Reportage: De nya daglönarna
40 procent av alla jobb i EU är atypiska anställningar och vanligt fast arbete är på snabb tillbakagång. Om man tittar på de nya jobb som skapas i EU, är inte mindre än fyra av fem osäkra anställningar. Det innebär en våldsam försämring av levnadsvillkor och rättigheter.
När den tidigare statsministern och topplobbyisten Anders Fogh Rasmussen mitt i semestern kom med goda råd till Danmarks statsminister Mette Frederiksen, lät det som ett eko från nyliberalismens gravkammare. Han hade ställt ifrån sig sitt rödvinsglas tillräckligt länge, för att kunna formulera följande uppmaning till sin efterföljare:
”Om jag vore statsminister, skulle jag fokusera på behovet av liberalisering och frihet på arbetsmarknaden i Sydeuropa (...) Jag säger detta mycket tydligt till Sydeuropa: Vi är tvungna att liberalisera vår arbetsmarknad. De aktuella restriktionerna och den osmidiga arbetsmarknaden i några länder, hindrar de ungas tillträde till arbetsmarknaden.”
Det skulle vara betalningen för de miljarder, som EU-länderna skickar till medelhavsregionen som en följd av coronakrisen, förklarade han.
Det är som bekant synd och skam att slarva bort en bra kris, och det är långt ifrån första gången som frihetens fana luftats medan prognoserna är som allra dystrast. Finanskrisen 2008 användes också till att tvinga igenom en oöverträffad liberalisering av den europeiska arbetsmarknaden. Även då var lån och stöd förbundna med krav på reformer, som fick drastiska konsekvenser i en rad länder.
I Portugal sjönk antalet arbetare med fasta anställningskontrakt, från 1,8 miljoner till 242.000 på fem år. Nu är bilden annorlunda. Mellan 2008 och 2013 genomförde länder i hela EU inte mindre än 400 reformer av arbetsmarknaden efter nyliberalt mönster och med ”flexibilitet” som lösenord.
Konsekvenserna märks än idag: 40 procent av alla jobb i EU är atypiska anställningar, och vanligt fast arbete är på tillbakagång. Ser man på de nya jobb som skapas i EU, är inte mindre än fyra av fem osäkra jobb.
Det har inneburit en våldsam försämring av levnadsvillkor och rättigheter: Var tionde arbetare i Europa idag är arbetande fattig – working poor – och matbanker, food banks, där arbetarklassen kan hämta livsmedel och andra allmosor, har blivit en vanlig syn i många europeiska länder.
Jag säger aldrig nej
Den fria och liberala arbetsmarknaden har många ansikten. Ett av dem är Ansu Marongs. Han arbetar med att städa byggarbetsplatser och bor utanför Finlands huvudstad, Helsingfors.
– Jag säger aldrig nej när chefen ringer. Inte ens om jag är sjuk. För då får jag inget jobb nästa gång.
35-åriga Ansu Marong har arbetat på 0-timmars kontrakt i sju år, utan garanti för timmar eller lön. De senaste två åren har han städat på ett lasarettsbygge i den finska huvudstaden Helsingfors. Han har dottern Maria ihop med Katariina, som är utbildad målare.
Medan vi pratar med får Ansu ett meddelande han fruktat på telefonen. ”Hej, det finns inget arbete efter idag”, står det på skärmen. Det är från hans arbetsledare och tickar in efter arbetsdagens slut torsdag eftermiddag.
– Sist jag fick ett sånt meddelande blev det bara fyra timmar månaden efter. Det kan vi inte leva på. Ena dagen säger de att de har stort behov av oss och vi får slita som djur. Nästa dag ses vi som skräp, berättar byggnadsarbetaren. Han ringer till chefen flera gånger för att få en förklaring, men förgäves.
Fast han vet att företaget har hyrt in nytt folk veckan före.
– De ser alltid till att ha gott om arbetskraft att välja mellan, förklarar Ansu.
Generation Standby
– När jag protesterar, säger de bara: ”Titta på kontraktet. Där står det noll timmar. Vi ringer när vi behöver dig.” Det är mycket stressande, berättar Ansu.
