Proletärens EU-skola: Del 6: Föraktet för folkviljan

Grafik: Proletären

Sedan EU:s födelse har den politiska makten stegvis flyttats från medlemsstaternas nationella parlament till EU:s institutioner. Det har skett utan någon demokratisk legitimitet och ofta i direkt strid med folkviljan.

Sveriges medlemskap i EU är sedan 2010 inskrivet i den svenska grundlagen, ett riksdagsbeslut som inte föregicks av någon offentlig debatt i Sverige. EU-fördraget – EU:s grundlag – är också överordnad Sveriges grundlag och högsta domstol. Om svenska lagar strider mot den så kallade unionsrätten är det EU-lagen som gäller.

EU:s grundlag ändrades senast 2009. Fördraget undertecknades av medlemsstaternas stats- och regeringschefer i Lissabon 2007 och trädde i kraft två år senare.

Lissabonfördraget kommer ur det först misslyckade försöket att ge EU en egen konstitution, ett jättesteg på vägen mot ett fullskaligt Europas förenta stater. Fördraget består till allra största delen av samma förslag till EU-konstitution som medlemsstaternas statschefer undertecknade 2004, minus några symbolfrågor som en gemensam nationalhymn. 

Vägen fram till att fördraget ratificerades i medlemsländerna visar tydligt på EU-elitens förakt för folkviljan. I Frankrike och Nederländerna fick medborgarna folkomrösta om förslaget till konstitution och en majoritet i båda länderna röstade nej 2005.

När förslaget kom tillbaka i ny förpackning 2007 gjorde regeringarna i Frankrike och Nederländerna inte om misstaget att fråga folket, utan lät parlamentsledamöterna ratificera Lissabonfördraget utan folkomröstning. 

Irland var det enda medlemsland där det hölls en folkomröstning om Lissabonfördraget. Det hölls till och med två stycken, eftersom irländarna först röstade nej till att ändra den irländska konstitutionen för att godkänna fördraget. Men i EU-sammanhang ligger betoningen i ordet folkomröstning på stavelsen ”om”, och irländarna fick rösta om och rösta rätt 2009. 

Det enda land som röstat om fortsatt EU-medlemskap är Storbritannien, där majoriteten – för snart tre år sedan nu – röstade för att lämna EU. Men än är brexit inte verklighet och högljudda röster i politikereliten vill att folket ska få rösta om även där.

Ett annat övertydligt exempel på hur EU kör över folkviljan är från demokratins födelseland, Grekland. Som tur är för den svenska arbetarklassen har Sverige ännu inte bytt ut kronan mot euron. 2003 röstade svenska folket nej till det – men till skillnad från Danmark och Storbritannien har Sverige inget undantag som garanterar att vi slipper euron. 

Grekland införde euron 2001, och fick under eurokrisen betala dyrt för att sitta fast i samma valuta och penningpolitik som det rika och exportstarka Tyskland. 2015 röstade grekerna fram vänsterpartiet Syriza till regeringsställning. Partiet hade gått till val på att göra slut med åtstramningspolitiken som EU tvingade på Grekland.

Greklands nyvalde premiärminister Alexis Tsipras förhandlade utan framgång med den berömda trojkan, bestående av EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Syrizaregeringen utlyste en folkomröstning om huruvida Grekland skulle gå med på ett av trojkans memorandum, men trots ett överväldigande nej gick regeringen en vecka senare fram med ett ännu mer långtgående åtstramningsprogram för att få nya nödlån.

Så fungerar EU och demokratin. Den ekonomiska politiken, inskriven i fördraget, ska bara genomföras, oavsett vad folket i länderna tycker om den. Och då spelar det ingen roll om det är ett ”EU-kritiskt” vänsterparti som Syriza som har regeringsmakten – varje regering som inte är beredd att lämna EU kommer aldrig göra annat än att administrera EU:s grundlagsfästa högerpolitik.