Ledarkrönika: Anpassning är inte vägen till mer makt

Den tidigare miljöpartisten Birger Schlaug beskrev nyligen parlamentarismens elände i tidskriften Clarté. Där tog han död på myten att anpassning och kompromisser är vägen till mer makt.

Istället för positionerandet i riksdagen lyfte han fram det utomparlamentariska opinionsarbetet. Något som de ”röda” partierna i riksdagen kastat över bord i sin jakt på parlamentariska segrar.

Med facit i hand kan vi se att det endast resulterat i pyrrhussegrar. Det som svider mest är att fackföreningsrörelsen har accepterat detta inom ramen för den facklig-politiska samverkan.

LO:s stöd till regeringsuppgörelsen kom därför inte som någon överraskning. De som följt debatten om arbetsrätten vet att inom LO har IF Metall länge varit drivande för att luckra upp Las. Den uppfattningen tog Stefan Löfven med sig när han bytte kontor från IF Metall på Sveavägen till partikansliet mitt över gatan.

Likaså har LO:s Karl-Petter Thorwaldsson öppnat för lägre ingångslöner.

För egen del som medlem i Elektrikerförbundet har jag känt en viss stolthet över att vi tillsammans med de övriga förbunden inom 6F stått upp mot högeravvikarna inom IF Metall och LO.

Därför kom vår ordförande Jonas Wallins bifall till regeringsuppgörelsen som en besvikelse. Det ska erkännas att förbundsledningen har fördömt attackerna mot arbetsrätten men likväl ser de det som positivt att S har kunnat bilda regering.

Trots besvikelsen är vi kamrater i samma förbund och därmed förtjänar de respekt. Men de är samtidigt förtjänta av skarp kritik för att de låter sig lockas av den parlamentariska dödsdansen som Birger Schlaug varnar för.

På min arbetsplats orsakade regeringsuppgörelsen en häftig diskussion. Framförallt att förbundsledningen var försiktigt positiv till att vi fått en S-regering på den arbetarfientliga uppgörelsens grund. Ett uttalande skickades till förbundsledningen för att visa vårt motstånd.

I uttalandet påpekade vi att uppgörelsen hänskjuter arbetsrätten till arbetsmarknadens parter. Med den skrivningen har facket inom ett år tagit på sig rollen som Socialdemokraternas verktyg för att försämra rättigheterna på arbetsmarknaden vid hela tre tillfällen. Först ut var strejkuppgörelsen och nu följer Las och ingångslönerna.

Detta blottar fackföreningsrörelsens akilleshäl och besannar Birger Schlaugs erfarenheter. När det politiska spelet och omsorgen över samhällsnyttan blir överordnat medlemmarnas inflytande blir facket till en lydig gren av staten. För att undvika att skicka ut facket i denna ökenvandring finns endast en väg. Det är att mobilisera medlemmarna för det gemensamma klassintresset.