Officiellt arbetar 83.000 finnar på 0-timmars kontrakt, de flesta ungdomar. Sju av tio har svårt att klara sig på sin lön.
Det innebär att ungdomar inte har möjlighet att bilda familj eller få en ordentlig bostad. Generation Standby, kallar finnarna den nya generation, som har färre rättigheter än sina föräldrar.
Det har skapat debatt i den finska riksdagen och förslag om förbud mot de osäkra kontrakten, men det har än så länge avvisats av finska Arbetsmarknadsministeriet.
Osäkerheten för med sig att Ansu och hans kollegor inte ställer krav eller står upp för sina rättigheter. Om man vägrar att städa på 25 meters höjd utan ordentlig säkerhetsanordning, då finns det inget jobb dagen efter, berättar Ansu.
Totalt arbetar minst 350.000 på 0-timmars kontrakt i Sverige och Finland. De flesta ungdomar. Fast fenomenet är mest känt från Storbritannien där miljoner lågavlönade arbetar på zero hour contracts.
Inte råd med julklappar
Ett annat ansikte är Holger Frenzs. Han är säkerhetsvakt på skeppsvarvet i Flensburg, Tyskland. Innanför varvets murar har metallarbetarna fortfarande en fackklubb och arbetar enligt avtal, men Holger har hamnat under fattigdomsgränsen, fast han ofta arbetar tolv timmar om dagen.
Under de tre och ett halvt år han haft det här jobbet har han varit anställd på korta kontrakt, utan någon garanti för att han har jobb nästa morgon. Han vet aldrig hur många timmar han får. Tidigare arbetade han som lagerarbetare och som chaufför.
– Lönen var bättre förr, men det fanns inte tillräckligt att göra. Nu jobbar jag hela tiden, men det finns inte tillräckligt med pengar för ett riktigt liv.
Holger slår ut med armarna.
– Vi har inte alls råd att åka på semester. Och när barnen får höra om att andra familjer går på restaurang får jag helt enkelt förklara för dem, att det gör alltså inte vi.
Julen var en katastrof för den 47-åriga säkerhetsvakten Holger Frenz och hans familj. Pengarna räckte inte till.
– Min 11-åriga dotter Karolina grät förtvivlat när hon inte fick de rullskridskor som hon hade önskat sig, förklarar han.
Holger är en reslig man men ögonen flackar när han letar fram en bild på Karolina ur den slitna läderportmonnän och tittar på dottern med lika delar stolthet och ånger.
– Jag hade sparat i tre månader för att ge henne den julklappen, med det var omöjligt för mig att skrapa ihop de 100 euro (cirka 1.020 kronor) som krävdes. Omöjligt helt enkelt!
Sju års utbildning och hemlös
Ett tredje ansikte sitter på den unge it-teknikern Metin. Vi träffar honom på ett tafel – en livsmedelbank – i Frankfurt. Fast han har utbildat sig och arbetat i sju år för stora firmor som HP och Commerzbank, blev han till slut hemlös i stadens parker. Han bor idag i en husvagn som den lokala kyrkan ställt till förfogande.
Metin fick endast korta kontrakt och vikariat. Det innebar att han konstant naggade på arbetslöshetsersättningen. Och när han till slut hamnade på socialbidrag, hade han inte tillräckligt med pengar till hyran.
– Jag får 409 euro (cirka 4.200 kronor) i månaden. Men ofta mindre, eftersom brev från arbetsförmedlingen inte kommer fram till husvagnen, och då blir jag straffad för att jag missat ett möte. Denna månaden fick jag 260 euro (cirka 2.700 kronor).
Det tyska miraklet
Det är totalt 20 procent av tyskarna som lever under fattigdomsgränsen. Hälften av dem har ett arbete.
Men det har inte alltid sett ut så i Tyskland. Utvecklingen startade i början av 00-talet, i en tid då landet kämpade med låg tillväxt, hög arbetslöshet och dåliga exportsiffror.
