Dramat på Arbetaren – vad hände egentligen?
Det pågår sedan en tid tillbaka en infekterad strid på tidningen Arbetaren. Proletären har talat med inblandade och tagit del av dokument som vittnar om att striden på många sätt är en del av en större debatt inom vänstern.
I år fyller fackföreningen SAC Syndikalisternas tidning Arbetaren 100 år. Men jubileet har hamnat i skymundan för en infekterad konflikt kring tidningen och dess ägare, SAC.
Nyheten om att Kajsa Ekis Ekman utsetts till ny chefredaktör för Arbetaren – mot redaktionens och styrelsens vilja – slog ner som en bomb. Åtminstone i kulturvänsterns och medievärldens respektive ankdammar.
Först beskrevs det som en facklig fråga där de anställda inte tillfrågats om tillsättningen av en ny chefredaktör och där medarbetare hotats med uppsägning. Vd:n för Arbetaren Tidnings AB, Thomas Carlsson, anklagades för att inte bara köra över de anställda, utan också styrelsen och hela SAC:s centralkommité, genom att på egen hand utse en ny chefredaktör.
Men bakom bråket finns en djupare konflikt. Det handlar om SAC:s grundläggande fackliga arbete, vilken typ av tidningen Arbetaren ska vara och om synen på klass och identitetspolitik.
Efter att bråket på Arbetaren briserat i media i slutet av augusti samlades SAC:s centralkommitté till extrainkallat möte lördagen den 27 augusti. Mötet beslutade att avsätta vd:n, Thomas Carlsson, samt säga upp Kajsa Ekis Ekman. I skrivande stund är Ekman arbetsbefriad i väntan på en utredning och rättslig tvist.
Men mötet var inte enigt. En centralkommittéledamot, Jennie Gejel, reserverade sig. I ett mejl till tidningen journalisten hänvisade hon till att beslutet stred mot Las och att det ”saknades skäl att anta att Ekman inte kan utföra det jobb hon anställts för att utföra”.
På det senaste centralkommittémötet suspenderades Jennie Gejel – efter en anonym digital omröstning inom centralkommittén.
Proletären har pratat med både Jennie Gejel och Thomas Carlsson om konflikten inom SAC och Arbetaren. De ger en delvis annan bild än vad som framkommit i media – och berätta varför de anser sig ha agerat rätt.
– Det är inte så att vi har en enad medlemskår som tycker samma sak. Men den ena sidan hörs mest. Det finns inget utrymme för debatt. Många är oroliga och vågar inte säga vad de tycker, säger Jennie Gejel som menar att hon blivit en syndabock – trots att hon själv inte varit med och tagit beslutet.
– Det har känts som en moskvarättegång. Jag har inte ens fått svar på vad exakt jag gjort fel.
Hon berättar att hon anklagats för ”juridisk desinformation”. Anledningen är att hon deltagit på ett styrelsemöte för Arbetaren Tidnings AB där hon, som hon själv beskriver det, bistått med juridisk information på vd:n Thomas Carlssons begäran.
Enligt Jennie Gejel, som studerar juristprogrammet och haft liknande uppdrag tidigare, är det helt i sin ordning att en vd fattar egna beslut, så länge ägarens (SAC:s) representant varit informerad, vilket var fallet.
– Men det saknas rutiner för rapportering mellan SAC:s bolag och centralkommittén. Det är uppenbarligen något som är fel när det kan fattas beslut som är så här splittrande och när människor mår dåligt av det.
Det har känts som en moskvarättegång. Jag har inte ens fått svar på vad exakt jag gjort fel.
Jennie Gejel berättar att många också hört av sig och visat stöd för beslutet att utse ny chefredaktör, bland dessa finns de som inte nödvändigtvis är positiva till Kajsa Ekis Ekman i sig men som inte tycker frågan är avgörande.
I dokument som Proletären tagit del av framgår att bolagsstyrelsen såväl som SAC:s centralkommittés representant i styrelsen varit med i diskussionen om att anställa Ekman som tillförordnad chefredaktör under ett års tid fram tills ett referendum i organisationen som skulle utse en ordinarie chefredaktör kunde hållas. Flera var också positiva – åtminstone inledningsvis.
En majoritet i styrelsen röstade istället på en kandidat som dock gick vidare till ett annat jobb under sommaren. Då valde Thomas Carlsson att själv gå vidare med Kajsa Ekis Ekman.
– Hon är en briljant skribent inom våra områden, klass- och arbetsplatskamp, och hade god potential att under hösten dra in det antal prenumeranter som behövdes för att balansera upp vårens katastrofsiffror och säkra presstödsnivån, säger Thomas Carlsson till Proletären om sitt beslut.
Han påpekar att det hänt tidigare att tillförordnade chefredaktörer tillsatts genom vd-beslut och att han gick grundligt tillväga med att undersöka stöd och eventuella kontroverser.
– Min övertygelse att det här var en nära nog historisk möjlighet för tidningen växte fram under det arbetet. Jag står fast vid det, även om det nu omintetgjorts.
Du fick ju signaler om att många kraftigt motsatte sig idén. Varför gick du vidare?
