Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Den självklara rätten till motstånd

Israels våldsamma fördrivning av palestinierna fortsätter – men motståndet och solidariteten ger hopp.

Graffiti på Israels mur kring Västbanken.
Montecruz Foto / Flickr

På södra Västbanken i Palestina, i området Masafer Yatta, har högsta domstolen i Israel efter 30 år av överklaganden beslutat att tillåta militären anlägga ett övningsfält på stora delar av området. Det finns ett problem: 1.200 palestinier som har bott där i generationer måste flytta på sig. Redan har israeliska militären börjat tvångsförflytta palestinier, riva skolor och bostäder för att göra plats åt sin verksamhet. 

Ekumeniska följeslagarprogrammet, den kristna organisation som skickar observatörer till de ockuperade områdena och förmedlar vittnesmål från ockupationen, har skrivit och rapporterat från området.

Rapporteringen i svensk massmedia är som vanligt obefintlig, nyhetsförmedlingen består i huvudsak av Ekumeniska följeslagarprogrammet insatser. Utan dessa hade sannolikt inte inte denna kommande tvångsförflyttning i Masafer Yatta kommit svenskar till kännedom. 

Masafer Yatta är samtidigt bara det senaste i raden av exempel på en målmedveten politik sedan staten Israels bildande 1948.

I år är det 75 år sedan vad palestinierna benämner al-Nakba, den stora katastrofen, då två tredjedelar av palestinierna fördrevs från sina hem för att göra plats åt den nya kolonialstaten Israel. Detta sionistiska projekt har ivrigt understötts av USA och andra västländer, vilka såg sin chans att säkra egna intressen i regionen genom att låta Israel agera vakthund. 

Det är också USA som sedan dess har hållit staten Israel under armarna. Den våldsamma fördrivningen har fortsatt och är ständigt närvarande för det hårt prövade palestinska folket. Vilket inte minst denna tidning skrivit mängder av artiklar om genom åren. 

Nya lagar som gör det enklare för israeliska bosättare att ta över mark beslutas just nu i Knesset, det israeliska parlamentet. Den israeliska politiken kan inte benämnas som annat än en långsamt pågående folkmord mot palestinierna. 

Sveriges högerregering hymlar inte med var de har sina sympatier. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna är riksdagens största påhejare av apartheidstaten, och Moderaterna och Liberalerna ligger inte långt efter. 

Bland annat har Ulf Kristersson nyligen framställt Israel som ”kanske världens bästa land på att snabbt integrera in människor från olika delar av världen i språket”. Detta säger han ett par år efter att Israel nedgraderat statusen på det arabiska språket, tidigare ett av Israels två officiella språk som talas av 18 procent av befolkningen. Givetvis är det då lättare att ”integrera” den andra klassens medborgare som palestinier i Israel är. 

Arkivbild/Proletären
Demonstration till stöd för Palestina. Göteborg, 2021.

Biståndet har i många år legat på en procent av Sveriges bruttonationalinkomst, BNI. Tidöregeringen har satt stopp för detta i och med budgetbeslutet att svenskt bistånd numera ska bestå av en fast summa och till stora delar viktas om för att gå till insatser i Ukraina. 

För bland annat Palestinas del, men också länder som Bolivia och Guatemala, betyder det en minskning av biståndsanslagen på mellan 40 och 60 procent, enligt interna beräkningar från Sida som Dagens Nyheter tagit del av. 

Nog kan man ha synpunkter på hur biståndet bör utformas. Men att detta kommer bidra till att förutsättningarna för det palestinska folket ytterligare försämras behöver ingen tvivla på. 

Efter Rysslands invasion av Ukraina har rätten att göra motstånd mot en ockupationsmakt lyfts som något självklart. Men när palestinierna gör motstånd mot den israeliska ockupationen avfärdas det i bästa fall som något som saboterar fredsprocessen – i värsta fall som terrorism. Istället accepterar väst, direkt eller indirekt, Israels terrorism, brutala bosättarpolitik och fortsatta folkfördrivning. 

Orsaken är naturligtvis att ockupationsmakten i det ena fallet är Ryssland, som går emot västs och USA:s intressen, medan ockupationsmakten i det andra fallet är Israel, som ses som en viktig allierad i regionen.

Varje folk äger den självklara rätten att inte behöva leva under ockupation. Denna rätt förvägras palestinierna som förvisats till minimala landområden, i ständig otrygghet och med små möjligheter att försörja sig. 

En till stora delar korrupt ledning för Palestinska myndigheten, indragna rättigheter, Israels godtyckliga fängslanden av barn och en brutal blockad är några av vardagens förutsättningar på Västbanken och i Gaza. Att det palestinska motståndet i det läget ibland tar sig desperata uttryck är inte svårt att förstå.

För vår del stödjer vi självklart palestiniernas rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten. En ockupationsmakt som också består av de bosättare som fördriver palestinier från sina hem – med den israeliska statens mer eller mindre öppna stöd. Samtidigt ser vi också stödet till BDS-rörelsens arbete med bojkott, avinvesteringar och sanktioner som viktigt för att bekämpa ockupationen på flera nivåer. 

Att kräva att Israel, som av Amnesty pekas ut som en apartheidstat, ska upphöra med sitt tyranni och på sikt ersättas med en sekulär demokratisk stat för såväl muslimer som kristna och judar, är inte antisemitism. Det är solidaritet med det förtryckta palestinska folket. 

Kommunistiska Partiet har under sin drygt 50-åriga existens satt Palestinasolidariteten högt. Inte bara för att vi föraktar kolonialstaten Israels övergrepp utan också för den roll Israel spelar i Mellanöstern som imperialismens vakthund och brohuvud i regionen.

Läget kan se hopplöst mörkt ut för den palestinska saken. Men det palestinska motståndet mot ockupationen och den breda solidariteten som palestinierna har runt om i världen inger hopp.