En rosa revolution i Filippinerna?
– Det här valet handlar om endast en sak, att förhindra de stora familjedynastierna från att få full politisk kontroll över Filippinerna, säger universitetsläraren Jed Alegado till Proletären.
Den 9 maj går det filippinska folket till vallokalerna i vad som kommit att kallas för ett ödesval för Filippinerna. De två topprivalerna i årets presidentval är Leni Robredo, landets nuvarande vice president, och Bongbong Marcos, son till diktatorn Ferdinand Marcos.
Det är inte första gången som Robredo och Bongbong möts i valsammanhang. 2016 kandiderade båda två i vicepresidentvalet, då Robredo var relativt ny på den politiska scenen och till mångas förvåning kammade hem segern med en hårsmån, 280.000 röster (drygt 43 miljoner filippiner röstade i valet).
Idag ser förutsättningarna markant annorlunda ut. När den senaste opinionsundersökningen släpptes i början av april hade Bongbong en stor ledning med 56 procent av rösterna före Robredo med 24 procent.
Bongbong Marcos har inför detta val allierat sig med Sara Duterte, dotter till nuvarande presidenten Rodrigo Duterte och borgmästare i Davao, som ställer upp som Marcos kandidat i valet till vicepresident som också hålls 9 maj. En allians som sluter samman de två politiskt mest inflytelserika familjerna i Filippinerna.
Rodrigo Duterte – som sedan 2018 är under brottsutredning av den internationella brottsdomstolen ICC för sitt så kallade ”krig mot narkotikan”, som kostat uppemot 30.000 filippiner livet i utomrättsliga avrättningar – meddelade tidigare i år att han inte tänker ställa upp i något av valen.
Väljarna verkar överens om att Leni Robredo idag är den enda politikern som på allvar kan utmana Duterte- och Marcosfamiljerna, men det gör henne inte per automatik till någon utmanare av det politiska systemet.
Leni Robredo kommer från ett av de största partierna i landet, Liberala partiet, som hon lämnade strax innan hennes valkampanj påbörjades för att kunna kampanja som självständig kandidat. Hon beskrivs som en mitten-vänsterpolitiker, men håller gärna ett tryggt avstånd till inom Filippinernas kända vänsterpolitiker, som exempelvis mänskliga rättigheter-aktivisten Neri Colmenares (ett av Ferdinand Marcos tortyroffer) som trots sitt stöd till Robredo inte fick en plats på hennes senator-kandidatlista.
Vad som istället är intressant med Robredo är den enorma folkrörelse av gräsrotsaktivister som bildats genom hennes valkampanj. Hundratusentals människor, så kallade ”kakampinks” (ordkombination av ”allierad” och ”rosa”), alla klädda i rosa plagg, dyker upp till hennes valmöten och totalt valarbetar närmare två miljoner filippiner idellt runtom i landet för Robredos kampanj.
Den 23 april, på Robredos 57:e födelsedag, lockade hennes valmöte i staden Pasay 412.000 besökare. En siffra som går att jämföra med antalet som slöt upp under före detta presidenten Corazon Aquinos valkampanj under 1986, som ledde till avsättandet av diktatorn Marcos.
Proletären har pratat med Jed Alegado, 36 år gammal och föreläsare om samhälle, ekonomi och hållbar utveckling på Ateneo de Manila-universitetet i Filippinernas huvudstad, som ger oss sin syn på varför det skapats en sån stor aktivism kring Leni Robredo.
– När Bongbong Marcos offentliggjorde sin kandidatur i presidentvalet svarade Robredo genom att i sista minuten anmäla sig som valbar kandidat. Det här valet handlar om endast en sak, att förhindra de stora familjedynastierna från att få full politisk kontroll över Filippinerna. Folk, i synnerhet de äldre som levde under diktatorn Ferdinands regim, fasar över att undantagstillståndslagarna återigen ska införas om diktatorsonen installeras som president.
Det är en befogad oro. 2018 införde Rodrigo Duterte en nationell insatsarmé, NTF-ELCAC, för att bekämpa den väpnade kommunistgerillan New People's Army (NPA) och för att fungera som en propagandamaskin mot deras partipolitiska gren CPP. Det ledde till ett avbrott i fredssamtalen mellan den filippinska staten och NPA, för att istället intensifiera kriget mot kommunistgerillan.
NTF-ELCAC sätter skräck i folket genom att ”rödmarkera” alla filippinare som misstänks ha koppling till den kommunistiska rörelsen. Det kan räcka med att enbart yttra en sympati för vänsterpolitik för att bli arresterad.
– Att den filippinska statens fientlighet mot CPP och NPA skulle upphöra om Leni Robredo vinner presidentvalet är det få som tror, men hon skulle förmodligen göra mycket för ett eld upphör och att försöka få igång fredssamtalen igen. Robredo har också uttryckt en vilja för att avskaffa hela NTF-ELCAC. Det är säkert en av de främsta anledningarna till att stora delar av vänstern sluter upp bakom Leni, säger Jed Alegado.
CPP har dock inte uttryckt något stöd för varken Leni eller någon annan presidentkandidat. En kommunistsympatisör i Manila utan koppling till varken CPP eller NPA, som av ovan nämnda skäl vill vara anonym, förklarar för Proletären att ”många radikala vänsterväljare kommer att rösta på Leni Robredo av den enkla anledningen att hon är det minst ondskefulla alternativet”.