Ledarkrönika: Det handlar om livsvillkoren
Så resonerade S om migration innan de kapade banden till arbetarklassen.
Idag präglas många diskussioner och förslag som rör invandring i alla dess former, av oförsonlighet, högt tonläge och anklagelser.
Gråzonerna är också fler. Vem är flykting? Vem är arbetskraftsinvandrare? Vem är migrant som söker ett bättre liv?
Ibland kan det vara nyttigt att gå tillbaka i svensk nutidshistoria. Hur gick resonemangen tidigare, vilka politiska krafter stod för vad?
Att kapitalisterna och dess politiska företrädare alltid strävar efter högsta möjliga vinst, och därmed har som mål att varan arbetskraft ska vara så billig och så foglig som möjligt, är väl bekant för Proletärens läsare.
Nedanstående två citat är från riksdagsmotion 1979/80:1030. Alltså några decennier sedan.
”Under efterkrigstiden har Sverige utvecklats till ett invandringsland. I dag finns i Sverige omkring en miljon innevånare som antingen själva invandrat hit eller som är barn till personer som invandrat.”
”Jämlikhet mellan invandrare och svenskar förutsätter, som vi tidigare framhållit, att invandringen anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete och social trygghet.”
Motionsställarna vill alltså anpassa storleken på invandringen efter tillgången på jobb och bostäder.
Vidare konstaterar man i motionen att:
”En invandring som helt styrs av marknadskrafterna skulle vara till skada för löntagarna såväl i Sverige som i utvandringsländerna.”
Mycket av det språk som motionsställarna använde skulle i dagens sammanhang av många räknas som mycket tveksamt, rent av rasistiskt.
Men så var det gängse språket i ingången till det 1980-tal som skulle präglas av Satsa på dig själv-kampanjer, accelererande högerpolitik och som kronan på verket; mordet på Olof Palme.
Den uppmärksamme har kanske redan förstått att citaten är ur en socialdemokratisk motion, underskriven av bland andra Olof Palme och Ingvar Carlsson.
Det är inte svårt att se att Socialdemokraterna i sin retorik fortfarande kunde uttrycka sig tämligen klassmässigt. Att banden till den idag övergivna arbetarklassen, fortfarande syntes.
Men den grandiosa självbilden har rämnat. Identitetspolitik har ersatt klassmarkörer och med det har följt ett förändrat språkbruk.
Kvar står en övergiven arbetarklass; arg, frustrerad, orolig men också alltmer förbannad.
Det handlar om livsvillkoren.
Den vänster som inte tar det på allvar är förlorad.