Ledarkrönika: Cop28 misslyckas med sina viktigaste uppdrag

Trots att det har varit regelbundna klimattoppmöten sedan 1992 har länderna inte ens kunnat enas om en plan för att förhindra den annalkande klimatkatastrofen. Stridsfrågan handlar fortfarande om fossila bränslen verkligen ska fasas ut eller om de ens ska fasas ned. Detta trots att forskningsresultaten är tydliga. Koldioxidutsläppen från produktion och transporter och från jord- och skogsbruk måste ned till noll snarast möjligt.

Ändå fortsätter fossilindustrin att öka olje-, gas- och kolutvinningen. Det kapitalistiskt drivna jord- och skogsbruket fortsätter med att släppa ut växthusgaser och med att minska den biologiska mångfalden trots att det är den som håller ekosystemen, och därmed klimatet, inom stabila gränser.

Det har nu släppts ut så mycket koldioxid till atmosfären att mängden måste minskas. Det är bara genom att öka skogarnas upptag som detta kan ske i stor skala. Ändå fortsätter kalavverkningen, inte minst av Jordens norra barrskogsbälte. Sverige är en av värstingarna.

Fossilindustrin tillåts ha ett stort inflytande över klimatmötena. I år har de minst 2400 lobbyister närvarande. Även kärnkraftsindustrin är där och raggar kunder. Till deras glädje lovade statsminister Ulf Kristersson, tillsammans med USA och Frankrike, att bygga ut den mycket riskfyllda och dyra kärnkraften. Samtidigt påstod han att Sverige har minskat utsläppen av koldioxid, trots att det är en lögn.

Detta visar att mötena alltmer är till för att få det att framstå som att makthavarna tar klimatfrågan på allvar. I verkligheten beslutar länderna om de ena målen efter de andra, enbart med avsikten att få stora rubriker. När de inte har uppfyllt målen beslutas nya. Återigen med stora rubriker om krafttag. Lika lite som Parisavtalet kommer att uppfyllas, lika lite skulle en eventuell skrivning om utfasning av fossil energi uppfyllas, därför att alla avtal förses med kryphål.

Detta bedrägeri har genomskådats av både de länder som drabbas värst av klimatkrisen och av miljörörelserna runt om i världen. Därför är den stora vattendelaren på Cop28 om västvärlden, även kallat det globala nord, ska ta ansvar för att ha släppt ut huvuddelen av den koldioxid som finns i atmosfären.

Under hundra år har de byggt upp sitt välstånd och sin infrastruktur, dels genom att öka produktionen med hjälp av fossil energi och dels genom att tvinga människor i deras kolonier att arbete under vidriga arbetsförhållanden. Genom att fördriva deras befolkning från byar och jordbruk, har de även lagt beslag på dessa länders naturtillgångar.

På grund av denna historiska skuld borde det vara en självklarhet att det globala nord ska stå för de största utsläppsminskningarna, men denna skuld har förhandlats bort vid tidigare klimatmöten.

Det borde även vara en självklarhet att det globala nord ska stå för kostnaderna för de katastrofer som klimatkrisens allt våldsammare extremväder orsakar och som i huvudsak drabbar länder som inte har någon skuld till klimatkrisen.

Visst – det utbröt jubel när de rika länderna beslutade att de skulle bidra. Visserligen blev det bara med en spottstyver, men det är väl ändå den goda viljan som ska räknas. Eller ska de låga summorna ses som ett hån?

Sveriges regering tänker naturligtvis inte bidra alls!  Men vem hade förväntat sig det – bidraget är ju frivilligt.