Al Nakba-dagen: Apartheid är inte historia

En av de viktiga makthavare inom det brittiska imperiet som 1917 utarbetade Balfour-deklarationen, som gav den sionistiska rörelsen rätt att kolonisera Palestina, var den sydafrikanske generalen och senare premiärministern Jan Smuts. Det blev början till en lång vänskap mellan honom och sionisternas ledare Chaim Weizmann (senare Israels första president).

1931 besökte Weizmann och hans fru Sydafrika för att samla in pengar till kolonisationen och uppbyggandet av en judisk stat i Palestina. Den judiska församlingen i Sydafrika hörde till de allra rikaste i världen och skulle bli en av de viktigaste lobbygrupperna för pengar, vapen och politiskt stöd till Israel.

Som en del av det vita ”herrefolket” och överklassen hade de judiska ledarna för det mesta inga problem med den rasistiska apartheidregimen. Den domare som dömde Nelson Mandela och hans kamrater till långa fängelsestraff kom till exempel från denna grupp. Men det fanns också judar, bland annat från kommunistpartiet, som hade en viktig roll i ANC.

Vera Weizmann skrev senare om de bedrövliga villkoren för afrikanerna men verkar inte ha satt in det i någon djupare kritik av samhällssystemet. I Chaim Weizmanns memoarer nämns afrikanerna inte alls, förutom några ”kafferpojkar” (den vanliga rasistiska benämningen) som väckte dem i den stora Krugerparken. Han minns sin fascination för parkens skönhet och de vilda djurens lyckliga liv. ”Här var de, tänkte jag, i sitt hem, som till ytan bara är något mindre än Palestina; de är skyddade, naturen erbjuder dem generöst sina gåvor, och de har inget arabproblem.” 

När Palestina delades med våld 1947-1948, två tredjedelar av befolkningen fördrevs och kolonialstaten Israel bildades var Sydafrika en av de viktigaste supportrarna med pengar, vapen 'frivilliga' soldater och stridspiloter.

När Palestina delades med våld 1947-48, två tredjedelar av befolkningen fördrevs och kolonialstaten Israel bildades var Sydafrika en av de viktigaste supportrarna med pengar, vapen, ”frivilliga” soldater och stridspiloter. Och så skulle det fortsätta i Israels alla krig mot palestinierna och grannländerna.

Israel å sin sida bistod sin allierade med vapen, militära rådgivare och elektroniska övervaknings- och avspärrningssystem mot folkmassor med mera. Den israeliske generalen Moshe Dayan, västpressens stora hjälte från junikriget 1967, föreläste för sina sydafrikanska kollegor om ”upprorsbekämpning”.

Fast Israel tidvis kritiserade apartheid, för att vinna stöd från de nyligen självständiga länderna i Afrika, fanns i grunden en känsla av samhörighet mellan de europeiska kolonialsamhällena i Sydafrika och Palestina. De hade bägge byggt en stat i främmande land, uppfattade sig som starka pionjärer med mandat från Gud, hotades av ursprungsbefolkningens krav på frihet och av ”världskommunismen” och kritiserades av en oförstående omvärld. 

Naturligt nog växte också en samhörighet och ett ömsesidigt stöd mellan de sydafrikanska och palestinska befrielserörelserna. När PLO 1969 klarare än förut slog fast målsättningen att inte bara befria Palestina utan också bygga ett samhälle med lika rättigheter för alla invånare, fredlig samlevnad med israelerna i en gemensam stat, var det säkert till stor del inspirerat från ANC.

ANC nådde sitt mål under 1990-talet men i Palestina ökade istället splittringen, beroendet av USA:s planer för ”stabilitet” i Mellanöstern och arabregimernas bidrag och intriger. Och hela tiden har kolonisationen, förstörelsen av palestinska hem och odlingar och fördrivningen av befolkningen fortsatt. Det israeliska apartheidsystemet har snarast skärpts.

Det senaste året har inte mindre än tre stora rapporter granskat och slagit fast existensen av detta apartheidsystem, en från vardera den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem, Human Rights Watch och Amnesty.

Det är förstås ingen nyhet. Jämförelsen med det sydafrikanska systemet gjordes tidigt av palestinierna och av oss som började informera om saken i Sverige på 1960-talet. Men det borde ju upplevas som en politisk skräll utan like av dem som i alla år försvarat Israel, möjligen haft kritik mot ett och annat men envist förnekat att det handlar om kolonisation och systematisk apartheid.

