Hoppa till huvudinnehåll

Proletären förklarar: Därför stiger inflationen

Allt fler varor och tjänster blir dyrare – inflationen stiger. Men vad är inflation? Och vad beror det på? Nationalekonomen Bertil Kilner skriver om varför de borgerliga ekonomerna har så svårt att förklara inflationen.

Springer Ica-handlaren och ändrar prislapparna när riksbanken sänker räntan? Knappast. Ändå är det den ”förklaring” borgerliga ekonomer ger till inflation, lite förenklat förstås.
Montage: Proletären

På nytt stiger inflationen i de kapitalistiska kärnländerna. Vad beror det på? De borgerliga ekonomerna och massmedierna famlar efter en förklaring, och tvingas ofta konstatera att de inte kan förklara. Och det är inte så konstigt, eftersom förklaringen ligger i hur kapitalismen fungerar. Och kapitalismen vill de inte ifrågasätta.

I ett försök att ändå ”förklara” inflationen är det vanligt att skylla på att stater/centralbanker ger ut för mycket pengar. Den ”förklaringen” tar som sin utgångspunkt något som kallas kvantitetsteorin som säger följande: penningmängden x pengarnas omloppshastighet = antalet köp x priset på varje köp.

Den brukar tecknas med ekvationen MxV=TxP, där M står för pengar (Money), V för omloppshastighet (Velocity), T för antal köp (Transactions) och P för priset (Price). Som ”förklaring” till inflation hävdar alltså den vanliga borgerliga teorin att det är M i ekvationen som ändras genom att det ges ut för mycket pengar, och om V då är konstant så måste P öka för att ekvationen skall stämma.

I all korthet: detta är fel, helt enkelt nonsens. Hur skulle det gå till i praktiken? Riksbanken sänker räntan, det blir lättare att låna, penningmängden ökar. ICA-handlaren får höra detta och springer runt i butiken och ändrar prislapparna på hyllorna?

Nej, i stället är det tvärtom: priserna höjs, och för att det skall bli möjligt att sälja de dyrare varorna underlättar riksbanken långivningen, så att konsumenterna kan och måste skuldsätta sig för att kunna köpa. Först prishöjning/inflation, därefter ökad penningmängd genom krediter.

Och det är ju just det som hänt. Under de senaste 15 åren har hushållens lån i Sverige mer än fördubblats och uppgår i dag till över 5.000 miljarder kronor. Och även om en del använts till bostadsköp, så har en stor del använts till vanlig konsumtion.

Det visas av att det 2020 fanns 402.205 personer hos Kronofogden med obetalda skulder på sammanlagt över 87 miljarder kronor. Och det gäller alltså konsumtionslån. Bostadslån tecknas med säkerhet i bostaden, som kan användas till att betala lånet, om låntagaren/bostadsköparen inte skulle ha inkomster nog.

Då kommer vi till frågan: varför höjs priserna?

Så här går det till:

Varor tillverkas och har ett värde, bytesvärde. Detta värde skapas av det levande, mänskliga arbetet, och bara av det.

När produktiviteten höjs kan en arbetare framställa en vara på kortare tid än tidigare. Det åtgår alltså allt mindre mänskligt arbete i produktionen av varje enskild vara. Varje vara kommer då få ett allt lägre värde. Då kan man tycka att dess pris – värdet uttryckt i pengar – borde bli lägre.

Men…

...det som har ökat produktiviteten – och alltså sänkt värdet på varje enskild vara – är bättre maskiner och teknik, som företaget/kapitalisten köpt, just för att kunna producera mer varor till lägre arbetskraftskostnad. Kapitalisten har därmed lagt ut ett större kapital som han vill ha avkastning – ränta – på. Och det enda som kan skapa den räntan är det levande arbetet, som får en allt större mängd kapital att förränta.

Det blir allt svårare och då inträder det som Marx kallade profitkvotens* fallande tendens. När kapitalisten märker det, försöker hen kompensera sig genom att helt enkelt höja priset på varorna. Därmed höjs profiten, och profitkvoten återställs.

När flera kapitalister gör samma sak innebär det inflation. Och inflationen finansieras genom ökade krediter, det vill säga skuldsättning hos konsumenterna.

Förlorare – och vinnare

Inflation innebär att samma värde som tidigare nu uttrycks i mer pengar. Pengarna blir mindre värda, kan köpa mindre. Den som har sina tillgångar i pengar blir fattigare.

Det gäller framför allt alla som får lön. Och löneökningar kan förvandlas till sin motsats: Om lönen höjs med två procent och inflationstakten är tre procent (som nu i Sverige) så har man fått en faktisk lönesänkning med en procent, man får en reallönesänkning. Man får mer pengar, men de kan köpa mindre. Därför är det allvarligt när till exempel IF Metall säger att de inte vill att dess medlemmar ska få kompensation för inflationen. Medlemmarna kommer därmed att bli fattigare genom fackförbundets agerande.

