Krönika: Den fria rörligheten är big business

Sedan EU:s östutvidgning 2004 och fram till 2016 fyrdubblades antalet immigranter som arbetar eller studerar i Danmark – från cirka 58.000 till cirka 241.000.

Vi tänker ofta på migranter som folk som individuellt har gjort valet att pröva lyckan i ett rikare land, men det ger inte hela bilden. Migrantarbetare är big business för enorma multinationella företag som systematiskt flyttar tusentals migrantarbetare runt i världen.

Det bästa exemplet här hemma var bygget av Cityringen i Köpenhamn, där den italienska huvudentreprenören CMT importerade 2000 betongarbetare från låglöneländer som Rumänien och Portugal. Givetvis för att skaffa kvalificerad arbetskraft, men minst lika mycket för att sänka lönekostnaderna.

Ekonomerna har länge diskuterat om arbetskraftsinvandring är bra för mottagarlandet, och inte minst om det är bra för de lokala arbetarna. Det finns utländska analyser av USA och Europa som visar att lön och sysselsättning faller för de lokala arbetarna som har samma kvalifikationer som immigranterna. En dansk analys visar att en ökning av invandringen påverkar inföddas löner negativt medan en annan visar att lönen för infödda påverkas positivt.

Jag kan inte avgöra vilken som har fel, men som dansk betongarbetare har jag upplevt konsekvenserna av arbetskraftsinvandringen på närmsta håll, och jag har personligen upplevt hur deras blotta närvaro är ett hot mot min lön och mina arbetsförhållanden.

Arbetare konkurrerar med varandra om arbetet, och om utbudet av arbetskraft stiger så pressas löner och arbetsförhållanden ner. Historiskt har fackföreningarna försökt bromsa denna inbördes konkurrens genom att fastställa gemensamma minimivillkor genom kollektiva avtal.

I mer än hundra år har de danska byggfacken på så sätt säkrat relativt goda löner och arbetsvillkor för de köpenhamnska byggnadsarbetarna. Men nu är det slut med det.

De danska betongarbetarna konkurrerar inte längre bara med varandra, utan med betongarbetare från hela Europa. Den stora majoriteten av migranterna är inte fackligt organiserade. Ofta är de fullt medvetna om att de bjuder under de danska arbetarna.

Jag önskar att det inte var så, för jag se inte de utländska arbetarna som mina fiender. Jag har faktiskt blivit vän med flera av dem. Men oavsett hur många vänsterpolitiker och liberala ekonomer som försöker bortförklara det, så är immigranterna ett hot mot de lokala arbetarnas lön och arbetsförhållanden.

Lösningen är naturligtvis att fackföreningarna organiserar immigranterna, men det är mycket lättare sagt än gjort. De europeiska byggena är idag som små Babels torn, där facken står ensamma med den enorma utmaningen att skapa enighet trots närmast oöverstigliga språkliga och kulturella skillnader. De flesta av oss europeiska arbetare talar, läser och skriver bara på vårt eget modersmål.

Jag är övertygad om att den danska fackföreningsrörelsen bör kasta sig in i kampen för att skapa enighet trots de språkliga och kulturella skillnader som delar arbetarklassen i Europa. Och jag är lika övertygad om att den europeiska arbetarklassen en dag kommer riva ner EU:s inre marknad, om nödvändigt med våld, om denna dröm om internationell enhet förblir en dröm.

Jakob Mathiassen är betongarbetare, facklig aktivist och författare till boken Betong (2019).