Ändå verkar det hela passera rätt obemärkt hos svenska medier och politiker. Eller just därför.

Det är förstås ingen nyhet. Jämförelsen med det sydafrikanska systemet gjordes tidigt av palestinierna och av oss som började informera om saken i Sverige på 1960-talet.

En intressant sak i dessa rapporter är att man, naturligtvis av själva verkligheten, tvingas behandla detta apartheidsystem som en helhet. Det handlar inte bara, som så ofta i västligt synsätt, om ”Israel” (i betydelsen den del av Palestina som erövrades 1948-49), eller ”de ockuperade områdena” (från 1967) eller Västbanken, Gaza etcetera. För en gångs skull måste man se det ockuperade Palestina som en helhet, från Medelhavet till Jordanfloden.

B´Tselem skriver så här: ”Mer än 14 miljoner människor, ungefär hälften av dem judar och den andra hälften palestinier, lever mellan Jordanfloden och Medelhavet under ett enat styre. Den vanliga uppfattningen i offentligt, politiskt, legalt och medialt samtal är att två separata regimer opererar sida vid sida i detta område, åtskilda av den gröna linjen (stilleståndslinjen från 1949). En regim inom gränserna för den suveräna staten Israel är en permanent demokrati med en befolkning på ungefär nio miljoner, alla israeliska medborgare. Den andra regimen, i de territorier som Israel tog över 1967, vilkas slutliga status ska bestämmas i framtida förhandlingar, är en tillfällig militär ockupation påtvingad cirka fem miljoner palestinska undersåtar.”

”Med tiden har särskiljandet av de två regimerna blivit skild från verkligheten. Detta tillstånd har existerat i mer än 50 år – två gånger så länge som staten Israel existerade utan det. Hundratusentals judiska bosättare bor nu i permanenta bosättningar öster om den gröna linjen och lever som om de var väster om den. Östra Jerusalem har officiellt annekterats till det suveräna israeliska territoriet och Västbanken har annekterats i praktiken. Viktigast är att åtskillnaden döljer det faktum att hela området mellan Medelhavet och Jordanfloden är organiserat enligt en enda princip: att främja och cementera en grupps – judarna – överhöghet över en annan –palestinierna. Allt detta leder till slutsatsen att detta inte är två parallella regimer som bara råkar upprätthålla samma princip. Det är en regim som styr hela området och befolkningen som bor där, grundad på en enda organisatorisk princip.”

Ingen av de tre rapporterna tar ställning till kolonisationen i sin helhet eller ifrågasätter den israeliska kolonialstaten inom stilleståndslinjen från 1949. Men den bild som ges av apartheidväldet illustrerar klart hur absurd den gängse uppdelningen av Palestina är i västerländsk debatt. 

Det är Israel och de imperialistiska stormakterna som har splittrat upp Palestina i Israel (utan fastställda gränser, med utrymme för expansion), Gaza, östra Jerusalem och Västbanken (i sin tur i område A, B och C). Det har de förstås gjort för att splittra palestinierna och behålla kontrollen. Precis som den sydafrikanska regimen försökte med sina ”självständiga” bantustanområden. Men förtrycket, kolonisationen, fördrivningen och hussprängningarna pågår i alla områden. 

Det gör också motståndet. I kampen mot kolonisatörernas attack mot Sheikh Jarrah och andra områden i Jerusalem förra våren slöt också befolkningen på Västbanken, i Gaza och flera städer väster om stilleståndslinjen upp. Just sammandrabbningarna i Lydda, Akre, Ramlah etcetera skrämde israelerna rejält. Det var deras ”lydiga araber” (israeliska medborgare) som reste sig, i hjärtat av Israel. Den obligatoriska terrorn från Israels sida drabbade alla som protesterade, i alla områden. Men palestinierna visade tydligt att de är ett folk, det är deras gemensamma land det handlar om. 

I Krugerparkens omgivningar har numera inte bara de vilda djuren ett drägligare liv. Trots många andra problem har apartheidstatens terror upphört, olika folkgrupper lever i fred och med lika rättigheter. De som fördrivits till arbetsläger, reservat och bantustaner (eller ut ur landet) har kunnat återvända till sin hembygd.

I Palestina är kolonisatörerna fler (halva befolkningen) och lika militärt överlägsna. Men fred och trygghet får de aldrig så länge kolonisation och apartheid fortsätter. Det kräver att kolonialstaten också där ersätts av ett demokratiskt samhälle med lika rättigheter för alla, för palestinier såväl som för israeler, och rätt för flyktingarna att återvända.