Vittnesmål från Rio de Janeiro Baklängesrevolution i Brasilien
”Det finns inget behov av konkreta bevis, för det finns tillräckligt många indicier för att bekräfta strafflagen.” Så sade domare Gebran Neto som utan bevis dömde Brasiliens förre president Lula da Silva till tolv år i fängelse den 24 januari 2018 i Porto Alegre, Brasilien. Gui Mallon skriver från Brasilien om den dramatiska utvecklingen i hans hemland.
Jag vill rapportera till världen att Brasilien inte längre är en rättsstat.
När jag började skriva den här artikeln råddes jag av en svensk vän att vara försiktig med ordet ”nazism”, eftersom vi i Sverige fortfarande mest associerar det ordet med tysk, historisk nazism. Så jag valde ordet ”baklänges” istället. Ett annat kontroversiellt ord är ”revolution”, men hur ska man förklara vad som händer i Brasilien utan paralleller i historien?
Sedan 2015, på bara tre år, har jag bevittnat en eruption av groteska scener med explicit obscen konservatism. Tusentals människor på gatorna och i sociala nätverk kampanjar för militärdiktaturens återvändande, att homosexuella måste botas, att göra slut på fackföreningar och lagar för arbetsrätt och frysa offentliga investeringar i 20 år, censur av samtidskonst, ta bort ämnet historia i skolorna, för utförsäljning av statligt ägda företag och så vidare.
En brasiliansk general, Antonio Mourão, uttalade sig för total privatisering och försäljning av Amazonas till USA. Han sa att brasilianarna måste övervinna det indianska arvet, kopplat till ”indolens”, och det afrikanska arvet, kopplat till ”magi”. Allt detta hör jag i ett chockläge, i ett land som – genom 50 år av slitsam kamp – lyckats utvecklas från en brutal militärdiktatur till en blomstrande avantgarde-demokrati.
När jag var tio år gammal 1964 bevittnade jag en annan kupp i Brasilien. Men oavsett vad som hände gick jag ut för att spela fotboll på gatan med andra pojkar. Allt var ju som vanligt. Vid den tiden, precis som idag, insåg inte befolkningen omedelbart att ett drastiskt undergrävande av demokratiska värderingar och rättsstatsprincipen skulle ske.
Den brasilianska diktaturen blev känd som ”natten som varade i 21 år”, en av de mest traumatiska erfarenheterna i landets historia. Under militärdiktaturen torterades små barn framför sina föräldrar.
Brasilien idag liknar Frankrike under Vichy-regimen eller Norge under Quisling. Ja, den nuvarande presidenten Michel Temer är en inkräktare. Temer är vår general Pétain och domaren Sergio Moro är vår Quisling. ”Nazisterna” har ockuperat Brasilien; vårt Dunkirk var riksrätten mot president Dilma Rousseff. De nazistiska truppernas marsch genom Triumfbågen motsvaras av den sista jakten och den politiska elimineringen av förre presidenten Lula.
Vilka är de, nutidens fanatiska ”nazister”? De är teologerna bakom den nya politisk-ekonomiska religionen: den globaliserade neoliberalismen.
Vad händer nu med Lula och Brasilien? Finns det ett liv efter Lula?
Vi måste förstå att vi redan lever i extremt cyniska och pragmatiska krigstider. Även om Lula skulle frikännas och väljas till Brasiliens näste president skulle han inte kunna styra.
År 2018 har redan gått vilse. Kampen kommer att bli längre och mer omfattande. Och det handlar inte bara om förlusten av demokrati i ett dunkelt latinamerikanskt land som heter Brasilien.