”Det finns många anledningar att vara arg i Sverige”
”Det finns ingen strejk-gen i Frankrikes befolkning. Förr eller senare kommer det en reaktion även i Sverige mot alla försämringar”, säger Axel Persson, svensk-fransk lokföraren Axel Persson, ordförande i CGT:s järnvägsklubb i Trappes utanför Paris, som varit på mötesturé i Sverige för att prata om arbetarkampen i Frankrike.
Ett trettiotal personer har letat sig till ABF:s lokaler i Borlänge för att lyssna på den svensk-franske lokföraren och fackkämpen Axel Perssons berättelse om kampen mot Macrons pensionsreform – men också om fackförbundet CGT och en bredare arbetarkamp i allmänhet. Bland mötesdeltagarna finns svenska järnvägsarbetare.
Den som håller i mötet är Joakim Karlsson, tågvärd, styrelseledamot i Seko Klubb 114 och medlem i Kommunistiska Partiet.
– Det är viktigt att uppmärksamma alla exempel då det förs kamp för bättre villkor. Vi är så pass matade med ombudsamannatänket i Sverige att vi tror att förbättringar kring vårt eget arbete ska drivas längre upp och centralt… av folk som egentligen bara är intresserade av sina karriärer, säger Joakim Karlsson till Proletären.
Axel Persson är ordförande för det franska facket CGT:s järnvägsavdelning i Trappes, strax utanför Paris. Sedan några månader tillbaka har medlemmarna i klubben, tillsammans med hundratusentals andra, strejkat och protesterat mot regeringens föreslagna pensionsreformerna som bland annat innebär att pensionsåldern höjts med två år.
För att stötta de strejkande arbetarna i Trappes anordnade Proletären nyligen en insamling till deras strejkkassa. Totalt kunde närmare 100.000 kronor skickas iväg för att täcka förlorade arbetsinkomster.
– Den internationella solidariteten är väldigt viktig, och får inte bestå av fina paroller utan av konkreta handlingar. Och sånt måste man uppmärksamma. Det finns en vana inom arbetarrörelsen att vara kritiska mot varandra, men vi måste också berömma och uppmärksamma alla konkreta insatser som sker, säger Axel Persson.
Axel Perssons mötesturné sker strax efter att Sekos centrala förhandlingar med arbetsgivarparten, Tågföretagen, avslutats – en förhandling som slutade med kapitulation från Sekos sida.
Påtvingade schemaförändringar med kort varsel och ett stopp för ensamarbete för lokförare på passagerartåg, var några av de mest centrala frågorna för Sekos klubbar och medlemmar. Till en början varslade Seko om strejk för att, tillsynes, slå vakt om dessa frågor. Men dagen innan strejken skulle bryta ut sköt ledningen upp den. Vad som hände sen kan bara beskrivas som en kupp inom den interna organisationen.
Proletären kunde avslöja att Sekos förbundsledning bytte ut två personer från förhandlingsdelegationen – eftersom dessa vägrade skriva under ett avtalet som i princip inte gav någonting mer än enskilda försiktiga skrivelser och ”arbetsgrupper” med uppgift att utreda till exempel frågan om ensamarbete.
Kuppen har väckt starka reaktioner bland medlemmarna och i skrivandet stund har fler än 20 klubbar inom Seko krävt att de ansvariga inom förbundsstyrelsen avgår.
Tidigare under dagen följer Proletären med Axel Persson då han träffar medlemmar i Seko Klubb 114 i Borlänge – en av klubbarna som skrivit under kravet på förbundsstyrelsens avgång och ett av flera möten med fackklubbar under Perssons mötesturné. En möjlighet för svenska järnvägsarbetare att inspireras.
– Nu kanske vi kan få lära oss hur man strejkar på riktigt, som en av lokförarna påpekar under besöket.
Runt fikabordet diskuteras bland annat möjligheten för arbetsgivare att tolka kollektivavtalen till deras fördel. Om ordet ”bör” står med i samband med regler för till exempel schema och vila (eller tågvärdarnas närvaro på passagerartåg) så menar flera järnvägsarbetare att arbetsgivaren nästan alltid kramar ur den sista droppen ur tolkningen för att effektivisera så mycket som möjligt.
