Krönika: Därför är jag tveksam till matbutiksbojkotten

I mitt Tiktok-flöde får jag upp en reel med rubriken ”Bojkott v 12”. I bakgrunden hörs Jimmie Åkesson tala om det multikulturella Sverige. Nästa klipp är ett montage och ljudklipp från Vänsterpartiet.

I bägge fallen är budskapet: Bojkotta de stora matvarujättarna Ica, Coop, Axfood-butikerna och Lidl under vecka 12.

Det är en minst sagt spretig rörelse som vuxit fram på sociala medier. Initiativet är inspirerat av den rörelse i Kroatien som lyckades få regeringen att införa pristak på livsförnödenheter. Nu görs det försök att samordna en bojkottrörelse i Sverige.

Det är givetvis kul att se initiativ som uppmanar till kollektiv handling, och som protesterar mot livsmedelspriserna. Men dess spontana karaktär riskerar att lämna bojkottinitiativet verkningslöst.

De höga och ökande levnadsomkostnaderna känns in på kroppen. Alla känner av det. Arbetskamraten nämner hur fruktansvärt dyr olivoljan blivit. Juggarna på andra sidan matsalen pratar om bojkottinitiativen i sina hemländer.

En borgerlig kollega försöker försvara de ökade kostnaderna för matvarujättarna. Och visst, det är svårt att beskylla kaffe- och kakaopriserna enbart på de giriga handlarna när produktionspriserna i sin tur ökat. Men deras vinster talar sitt egna tydliga språk.

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka har på pedagogiskt sätt förklarat hur det går till: Livsmedelsmonopolet har, genom något som kallas för dubbelmarginalisering, kunnat föra över kostnaderna i alla led till slutkunden och behållit sin lönsamhet. Det kan man också se i deras bruttovinster. Även om det kanske går dåligt för vissa handlare i vissa bokslut, går det bra för branschen i stort.

Även företagaren och statistikern Jens Nylander har visat hur Ica-koncernen kunnat samordna sin prissättning genom att sammanställa priserna på butiker runtom i landet.

Det är bara att konstatera: Vi blir skinnade och grundlurade. På tio år har matpriserna ökat med 45 procent!

Kan då verkligen en bojkott vecka 12 leda till sänkta priser? Det har ju fungerat i andra länder! Själv är jag tveksam.

1972 ledde ett upprop (som leddes av nuvarande SD-politikern Anne-Marie Norman) till att regeringen Palme införde ett prisstopp. Men då hade ju regeringen redan ett sådant system. Samma sak gäller Kroatien, som i flera turer de senaste åren infört prisstopp.

Handlarna sänker nämligen inte priset frivilligt. De har inget ansvar, förutom att leverera vinster åt aktieägarna, helt i enlighet med aktiebolagslagen. Matvarujättarna sysslar inte med välgörenhet.

Samtidigt är det inte bara matpriserna som rusar. Hyreshöjningarna är rekordhöga och Nordeas ekonomichef Annika Winsth flaggar för ytterligare räntehöjningar.

Riksbankernas försök att stävja inflationen med räntehöjningarna har misslyckats. Tidigare sanningar och dogmer om hur ekonomin ska skötas måste ifrågasättas.

Svaret på alla dessa attacker mot arbetare och vanligt folk måste vara att kräva högre löner. Nu börjar avtalsrörelsen närmar sig sitt slut, med maximala löneförhöjningar på 4,2 procent. Om inte våra fackförbund kan leverera bättre än så måste vi på golvet själva ta tag i frågan.