Det var Hartzreformerna – uppkallade efter personaldirektören på Volkswagenfabrikerna, Peter Hartz – som skulle sätta igång hjulen. Åter var mantrat flexibilitet. Det ordet upprepade den socialdemokratiska kanslern Gerd Schröder åtta gånger, när han lade fram lagpaketet för riksdagen.
Arbetslösa kan endast få arbetslöshetsunderstöd i ett år. Därefter blir det försörjningsstöd och de kan få högst 3.750 kronor i månaden.
Fler anställdes på tillfälliga, osäkra jobb. Det infördes så kallade minijobb med maxlön på 4.200 kr i månaden samt 1 euro-jobb (1 euro = 10,25 kronor/timmen).
Effekterna uteblev inte. Medan sysselsättningen och exporten ökade, fördubblade Hartzreformerna på få år antalet tyskar, som var Arm Trotz Arbeit (fattiga trots arbete).
De minijobb som var avsedda som inslussning till ordinarie arbete blev någonting som många tyskar måste överleva på. Det öppnade naturligtvis upp för alla möjliga former för fusk och svartarbete. I dag arbetar mer än sju miljoner tyskar på minijobb.
Större utbud av villiga
Ändå förs Hartz-reformerna fram som ett ekonomiskt mirakel. Detta tyska ”jobwunder” studerades ivrigt av ekonomer och politiker i resten av Europa.
Den dåvarande danska finansministern Claus Hjort Frederiksen tillkännagav glatt att i Danmark skulle vi ha ”tysk lön och svensk skatt”, medan den liberale politikern Nadeem Farooq från Radikale Venstre, uttryckte sig på ett annat sätt:
”Större arbetsutbud kommer att pressa lönerna. Vi gör inte det för att vi tycker om det... Men jämfört med Tyskland har vår förmåga att konkurrera med lönerna de senaste tio åren markant försämrats.”
Ordet arbetsutbud antyder att antalet arbetsplatser växer men det som i själva verket växer är antalet arbetslösa som är hungriga nog för att finna sig i lägre lön och färre rättigheter. Ändå har de så kallade utbudsekonomerna varit tongivande på världsplan de senaste 40 åren.
Claus Hjort blev tvungen att ta tillbaka sitt bombastiska tillkännagivande men det tyska miraklet blev rättesnöre för EU-kommissionen, som efter finanskrisen började komma med mer eller mindre vänliga rekommendationer. Vilket utlöste en tsunami av reformer i Europa.
Kommissionens rekommendationer ledde bland annat till att Danmark höjde pensionsåldern, försämrade efterlönen, höll tillbaka lönerna i den offentliga sektorn, skapade fler flexibla jobb och förkortade perioden man kan få arbetslöshetsersättning. Allt för att det så kallade arbetsutbudet skulle öka. Att säga att de danska politikerna var lyhörda vore att underdriva.
När är lönen tillräckligt låg
– Hartz-reformerna skulle få in de arbetslösa på arbetsmarknaden, men man tänkte inte på att lönen var så låg att man inte kunde leva av den, säger Henning Jörgensen, professor vid Aalborg Universitet, och ställer frågan: När är lönen tillräckligt låg?
En lång rad utvärderingar drar slutsatsen att det tyska miraklet gör människor fattiga och ökar ojämlikheten. Vad som politikerna som låg bakom reformerna kanske inte hade tänkt på, är att den flexibla arbetsmarknaden samtidigt är ett gift för utbudsekonomernas heliga ko: den ekonomiska tillväxten.
OECD – som själv har slagit på stora trumman för utvecklingen sen 1990–talet – bedömer att den ökande ojämlikheten – inte minst på grund av osäkra jobb – har kostat 4,7 procent av den ekonomiska tillväxten i de rikaste länderna. Flexibiliteten kostade.
Det är enkel matematik: När människor tjänar mindre, köper de färre varor. När arbetaren inte vet hur mycket han kommer att tjäna nästa månad, kanske inte ens nästa vecka, då minskar köpkraften och rörligheten. Det visste Holger, Metin och Ansu, men det var nytt för utbudsekonomerna.