– Så länge det står ”bör” kan en arbetsgivare göra lite som de vill. Historiskt har SJ inte varit så aggressiva som de är nuförtiden när det kommer till sina tolkningar. Men nedskärningar, vinstkrav och jättelika vd-löner har nog bidragit till utvecklingen, säger lokföraren Max Pernbeck och fortsätter:
– Kampen blir inte längre en öppen kraftmätning mellan, om du så vill, arbete och kapital utan är ersatt av juridiska processer och tjänstemän inom facket. Och eftersom det rör sig så pass lite inom arbetarrörelsen är formuleringarna i avtalen mycket enklare att utnyttja.
Axel Persson påpekar då att tolkningar av stadgar och paragrafer också förekommer i Frankrike.
– Vi har också regler som säger ”bör” eller ”ska”. Men i grunden återspeglar orden bara maktförhållandet mellan arbetare och arbetsgivare. Står det ”bör” betyder det att vi inte varit tillräckligt starka i kollektivet och kämpat.
På det offentliga mötet, senare under kvällen, fortsätter diskussionerna. En som är på plats för att lyssna på Axel Persson är tågvärden Harald Brand.
– Jag förlorade förtroende för Seko när bland annat schemaändringarna gick igenom ändå. Här i Borlänge ska driften av tågen snart också gå över till bolaget VR-group… och jag har inte ett så stort förtroende för att vi kommer få till ett bra avtal när det ser ut så här inom Seko, säger Harald Brand.
Varför är det då så stor skillnad mellan Frankrike och Sverige när det kommer till protester mot försämringar? Under mötet betonar Axel Persson att det inte finns någon slags strejk-gen i den franska befolkningen som gör att de naturligt är mer benägna att visa sitt missnöje.
– Det som skiljer oss åt är arbetarrörelsens historia och hur den byggt upp sina politiska organisationer. Men i grunden har vi samma förutsättningar och samma förtryck. Och jag är helt övertygad om att den svenska arbetarklassen inte kan var kuvad hur länge som helst. Det finns många anledningar att vara arg, och förr eller senare kommer det komma en reaktion. Den vilda strejken i Stockholm är ett konkret exempel på detta, säger Axel Persson.
Harald Brand menar att det vuxit fram en slags ny lägstanivå på arbetsplatserna och att de accepterar försämringar som, om de införts alla på en gång, hade gjort folk väldigt förbannade.
– Sociala reformer är väldigt svåra att få till, men väldigt enkla att ta bort. Inskränkningar märks inte lika mycket om de sker successivt. Och det verkar som att det är denna väg som samhället går i stort. Vi har mindre att säga till om. Helt klart.
Lokföraren Marcus Quick, som också deltar på mötet, menar att den vilda strejken på pendeln och att Seko ”körde över allt” i förhandlingarna var två saker som gjorde honom intresserad av vad Axel Persson hade att säga.
– Alla som jobbar på järnvägen skulle självklart inte automatiskt bli vettiga fackliga representanter, men nu känns det som att ingen inom facket faktiskt har jobbat med grejerna som vi jobbar med. Det finns liksom inte en känsla för varandra längre. Jag visste till exempel inte ens vad Sekos ordförande hette innan allt det här började.
På frågan om vad det är som gör att svenska arbetare inte är lika benägna att protestera menar han att facket på många sätt blivit separerat från golvet.
– Man skämtar ju om att folk blir fackliga för att slippa jobba, att de sitter på något kontor och sen ser man aldrig röken av dem…. Lite så har det ju varit faktiskt. Jag tror det beror på att man inte plockar upp folk nedifrån. Det kommer istället hotshots utifrån som blir ledare och chefer, som inte har någon anknytning till arbetsplatsen.
Intensiv turné
På sin vecka i Sverige hann Axel Persson, förutom Borlänge, även besöka Malmö, Hässleholm, Göteborg och Stockholm.
Mötet i Göteborg arrangerades av Fackliga Världsfederationen och ägde rum på Marx-Engelshuset på Fjärde Långgatan, vars mötessal fylldes till bredden av nyfikna deltagare.
I Stockholm arrangerade Kommunisterna ett panelsamtal tillsammans med Axel Persson, pendeltågföraren Moa Friman, som också representerar det hundratal av tågföretaget MTR stämda pendeltågförarna i staden, K:s ordförande, lokföraren Povel Johansson, samt tågvärden och vice ordförande i pendelklubben i Stockholm Rainer Andersson.
