30 år sedan Sovjets upplösning: Början till slutet
I dagarna är det 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes. Anders Carlsson, författare till ”Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten”, berättar om början till slutet.
Sovjetunionens förste och siste president Michail Gorbatjov avgick den 26 december 1991. En knapp vecka senare – den 31 december – bommades de sista sovjetinstitutionerna igen. Sovjetunionen fanns inte längre.
Gorbatjovs avgång var bara dödskyssen. Själva dödsprocessen var mer långvarig. Med start den 24 augusti 1991. Det var då en liten grupp grånade kuppmakare för någon dag avsatte Gorbatjov i ett misslyckat försök att gripa makten i Kreml.
Kuppen i sig spelade inte stor roll. Den var närmast operettlik. Mer avgörande var att Ukrainas president Leonid Kravtjuk och Rysslands president Boris Jeltsin tog kuppen till intäkt för att utropa sina respektive republiker som självständiga från Sovjetunionen. I Ukrainas fall skedde det självaste kuppdagen den 24 augusti och i Rysslands fall dagen därpå. I ett pärlband av utträden följde sedan flertalet övriga sovjetrepubliker.
Michail Gorbatjov behöll sin presidenttitel några månader till. Men hösten 1991 var han president över ingenting.
Proletären kommenterade kuppen och dess eftermäle i nr 37 1991. Under rubriken: Ett hundslagsmål om den statliga egendomen. Enligt vår analys bevittnade vi ett kvalitativt omslag i den sovjetiska utvecklingen, där den tidigare sovjetiska byråkratin ömsade skinn till kapitalistisk bourgeoisie. Varvid byråkratins olika delar gjorde vad de kunde för att roffa åt sig för egen del.
Det var en framsynt analys som bekräftades med råge det följande årtiondet. Som vi strax ska ta en rask promenad igenom. Men låt oss först stanna ett ögonblick vid ödesåret 1991.
I mars 1991 genomfördes en folkomröstning om Sovjetunionens vara eller inte vara. Omröstningen bojkottades av sex mindre republiker – Estland, Lettland, Litauen, Georgien, Armenien och Moldavien – men i resterande nio republiker, som samlade över 90 procent av Sovjetunionens befolkning, var valdeltagandet högt och resultatet massivt. 77,8 procent av de deltagande sovjetmedborgarna röstade för Sovjetunionen.
I Ryssland var motsvarande siffra 73,0 procent och i Ukraina 83,5 procent. Rysslands president Boris Jeltsin och Ukrainas dito Leonid Kravtjuk hade inte sina folk bakom sig när de ett halvår senare utropade sina respektive länder som självständiga.
Valresultatet innebar inte att sovjetmedborgarna var okritiska till utvecklingen i Sovjetunionen. ”Gorbatjovs glasnost gav oss rätt att klaga och hans perestrojka gav oss något att klaga på”, löd ett populärt skämt året 1991.
Som de flesta goda skämt innehåller detta en stor portion allvar. För 1991 innebar sannerligen inga sötebrödsdagar för sovjetmedborgarna. Detta år kollapsade sovjetekonomin med ett BNP-fall på 12,8 procent och med ett lika stort fall i konsumtionen.
Det påstås ibland att det var den socialistiska planekonomin som kollapsade, men så var det inte. Planekonomin presterade utmärkt från 1929 till 1975, faktiskt betydligt bättre än dåtidens kapitalistiska ekonomier.
I slutet på 1970-talet skedde en kraftig inbromsning. Ett system som var konstruerat för 1930-talets forcerade industrialisering, för kol, stål och cement, skrek efter reformer. Men de kom aldrig under Brezjnev-erans närmast letargiska ”låt allt förbli som det är”. Ändå växte sovjetekonomin ända fram till 1989, om än i betydligt mer blygsamma tal.
Kollapsen kom först 1990-91, då Michail Gorbatjovs marknadsekonomiska reformer – perestrojkan – upphävt kärnan i det planekonomiska systemet, samtidigt som den eftersträvade marknadsekonomin bara fanns som en dysfunktionell tankefigur. Det gav en situation där ingenting fungerade. Butikshyllorna gapade tomma när varor stals och hamnade på svarta börsen eller när livsmedel ruttnade i lagerlokalerna i brist på transporter.