Löneandelen i Europa föll från 70 procent 1975 till 55 procent 2015, enligt EU-kommissionen. Ändå krävde Världsbanken 2018 fler 0-timmars kontrakt, färre rättigheter och lägre löner för världens arbetare. Färre ”betungande regler” och om nödvändigt möjlighet att skippa minimilönen, vilket skulle sätta fart på den haltande tillväxten.
Världsbanken tvingades moderera sina råd efter protester, men det gick inte att missta sig på riktningen.
Industrins önskemål
Men tidtabellen för en mer osäker arbetsmarknad går mycket längre tillbaka. En av fixpunkterna finns i ett residens som inte gör mycket väsen av sig, i Bryssels utkanter. På dörren står endast bokstäverna ERT.
– Det var här det hände!
Topplobbyisten Brian Ager pekar stolt på en svart-vit överdimensionerad fotostatbild. Bilden föreställer en grupp allvarstyngda män i likadana kostymer. De besökande är inte riktigt säkra på vad som försiggår på bilden.
– Man kallar bilden för ”Den inre marknadens födelse”. Det var här som idén om den inre marknaden sjösattes. I all anspråkslöshet tycker vi att det var en ganska bra idé.
Mitt i bilden sitter Volvos tidigare chef direktör Pehr Gyllenhammar omgiven av två kommissionärer.
Brian Ager ler milt. Han är generalsekreterare i lobbyorganisationen European Roundtable of Industrialists, som består av 55 toppchefer från Europas största koncerner – såsom Siemens, Mærsk och Shell.
European Roundtable föreslog 1985 att det skulle skapas en inre marknad i EU. Ett år senare lade kommissionen, med Jacques Delors i spetsen, fram en tidtabell för projektet. Man dolde inte att den var mer än inspirerad av den mäktiga industrilobbyn.
– Den tyckte att det fanns för många regler och för starka fackföreningar som stod i vägen för tillväxt och lägre lön, säger Olivier Hoedemann, researchchef i Corporate Europe Observatory, 35 år senare.
Titta på USA och släpp tryggheten
Vi anlände till residenset i Bryssel utan att ha avtalat något i förväg, men vi blev vänligt mottagna av den äldre generalsekreteraren, som till synes inte har nåt bättre att hitta på än att bjuda två oinbjudna danska reportrar på kaffe.
Vi vill fråga honom om en utveckling som tagit fart i Europa de senaste 15 åren. De många osäkra jobben och ökningen av antalet working poor – arbetande fattiga, som lever på existensminimum, fast de arbetar.
Brian Ager lyssnar med uppriktigt intresse, beklagar det ökande antalet fattiga och frågar hur vi lyckats leta fram alla dessa människor i samhällets utkanter. De finns därute, förklarar vi. Han menar ändå att de osäkra jobben har kommit för att stanna.
– Jag tror att vi måste acceptera att det finns olika former av arbeten. Vikariat, självständigt, nolltimmarskontrakt och så vidare. Man kan inte räkna med att få arbeta hela sitt liv på samma fasta jobb, säger han.
Grunden för den osäkra – så kallade prekära – arbetsmarknaden lades för många år sedan. I slutet av 1980-talet – i åren efter att den inre marknaden fötts – gav European Roundtable ut en rad rapporter som visade sig fungera som rättesnöre för EU-kommissionen. Många rapporter har visat att just industrilobbyn hade en unik möjlighet att påverka EU-toppen.
Direktörerna vid det runda bordet önskade bland annat:
• Färre fasta jobb
• Fler flexibla kontrakt
• Minska de ”tveksamma delarna” i det sociala trygghetsnätet
• Fler jobb i ”gråzonen” mellan egenföretagare, anställda och frivilliga
• Avskaffa centrala avtal
”Det uppstår problem när man garanterar individen minimilön och reglerade arbetstider. Inför i stället en lång rad tillfälliga kontrakt”, lät det.
Det gick inte att ta miste på förebilden:
– Titta på USA. Släpp den sociala tryggheten! sa den dåvarande lobbyordföranden, Philips-direktören Wisse Dekker.
Idag har många av lobbyns önskemål blivit verklighet. Men det räcker inte. European Roundtable vill fortfarande att europeiska arbetare ska bli mer flexibla.
