En spark i baken för sandinisterna
Förra årets kuppförsök, där den reaktionära högerns blockader lamslog landet, var en väckarklocka för ett allt mer bekvänt FSLN.
Det är två år sedan jag var i Nicaragua senast, och en hel del har hänt på den korta tiden. Att vägar, parker, och offentliga utrymmen blivit upprustade är naturligtvis saker som påverkar stadsbilden, men det som slår en absolut mest är att FSLN är aktivare än jag någonsin sett dem tidigare.
Förra årets kuppförsök var både en väckarklocka och en spark i baken för sandinisterna. De 10 åren av fungerande klassamarbete och relativt goda relationer med USA visade sig vara ett bräckligt undantag och när det rasade så krävdes något annat än militär eller polisiär makt. Det var den samlade kraften i en massorganisation som brottade ner reaktionen.
Vad som följt kuppförsöket är en sandinistisk offensiv som hittills gått relativt obemärkt förbi. Jordägare som stött kuppen har fått sina jordar konfiskerade och utdelade till småbönder i enlighet med konstitutionen.
Parallellt med storföretagens reaktionära arbetsgivarorganisation Cosep har sandinisterna bildat Conimipyme för att organisera de småföretag som utgör den ekonomiska basen i det nicaraguanska samhället. Sandinistfronten har också startat kampanjen Economía Familiar för att stödja familjeföretagen – dels för att stimulera ekonomin efter kuppförsöket, men också för att kringgå och konkurrera ut storföretagen.
Kupphögern valde rätt tillfälle att attackera – ett läge där sandinisterna blivit passiva och bekväma i sin parlamentariska ställning. Men deras egen propaganda gjorde att de missbedömde situationen totalt – de trodde det de själva sa om att den sandinistiska folkrörelsen inte längre fanns. Och när samma sandiniströrelse nu organiserar en motoffensiv med potentiellt långtgående ekonomiska konsekvenser så strider kupphögerns världsbild för mycket mot verkligheten för att tas på allvar.
FSLN är och förblir en bred rörelse, med allt vad det innebär. Någon strikt antikapitalism hittar man inte hos regeringen, men det är samtidigt inte ett sosseparti som bakbundit folkrörelsen för maktens skull. De sandinistiska facken och gräsrotsrörelserna lever och är mer stridbara än någonsin.
Kraftsamlingen den 19 juli var imponerande men det var inte en ytlig folkfest som saknade innehåll, utan en styrkedemonstration av en befolkning som tänker och agerar politiskt – kuppförsöket har mobiliserat och radikaliserat hela sandinistfronten.
Ifall sandinisterna ska gå med på något slags klassamarbete så tänker de inte låta någon annan bestämma villkoren och FSLN har återigen visat att de aldrig tänker gå med på en ordning där nicaraguansk politik dikteras från Washington. Eller som Daniel Ortega sa i sitt tal på revolutionsdagen:
– Vi fortsätter att kämpa för nya segrar på denna 40-årsdag för revolutionens seger, som också är första årsdagen för segern över kuppförsöket… Vi knäböjer bara inför Gud, aldrig inför inkräktaren, och aldrig inför förtryckaren. Vi säljer oss aldrig! Och vi ger aldrig upp!