– Jag fick även signaler på att många var kraftigt för, säger Thomas Karlsson som menar att de som varit negativa främst gått på hörsägen eller hänvisat till redaktionens reaktioner som skäl.
– Och objektivt sett kan jag inte bry mig mindre om ett antal kränkta journalisters känslor.
Thomas Carlsson säger att han med facit i hand kan ångra sitt agerande ”eftersom det blev som det blev”. Men framförallt är han kritisk till vad han beskriver som en ”skråmentalitet” på Arbetarens redaktion som fått råda i många år – trots att SAC äger och finansierar tidningen.
– Omsorgen om SAC, där de vanligtvis inte är medlemmar, är väldigt låg. Åsikterna om inriktningen har också varierat med olika redaktionsuppsättningar. Ibland har det överensstämt mer med organisationens vilja, ibland mindre.
– Att planlöst finansiera ett dagcenter för att en liten grupp medelklasspersoner ska få skriva lite vad de vill är, i mitt tycke, helt ointressant.
Konflikten om Arbetarens inriktning är inte ny. En liknande konflikt mellan SAC och Arbetaren uppstod 2010. Då skrev ett stort antal kulturpersonligheter och journalister – varav bara några faktiskt hade jobbat på Arbetaren – att de tänkte ”lämna” Arbetaren.
Anledningen var att den nye chefredaktören som SAC:s kongress valt anklagades för att vilja göra om Arbetaren till ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” och för att ha en ”djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ‘de radikala arbetarna’ pratar om i fikarummen.” Efter bara ett år som chefredaktör avgick den av medlemmarna tillsatte chefredaktören.
I den pågående konflikten kring Arbetaren handlar debatten om huruvida Kajsa Ekis Ekman är lämplig som chefredaktör eftersom hon enligt vissa ska ha uttalat sig transfobiskt.
Det hänvisas till Ekmans bok ”Om könets existens” som ifrågasätter medicinska ingrepp på unga med könsdysfori och synen på kön som en upplevd identitet. Det hävdas också att Ekman ska ha ”felkönat” personer medvetet.
Att Ekman skulle vara transfob håller varken Thomas Carlsson eller Jennie Gejel med om.
– En materialistisk syn på kön är inte transfobisk, inte heller kan jag se att det skulle vara reaktionärt att djupanalysera den nya synen på kön, säger Thomas Carlsson som menar att frågan heller inte är relevant för en klassbaserad organisation.
Jennie Gejel menar att debatten inom SAC är ett tecken på bristande skolning inom vänstern och att folkrörelseidén försvunnit. Men den är också en del av en större debatt inom vänstern, om klass och identitetspolitik, där det finns en sorts ”renlärighetsideologi” – alla måste tycka samma sak.
– Klass ses allt mer som en identitet. Istället för klassförtryck handlar allt mer om andra grupper som upplever förtryck.
Att planlöst finansiera ett dagcenter för att en liten grupp medelklasspersoner ska få skriva lite vad de vill är, i mitt tycke, helt ointressant.
Jennie Gejel påpekar att förtryck mot transpersoner absolut existerar menar att en fackförening måste fokusera på klass.
– Homosexuella, transpersoner och många andra behandlas hemskt och utsätts för förtryck. Men inte utifrån klass.
Den ”renlärighetsideologi” Jennie Gejel beskriver påverkar också vilken typ av frågor Arbetaren ska skriva om och hur SAC som fackförening ska förhålla sig till exempelvis arbetare som uttrycker homofobi eller rasism.
– Man kan inte motarbeta det genom att exkludera varenda människa som haft en ogenomtänkt åsikt. Det är inte så man skapar en rörelse för en enad arbetarklass.
Men är inte till exempel transfobi också exkluderande?
– Jag kan förstå den invändningen men den exkludering man talar om då är en känsla. En jättejobbig känsla som man som enskild person inte kan styra över.
– Att känna sig otrygg av att vara i samma hus som någon vars åsikter man inte tycker om kan inte jämföras med migrantarbetare som arbetar under slavliknande förhållanden, personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd som kan skickas tillbaka till sina hemländer om de inte tillsvidareanställs eller ensamstående mammor som riskerar att inte kunna försörja sina barn om de blir uppsagda. Otrygghet är en realitet, inte en känsla.
Vid sidan av juridikstudierna jobbar Jennie Gejel extra inom äldreomsorgen i sin hemort i Jämtland. Arbetslaget består av personer med olika bakgrund, hudfärg och religion. På arbetet får de ofta hantera äldre som kan vara både sexistiska och rasistiska. Och ibland är språket arbetskamrater emellan grovt.
– Men det som spelar roll är att vi alla arbetar hårt och inte behandlar varandra illa.
– Här skulle syndikalismen passa som bäst. Speciellt när vi har skyddsombud från Kommunal som sätter arbetsköparens intressen främst. Men jag har svårt att visa upp SAC som ett gångbart alternativ när det ser ut som det gör. Vi blir ett alternativ för välutbildade och intellektuella. Det var inte vad jag valde att engagera mig i.