Brasiliens blodiga söndag
Presidenvalets första omgång i Brasilien i söndags går till historien som en politisk tsunami efter att extremhögerns Jair Bolsonaro fått 46 procent av rösterna, skriver Gui Mallon, på plats i Rio de Janeiro.
Måndag morgon, dagen efter Jair Bolsonaros seger i presidentvalets första omgång, promenerade jag i utkanten av Nova Friburgo, en stad med 200.000 invånare i bergstrakterna norr om Rio de Janeiro, Brasilien. Ett fäste för högern och extremhögern. Aggressiva, hotfulla blickar riktades mot mig. Jag ser inte ut som en typisk höger- eller extremhögerväljare. Jag har inte kort hår eller rakat huvud. Jag har inga tatueringar och jag är inte muskulös som en tyngdlyftare. Och framför allt ser jag inte ut som en evangelisk predikant eller företagare/entreprenör.
Att promenera, att inte åka bil, och sakna de fysiska egenskaperna hos Bolsonaros väljare klassificerar mig som ”fiende”. Blickarna tycktes säga: ”Du behöver inte vara orolig, vi kommer att göra upp med dig.”
Jag har aldrig känt mig så nära en situation som den för judarna under Kristallnatten. Och det är inte förföljelsemani. Lynchningar och politiska mord blir allt vanligare i Brasilien.
För att förstå vad som händer i Brasilien måste vi först konstatera att Brasiliens politiska system inte längre är lagenligt. Landet har bara en demokratisk fasad.
Det finns nu en okonstitutionell regim i landet, en rättsväsendets massmedia-diktatur, ”en domardiktatur”.
För två år sedan baserade den svenska och världspressen fortfarande sina nyheter och analyser på Globo, den största nyhetsbyrån i Latinamerika. Idag, två år senare, har tidningar som New York Times, El Pais, The Economist, Le Monde och Dagens Nyheter genomskådat den partiska nyhetsbyrån Globo och har nu egna reportrar på fältet.
Brasilien börjar bli en global fråga. En öppet rasistiskt, homofobisk presidentkandidat som offentligt predikar för tortyrens återkomst, diktatur, dödsstraff och sterilisering av de fattiga, leder inför andra presidentvalsomgången med 46 procent av rösterna.
Men om det är en diktatur, varför anordnas då val? Vi måste klargöra att den nuvarande valprocessen är starkt begränsad av domare som använder lagen som ett politiskt instrument, så kallade ”lawfare”.
Lula, den viktigaste vänsterledaren i landets historia, har fängslats på grund av en bedräglig process, och hans konstitutionella rättigheter har suspenderats vilket även kommissionen för mänskliga rättigheter i FN anmärkt på.
Lula är isolerad från andra fångar, med begränsade besöksrättigheter. Han är idag den viktigaste politiska fången i världen. Under denna valkampanj som kantats av antikonstitutionella rättsliga interventioner har vi blivit vittnen till den slutliga nedgången för Latinamerikas största demokrati (eller vad som fanns kvar av den).
Sedan 2015, på bara tre år, har jag bevittnat en eruption av groteska scener med explicit obscen konservatism. Tusentals människor på gatorna och i sociala nätverk kampanjar för militärdiktaturens återvändande, att homosexuella måste botas, att göra slut på fackföreningar och lagar för arbetsrätt, att frysa offentliga investeringar i 20 år, censur av samtidskonst, ta bort ämnet historia i skolorna, för utförsäljning av statligt ägda företag och så vidare.
Den långa kampanjen som bedrivits av den sittande regimens juridiska diktatur, stödd av media, som syftat till att stärka högerkrafterna i landet, genererade till sist ormens ägg – extremhögerns frammarsch.