Så har fotbollsvåldet skördat sitt andra dödsoffer i Sverige. Inför söndagens allsvenska premiär mellan Helsingborg och Djurgården misshandlades en 43-årig djurgårdare och fyrabarnspappa så svårt, att han avled av sina skador.
Händelsen är djupt tragisk, givetvis för den avlidnes nära och kära – fyra barn får aldrig se sin pappa igen – men också för fotbollen. Mycket har gjort och görs för att få bort våldskulturen från arenorna och från supporterskarorna, men uppenbart förgäves. Det finns fortsatt individer som tror sig vara supporters genom att slå flaskor i bakhuvudet på motståndarlagets anhängare.
Eller om de nu bara använder supporterskapet för att ge utlopp för sin frustration.
Huliganismen finns inom fotbollen och inte minst inom de ”firmor” som omger storklubbarna. Där verkar intresset för slagsmål var större än intresset för fotboll.
Hur denna våldskultur skall stävjas är inte lätt att svara på. Visst kan säkerheten på arenorna förbättras och visst är det rimligt att bevisade bråkmakare utestängs som åskådare. Men ingen av de åtgärderna hade räddat livet på den dödsmisshandlade djurgårdaren, som befann sig långt från Olympia när han fick flaskan i huvudet.
Då ropas det på fler poliser. Men överlever fotbollen en situation som kräver hundratals poliser inför så kallade högriskmatcher?
Vi är naturligtvis lika sorgsna som alla andra fotbollsälskare, men vi är inte lika pessimistiska som en del andra. För trots den vedervärdiga dödsmisshandeln i Helsingborg, så finns det också positiva tendenser inom fotbollen och inom dess supporterskaror.
Vi tänker till exempel på de MFF-supporters som under cupmatchen mot Hammarby vecklade ut banderollen ”MFF-familjen står enade mot nazism”, detta i solidaritet med den MFF-supporter som knivhöggs av nazister efter en demonstration på 8 mars.Vi tänker också på manifestationen på Stockholms Stadion i söndags kväll, där supporters från Djurgården, AIK, Hammarby och andra klubbar sörjde det inträffade tillsammans.
Det är manifestationer som dessa som uttrycker fotbollens verkliga själ, den som förenar människor i kärleken till en sport och till ett lag; den fotbollssjäl som är kollektivistisk och solidarisk, inte individualistiskt och våldsfrustrerad.
Fotbollsvåldet tränger sig på efter dödsmisshandeln i söndags. Men i avskyn över våldet bör man komma ihåg att fotbollen som folkrörelse motverkar våld, inte minst den breda fotbollsrörelsen, byggd på ideella krafter, som år ut och år in fostrar tiotusental ungdomar i kollektiv gemenskap.
Många, många har genom fotbollen styrts undan från mer destruktiva sysselsättningar.
Nu talas det om en osund supporterkultur och en sådan finns. Men man skall inte stirra sig blind på avigsidorna. Supporterklubbarna utgör en växande del av fotbollen, som inte bara tar ansvar för stämningen på matcherna, utan som också engagerar sig i klubbarna, som ett slags folkets representanter i en alltmer kommersialiserad idrott, som under kampen för 51-procentsregeln. Det äkta supporterengagemanget, som också finns och som är dominerande, utgör en vitaliserande kraft inom fotbollen.
Idrotten är en del av samhället och av den frustration som finns där. Men inom fotbollen finns motkrafter, som det gäller att uppmuntra och ta till vara. Att stänga arenorna för motståndarlagets supporters eller att stänga stå-plats, som nu framför som tänkbara åtgärder, vore att gå i helt fel riktning.
Vi hoppas och tror att tragedin i Helsingborg kan bidra till att stärka det äkta supporterengagemanget. Det är mycket mer värt än aldrig så många poliser.
