen av samarbeten aktivt av Vänsterpartiets ledning, som stoppat lokala partiavdelningar från att delta i demonstrationer mot Nato när Kommunistiska Partiet varit med och arrangerat. Samtidigt finns det ett fåtal gamla sekterister i resterna av fredsrörelsen, som från sitt håll också aktivt motarbetar breda demonstrationer mot Nato om inte varje paroll faller dem på läppen. 

På andra håll i Europa finns mycket mer positiva exempel på ett växande krigsmotstånd. I bland annat Tyskland, Frankrike och Italien har tiotusentals demonstrerat mot Nato och för en förhandlingslösning i Ukraina.

Givetvis gäller även här att fortsätta kämpa för fred och mot Nato – och ställa parollen Sverige ut ur Nato när vi väl är med – men om inte många fler tar ställning för freden tyder ingenting på att det inte är en svensk Natosoldat som ska ut i kapitalets krig nästa gång.

Då ska jag ta geväret och min ränsel, då ska jag ut igen och dö för dess profit.