Förlorar gör också den som har pengar i plånboken, på banken eller i madrassen. 

Däremot vinner den som har skulder. Skuldbeloppet är ju detsamma, men beloppet är mindre värt. Förutsättningen är att man har inkomster som åtminstone följer inflationstakten.

Tillgångar i annat än pengar – en fastighet, bostadsrätt, eller till exempel fina smycken – drabbas inte av en inflation, då sådana tillgångar stiger i pris i takt med inflationen.

Inflationsbekämpning...

...är i dag en prioriterad uppgift för statsmakten. Det bestämmer de mäktiga finanskapitalisterna. Deras tillgångar består ju av kontanter, banktillgodohavanden och andra fordringar som obligationer och övriga värdepapper, vilka har ett fastställt värde i ett visst penningbelopp. En fordran på staten, en obligation, med ett åsatt värde av 200 kronor har med en inflation på fem procent efter ett år ett verkligt värde av 190 kronor.

Inflation är också besvärlig för exportindustrin – ett högre belopp i svenska kronor (utan att det egentliga värdet ökat) betyder ett högre belopp i utländsk valuta, det som köparen av svensk export skall betala.

I de kapitalistiska ekonomierna bekämpas inflationen med hjälp av medvetet skapad arbetslöshet. Köpkraften stramas åt. Genom att räntan höjs blir det svårare och dyrare att låna pengar. Och då sjunker efterfrågan, försäljningen går ned, människor avskedas. Med många arbetslösa är det lättare för kapitalisterna att pressa lönerna. Sänkta löner gör det möjligt för kapitalisterna att sänka priserna och ändå höja eller åtminstone behålla profitkvoten.

Det finns till och med en nationalekonomisk term för detta, förkortningen NAIRU, uttytt Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment, det vill säga den nivå av arbetslöshet som är nödvändig för att undvika inflation. På svenska kallar ekonomerna detta för jämviktsarbetslöshet.

Bakgrund: ”Prisrevolutionen” i Europa på 1500-talet

Den inflation vi nu åter upplever beror på kapitalismen. Men det fanns inflation även före kapitalismen, där orsakssambanden var annorlunda än i dag.

Inflation innebär alltid att pengar, eller det som används som pengar, förlorar i värde, kan köpa mindre.

I början av 1500-talet blev mynt, tillverkade av silver, ett vanligt betalningsmedel i Europa. De kallades thaler (efter gruvan Joachimsthal), daler eller till och med dólar (Spanien och dess kolonier). Dessa silvermynt – liksom andra metallmynt – fick sitt värde av det mänskliga arbete som gick åt för att framställa det. Precis som andra tillverkade varor. Därmed fanns det en fast värderelation mellan pengarna och de varor som pengarna användes till, och den värderelationen var det mänskliga arbetet.

Från Sydamerika rövade spanjorerna med sig stora mängder silver till Spanien. Effekten blev tvåfaldig. Dels stannade Spaniens ekonomiska utveckling av: landet, det vill säga överklassen, kunde för silvret köpa från andra länder vad de ville ha. Dels drabbades stora delar av Europa av en enorm inflation. Priserna tredubblades på 150  år.

Varför?

Det silver som tidigare använts i Europa hade fått sitt värde av det nedlagda arbetet för dess framställan. Nu kom stora mängder silver som hade stulits och inte kostat de spanska kolonialisterna något mänskligt arbete att tala om. Det var alltså mycket mindre värt. Därav inflationen.

I dag hör man ofta att historiker säger att det var mängden silver som sänkte värdet, alltså skapade inflation.

Hur då? Förekom det något slags auktion, där den med mycket silver (Spanien) kunde bjuda över alla andra och på så sätt höja den allmänna prisnivån?

Naturligtvis inte, så centraliserad och organiserad var inte den internationella handeln på 1500-talet.

Men att borgerliga historiker och ekonomer hävdar kvantitetsförklaringen beror på att de inte känner till – eller inte accepterar – arbetsvärdeteorin, såsom den först framfördes av Adam Smith och David Ricardo och sedan fick sin slutliga utformning av Karl Marx, när han delade upp arbetsdagen i nödvändig arbetstid och merarbetstid. Enligt den marxistiska arbetsvärdeteorin är det enbart arbete som skapar värde.

Det är därför borgerliga historiker och ekonomer heller inte kan förklara vare sig inflation eller till exempel profitkvotens fallande tendens, vilken de kallar kapitalets marginella avtagande avkastning.

*Profitkvoten är vinsten – profiten – uttryckt i procent av hela det investerade kapitalet. Profitkvoten kallas oftast i borgerliga sammanhang för avkastning eller lönsamhet.