– Det finns så många som gnäller i EU. Fackföreningar, politiker. Vi vill snarare komma med positiva förslag. Och vi har lyckats i all anspråkslöshet. Kommissionen frågar oss ofta om råd, förklarar Brian Ager.
– Förresten, känner ni Niels, eftersom ni är från Danmark? I så fall får ni hälsa till honom!
Det visade sig att Niels var den dåvarande Mærsk-chefen Niels Smedegård som var ordförande för superlobbyns kommitté för frihandelsavtal. Vi fick tyvärr göra generalsekreteraren besviken med att vi inte kände honom.
Den nya tidens daglönare
Det finns många olika sätt att isolera arbetare och ta ifrån dem deras rättigheter. Det lanseras ofta som modernt och som entreprenörskap men markerar egentligen en tillbakagång till svunna tiders daglönare, då tillfällighetsarbetare stod med mössan i handen och hoppades bli valda varje morgon.
De nya jobben finns bland frilansare, enmansfirmor, plattformsarbetare, vikarier, deltidsjobb, korta kontrakt och så vidare. Endast fantasin kan sätta gränser för den frihet som Anders Fogh Rasmussen lovsjunger.
Plattformsarbeten som Wolt och Happy Helper har den fördelen för arbetsgivarna att brukarna – och i vissa fall kollegorna – kan betygsätta, alltså värdera arbetarna digitalt, som en del av övervakningen. Arbetarna är naturligtvis inte anställda utan ”självständiga” med sina egna momsnummer.
Men verktygslådan innehåller också sysselsättningspolitik, migration och underminering av avtal. Man har effektivt utnyttjat olika kriser för att genomföra den nya politiken. Först och främst drabbas de outbildade arbetarna, men det finns också en tydlig tendens bland till exempel akademiker.
Många av dem som lever och arbetar under de nya förhållanden kämpar vecka för vecka med att få ha kvar jobbet och få ihop till hyran. Det växer fram en rädsla för vad det innebär att hålla på sin rätt. Och de flesta är oorganiserade och känner sig ensamma i sin kamp.
Coronakrisen har visat att det är just de osäkra, lågt avlönade arbetarna som är allra mest utsatta när en kris inträffar. De har varken rätt eller råd till att säga ifrån mot den fara som sjukdomen innebär, och ofta utgör de den nödvändiga arbetskraften som samhället inte klarar sig utan: buss- och lastbilschaufförer, undersköterskor, lagerarbetare och många andra.
På tyska slakterier har fler än 20.000 lågavlönade arbetare med tillfälliga kontrakt blivit smittade.
Fackföreningar i motvind
Fackföreningarna har i hård motvind kämpat mot utvecklingen. Ofta passar de nya anställningarna inte de avtal och kampmetoder som man brukar använda sig av.
I länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien är fackföreningsrörelsen smärtsamt medveten om problemets omfattning. Men den har inte mycket kontakt med de nya daglönarna, av vilka en del är rädda för att straffas av chefen om de organiserar sig.
Därför försöker europeiska fackföreningar att närma sig de osäkra grupperna med nya organisationsformer. Bland annat bostadskamp och aktiviteter för arbetslösa.
Även i Danmark ökar antalet 0-timmarskontrakt och andra osäkra jobb. 0-timmarskontrakt finns bland annat inom chaufförsjobb, städjobb, restaurang, vård och renovering. Ofta kallas det något annat men avsikten är densamma.
Antalet vikarier har växt med 40 procent på fyra år. Mer än en halv miljon danskar jobbar på korta och osäkra kontrakt. 60 procent inom städ- och restaurangbranschen måste ha mer än ett jobb för att kunna försörja sig.
3F (Fagligt Fälles Forbund) har försökt att få till mer ordnade förhållanden genom ett avtal med städplattformen Hilfr och försöker just nu att förhandla med budföretaget Wolt. Vad gäller Uber lyckades man att få ut företaget ur landet. Men det har inte på långa vägar stoppat utvecklingen mot en ny tids daglönare.
Översättning från danska: Susan Voss
Artikeln är först publicerad i Arbejderen.