Den sovjetiska ekonomin kollapsade inte för att den var socialistisk, utan för att den inte längre var socialistisk.
Den sovjetiska ekonomin kollapsade inte för att den var socialistisk, utan för att den inte längre var socialistisk.
Hur mådde då sovjetmedborgarna i Sovjetunionens skymning? Så här 30 år senare frodas en utbredd sovjetnostalgi i inte minst Ryssland, gödslad av kapitalismens destruktiva framfart. Men det rätta svaret är nog sisådär.
Många ryssar minns den stagnerande Brezjnev-eran som ”den gamla goda tiden”. Det finns fog för det. De nästan två årtiondena under Leonid Brezjnevs styre (1964-1982) utmärker sig genom minskade inkomstklyftor och ett ökat utbud av konsumtionsvaror. Lägg därtill ett väl utbyggt välfärdssystem, full sysselsättning, ett billigt boende och ett rikt kulturutbud och de flesta sovjetmedborgare hade det ganska bra.
Det finns som bekant index för nästan allt, också för hur människor i olika länder mår. Detta index förkortas PQLI, efter engelskans Physical Quality of Life Index. 1986 använde forskarna Shirley Ceresto och Howard Waitzkin detta index för att jämföra livskvaliteten i kapitalistiska och socialistiska länder. De kom fram till att socialistiska länder sammantaget uppvisar ett bättre PQLI än kapitalistiska länder på samma utvecklingsnivå. Med särskild fördel för socialistiska länder på medelinkomstnivå, där Sovjetunionen var placerad. Jämförelsen visade att sovjetmedborgarnas livskvalitet i avgörande delar var bättre än den som tillkom medborgarna i de rikaste kapitalistiska länderna, detta för att välfärden var mer jämlikt fördelad.
Ändå var sovjetmedborgarna inte nöjda. Under Brezjnev-åren tilltog alkoholmissbruket i en förfärande grad och en social apati bredde ut sig i samhället.
Kontrasten till 1930-talets social entusiasm är slående. Då kallades arbetarklassen till fronten för att bygga socialismen och trots hårda levnadsvillkor slöt flertalet arbetare upp. I förvissning om att den kollektiva insatsen i ett löftesrikt samhällsprojekt skulle leda till bättre liv framöver. Arbetarklassen var behövd.
Under Brezjnev-årens ”mogna” socialism utgick inte längre några kallelser. Den alltmer byråkratiserade stats- och partiledningen satt nöjda med sakernas tillstånd och hade inget behov av social mobilisering. Arbetarklassen förvisades till åskådarläktaren som passiv mottagare av den mogna socialismens gåvor. Arbetarklassen var inte längre behövd.
Ovanstående är naturligtvis en förenklad bild av ett komplext förhållande, där också andra faktorer spelar in, som ett demokratiskt underskott. Men ett är klart. Det var inte ett utbrett folkligt missnöje som drev fram Sovjetunionens upplösning. Sovjetiska arbetare satt med få undantag nöjda med den mogna socialismen, trots alla dess brister.
Men när andra krafter satte kurs mot kapitalistisk kontrarevolution satt arbetarklassen kvar på åskådarläktaren, utan kraft, medvetenhet och organisation att bjuda motstånd. Samma arbetarklass som byggde socialismen var 1991 oförmögen att försvara den. Detta är den ryska revolutionens stora tragedi.
I sina memoarer klagar Michail Gorbatjov sida upp och sida ner över det motstånd hans ekonomiska reformer – perestrojkan – mötte i stats- och partiapparat. Vilket säkert är befogat. Det fanns driftiga partimedlemmar och statstjänstemän som började sin kapitalistiska bana redan under sovjettiden, bland dem många av dagens superrika oligarker. Men flertalet byråkrater satt hyggligt nöjda med sin lott, trots att den inte var överdådig, och de var inte beredda att riskera det de hade på några marknadsekonomiska äventyr.
