Det viktigaste kan inte mätas

I Det omätbara skildrar filmskaparen Nils Petter Löfstedt välfärdsarbetare och den tysta, omätbara, kunskap de sitter på. En kunskap som är bärande för välfärden, men värderas lågt av marknaden. 

Det märks att Nils Petter Löfstedt befinner sig på hemmaplan. Han kommer från ett arbetarhem, med föräldrar från välfärdsyrken. Pappa var mentalskötare och mamma barnskötare i förskolan. Själv har han jobbat på både LSS-boende och inom daglig verksamhet.

Han närmar sig därför ämnet med stor respekt och låter dessa viktiga arbetande människor, som sällan blir lyssnade på, få tala fritt om yrkesstolthet, glädje och gemenskap, men också om problemen de dras med, den bedrövliga arbetsmiljö de tvingas stå ut med och behovet av förändring.

– Det har varit underbart att komma tillbaka till värmen som finns i de här yrkesgrupperna. Man ser inte ett spår av det i filmbranschen, där är det bara vassa armbågar. Det finns en solidaritet som är oerhört härlig att vara i, berättar han för Proletären.

– Jag har förändrats i grunden av att ha jobbat med den. Och så har man fått vänner för livet. Men jag har aldrig gråtit så mycket som under jobbet med den här filmen. För mig är det så tydligt att vi människor är till för andra människor. Det mest naturliga är att ta hand om varandra. Men att jobba med det mest naturliga, och inte kunna få göra det ”hela vägen” är smärtsamt. Det är en sån ohygglig känsla att inte räcka till och behöva gå hem med den känslan.

Nils Petter Löfstedt berättar att många av dem han intervjuat i filmen med känner sig ”kidnappade”. I deras uppdrag ingår att anhöriga ska känna sig trygga och lugna. Så även om verksamheten går på knäna och kollegorna in i väggen känner de sig tvungna att säga att allt går bra.

– Men det pågår ju en diskussion: ”ska vi säga som det är?” Det måste bildas en allians tycker jag, mellan vårdnadshavare och förskolepersonal, och mellan anhöriga och omsorgspersonal. När nedskärningarna började på åttiotalet var det vilda strejker på förskolan, där föräldrar och pedagoger stängde förskolan tillsammans, det finns en sån historia.

En förskollärare som intervjuas i filmen berättar att hon drömmer om att få vara med om en strejk. Om att de bara stänger igen verksamheten och sätter hårt mot hårt.

– Och nu två, tre år senare, har hon har slutat. Hon fick barn själv och sa att hon skulle gå sönder om hon var tvungen att vara kvar. En helt fantastisk pedagog som försvunnit. Och det är väldigt många som gjort så. Det är en form av tyst protest.

– Jag tror vi är för dåliga på att prata med varandra. Det finns ingen tid att sitta ner och prata ihop sig. Det kan vara anställda av alla politiska färger, men man komma vara överens om en sak: vi ska inte bli sjuka på jobbet. 

– Jag har filmat på Volvo i Göteborg tidigare. Förr har man använt löpande bandet där som det värsta exemplet på stressig arbetsmiljö, men det sitter ju två avbytare bredvid. Får man ett samtal eller behöver gå på toa så kommer någon och byter av en så man får göra det. Men den marginalen finns överhuvudtaget inte i till exempel förskolan, säger Nils Petter Löfstedt.

Galapremiären är i Malmö den 5 november, följt av Stockholm den 6:e. Men de riktiga VIP:arna, välfärdsarbetarna som är med i filmen och deras kollegor, har redan fått se den. Nils Petter Löfstedt berättar hur starka reaktionerna har varit.

– Det har stått kvinnor och gråtit och pekat på filmduken och sagt ”det här är jag, det här är jag ”… och man hoppas ju att de blir stärkta av den. Tyvärr sätter kanske många av dem lite väl mycket hopp till filmen. Att den ska lösa situationen. ”Bara politikerna får se den så ska det ordna sig.” Är det så vi får till förändringar?

Bildtext: Nils Petter Löfstedt har tidigare gjort bland andra Himlens mörkrum (2017) och På Hvidtfeldska bodde vi (2023). Nya filmen Det omätbara har biopremiär nu i november.