Krönika: Bättre än Mello men usla bidrag

För dem av oss som inte står ut med Mello är det kul att åtminstone kunna hålla ett öga på lightversionen – SVT:s USA-valvaka. Men man måste sova lite också, så tog en paus och satte klockan på tre. 

Vaknar till att nederlagstippade Trump är nära att ta hem Florida. Deja vu. Likadant var det för fyra år sedan. Då gnuggades sömnen ur ögonen till att den påstått ovalbare narcissisten Donald Trump var på god väg att vinna över Hillary Clinton – drottningen av krigshökar, som kongressledamoten Tulsi Gabbard träffande döpt henne till.

Nu är det ”Sleepy Joe” Biden som Demokraterna skakat fram som sorgligt motstånd till den segervisse Trump. Till och med så säker på segern att de kvarvarande rösterna inte behöver räknas, tycker han.

Men oavsett vem som till slut står som segrare när alla rösterna är räknade (det är visst inget konstigt att räkna alla röster i ett val, försäkrar Carina Bergfeldt i rutan), hur är det möjligt att Trump ens är nära att väljas om? Och i den här situationen, med skenande arbetslöshet och 230.000 coronadöda i USA, där presidenten knappast kan beskyllas för att ha hanterat pandemin särskilt väl?

Vallokalsundersökningarna visar att den i särklass viktigaste frågan för väljarna är ekonomin. Och tvärtemot vad många trott, att coronapandemin skulle sänka Trumps valresultat, är det nog så att coronakrisen också fått osäkra väljare att rösta på honom.

När den under Trump tidigare låga arbetslösheten har ökat i rekordfart, och valet för många som är rädda att förlora jobbet står mellan den som vill stänga ner mer, och den som säger att medicinen är värre än sjukdomen, är det inte konstigt att folk väljer den senare.

Framför allt inte när Bidens politiska program är luddigare än minnet av en sen efterfest. Ändå heter det att det är två helt olika visioner som står emot varandra i valet, och att det är höger som står mot vänster. I SVT:s studio fick Sverigedemokraternas Mattias Karlsson representera högern, och de Trumpkritiska men USA-älskande Mona Sahlin, Carl Bildt och Margot Wallström hans motsats.

Av de tre klassiska ideologierna – och samhälleliga lösningarna – är det som om det bara existerade två. Socialismen har kommit bort i tvätten när det som målas upp som det enda möjliga valet står mellan konservativa och liberaler. Trump eller Biden. Jimmie eller Annie. Kristersson eller Löfven.

En del säger att om bara Bernie Sanders – en man som åtminstone ofta pratar om socialism – blivit Demokraternas kandidat, så hade Trump inte haft en suck. Det är långtifrån säkert. 

Även om Bernie gjort en insats för att förändra det, och undersökningar till och med visar att unga i USA föredrar socialism framför kapitalism, så är epitetet socialist ändå demoniserat i USA. Och om Demokraterna haft en kandidat som verkligen förespråkade arbetarpolitik och ”socialistiska” lösningar hade helt säkert en del av det liberala finanskapitalet, hur mycket de än ogillar hans vulgära stil, ändå valt att stödja Trump.

Precis som den vita arbetarklassen röstar kapitalisterna med plånboken – det är småborgarna på landsbygden och medelklassen i storstäderna som har råd att, beroende på värderingar, antingen välja eller välja bort Trump för hans illa dolda rasism och chauvinism.

Men nog hade det varit mera intressant med Sanders än med Sleepy Joe mot Trump. Och ska vi någonsin komma bort från den kraftigt USA-influerade utvecklingen här hemma – att ”vänster” skulle vara lika med Miljöpartiet och Annie Lööf, och att det enda möjliga valet står mellan en nyliberal januariöverenskommelse och ett stockkonservativt blåbrunt alternativ – mellan Biden och Trump – är det både arbetarklassen och socialismen som måste ta plats i politiken.

Där som här. Annars kommer vi vakna efter valet om två år med att arbetarklassen röstat fram det minst verklighetsfrånvända av två usla alternativ.