Här skedde en avgörande vändning i mars 1990. Fram till dess gällde paragraf 6 i Breznjev-författningen från 1977, den som gav Sovjetunionens Kommunistiska Parti, SUKP, grundlagsenlig rätt att styra över sovjetstaten. Denna paragraf konserverade byråkratiseringen av SUKP, som fick fritt utlopp i början på 1950-talet. Allsköns karriärister sökte sig till partiet av ekonomiska bekvämlighetsskäl, inte för att de var eller uppfattade sig som kommunister. ”Självklart är jag partimedlem, men jag är inte kommunist”, löd en frekvent kommentar under Brezjnev-åren.
Gorbatjov motsatte sig till att börja med ett avskaffande av paragraf 6, men när han fick nog av motståndet mot perestrojkan gick han till angrepp mot det parti han var generalsekreterare för. Angreppet inleddes redan i september 1988, då Gorbatjov annonserade en nedskärning av den lokala partiapparaten med 900.000 tjänster, en formlig slakt som några månader senare följdes av en dryg halvering av den centrala apparaten.
När inte ens den medicinen bet tog Gorbatjov steget fullt ut. Den 15 mars 1990 lät han utropa sig själv till verkställande president, en funktion som dittills aldrig existerat i Sovjetunionen. I ett av de första presidentdekreten avskaffade han sedan paragraf 6.
När falluckan öppnades vidtog nomenklaturans medlemmar mått och steg för att rädda sig själva.
När paragraf 6 avskaffades räknade SUKP in 19 miljoner medlemmar. Av dem tillhörde 800.000 individer den privilegierade eliten, i sovjetsammanhanget benämnd nomenklaturan. I denna elit fanns höga tjänstemän i stat och parti, men också höga militärer och direktörer för statliga företag.
Vad skulle medlemmarna av nomenklaturan ta sig till när deras ställningar inte längre garanterades av paragraf 6? De hade trygga men inte särskilt glamorösa liv, men nu öppnade sig falluckan under dem.
I en text från 1991 konstaterar sovjetforskaren Jerry F Hough att flertalet sovjetiska administratörer levde under jämförelsevis påvra förhållanden, de bodde enkelt och körde på sin höjd en skraltig Lada.
”Tjänstemän med en sådan organisatorisk-administrativ förmåga skulle klara sig mycket bättre i ett västeuropeiskt system – och de vet om det”, skriver Hough.
Just så. När falluckan öppnades vidtog nomenklaturans medlemmar mått och steg för att rädda sig själva. Vilket gav det hundslagsmål om den statliga egendomen som Proletären skrev om redan 1991. Det gällde att roffa åt sig så mycket som möjligt för egen del när kursen sattes mot att återupprätta kapitalismen.
Det finns facit på resultatet. 1992-1993 undersökte sociologen Olga Krysjtanovskaja de hundra rikaste kapitalisterna i Boris Jeltsins nya Ryssland med fokus på deras bakgrund. Undersökningen visade att 77 av dem hade bakgrund i olika delar av den sovjetiska eliten. Där finns funktionärer från ungdomsförbundet Komsomol, som oligarken Michail Chodorovskij, som började sin kapitalistiska bana redan 1988. Och där finns direktörer för statliga företag, som AutoVaz-chefen Vladimir Kaddanikov, som redan 1990 vidtog åtgärder för att omvandla detta gigantiska företag till privat egendom. Och som lyckades med konststycket.
Det som utspelades sig i Sovjetunionen åren 1990-91, det som kröntes med unionens upplösning i dagarna för 30 år sedan, var en kontrarevolution ovanifrån, där delar av den sovjetiska elitbyråkratin omvandlade sig själv till kapitalistisk borgarklass. Med förfärande resultat för den stora majoriteten av sovjetmedborgare, som våren 1991 röstade för Sovjetunionen.
Den stora tragedin i skeendet är att den sovjetiska arbetarklassen satt kvar på åskådarläktaren, utan kraft och utan medvetenhet nog att försvara den socialism den varit med om att bygga upp. Trots alla skavanker var också den mogna socialismen värd att försvara.
Anders Carlsson
Partistyrelseledamot i Kommunistiska Partiet och författare till Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten.