Ledarkrönika: Att elda för gamarna

När jag läste min första logistikkurs för många år sedan fick vi lära oss att en produkt transporteras ungefär tre varv runt jorden innan den når sin slutkonsument. Globalt sett står transporter för cirka en sjundedel av världens totala växthusgasutsläpp och den största delen kommer från branschen där jag själv arbetar, sjöfarten.

Transporterna är i stor utsträckning en integrerad del av produktionen och inom transportsektorn råder, precis som inom produktionen, marknadens anarki. I stället för att optimera transporterna efter behov och för att minimera miljöpåverkan anpassas de för att optimera vinsterna för kapitalägarna.

I en tid då energipriserna rusar och klimatpåverkan är ett faktum så är det som vanligt folkflertalet som får ta konsekvenserna både ekonomiskt och fysiskt, om det råder det inget tvivel.

De flesta har hört talas om fisk från Norge som rensas i Kina, för att sedan skeppas tillbaka och säljas i Europa, och det finns gott om liknande exempel. Under min tid som yrkesverksam har jag varit med om att köra papper från Norden till USA, för att sedan lasta papper i Kanada och köra tillbaka till Europa. Jag har lastat bensin i USA och transporterat till Rotterdam, för att sedan lasta bensin i samma hamn och köra tillbaka till USA. Hur många känner till att det oftast inte är norskproducerade oljeprodukter du tankar om du tankar bilen i Norge?

Jag vet inte hur många gånger vi har kört med full fart mot en hamn för att sedan ankra och vänta i dygn, ibland veckor, innan vi kommit till kaj för att lasta eller lossa. Allt bara för att ge så stora vinster som möjligt. Skulle man i stället välja att anpassa farten skulle otroliga mängder fossila bränslen kunna sparas.

Jag ska ge ett enkelt räkneexempel. Ett av de fartyg jag arbetat på drar cirka 35 ton bränsle per dygn vid en fart av 14 knop. Skulle farten sänkas till 11 knop skulle förbrukningen per dygn nästan halveras. På en resa mellan Rotterdam och Houston (enkel väg) för samma fartyg skulle det minska bränsleförbrukningen med drygt 190 ton.

Trots detta otroliga slöseri är sjöfarten det mest energieffektiva transportsättet för gods och därefter kommer tåg. Sverige har helt kontraproduktivt valt en väg där utvecklingen gått från att flytta transporter från sjöfart och järnväg till lastbil. Inrikestransporter står för ungefär en tredjedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser och av dem kommer största delen från vägtrafiken.

Vi måste ställa krav på att lägga om transporterna efter behov istället för profit. Lokal produktion för lokal konsumtion i största möjliga utsträckning. Bygg ut järnvägen, inre och kustnära sjöfart och ställ om all icke nödvändig transport från flyg och vägtrafik till järnväg och sjöfart.

Uttrycket att elda för kråkorna passar bra in på transportordningen som råder. Fast egentligen handlar det väl mer om att elda för gamarna. Gamarna som gör allt för att roffa åt sig och göra profit på en utsugen arbetarklass och en döende jord.