Enda svenskan i Sucre hoppas på Evo i valet
Den 20 oktober är det presidentval i Bolivia. I oppositionsfästet Sucre bor svenska Christina Hägglund som sett stora förbättringar för de fattiga sedan Evo Morales blev president 2006.
Varje år när jag kommer till Bolivia med min folkhögskolekurs passar jag på att besöka ”den enda svenskan i Sucre”, Christina Hägglund. Hon har bott här sedan 1978 och varit med och byggt upp en institution för barn med förståndshandikapp till vad som idag är ett stort statligt center med barnpsykiatrisk avdelning.
– Allt började med att jag for iväg som volontär för organisationen Svalorna för att arbeta hos Emmaus i Lima, Peru, i början av 70-talet, berättar Christina.
– Där träffade jag Nacho, en politiskt engagerad bolivian, som hade flytt från Hugo Banzers Bolivia till Chile, och efter kuppen där mot Allende 1973 flydde han till Peru.
Nacho funderade på om han skulle göra som många andra latinamerikaner som tvingats lämna sina hemländer på grund av diktatur – fortsätta till Europa. Han kom fram till att han kunde göra större nytta om han var kvar i sitt Latinamerika och åkte till Mexico istället. Där bodde de tillsammans till 1978, då Hugo Banzer blev avsatt och det kändes någorlunda säkert för Nacho och Christina att bo i Bolivia.
När jag för min del kom till Bolivia för första gången 2006 tillträdde Evo Morales som president efter en jordskredsseger med nära 54 procent redan i första valomgången. Jag frågar Christina hur hon skulle beskriva årtiondena före detta maktskifte.
– Du vet, Bolivia har världsrekord i statskupper, och det fick jag verkligen känna på. Siles Zuazo och hans vänsterallians UDP vann flera val, men avsattes varje gång genom valfusk och framför allt statskupper. En av kuppmakarna hette Natusch Busch. Han satt bara i 16 dagar men hans regim var den blodigaste i Bolivias historia. Han använde stridsvagnar och tungt artilleri mot civila. Hundratals människor dog och väldigt många skadades.
Därefter tog García Meza makten i en blodig statskupp 1980, den så kallade kokainkuppen, och han styrde också landet under en brutal diktatur.
– Hans inrikesminister, Luis Arce Gómez, administrerade förtrycket. Han sa bland annat att man skulle gå med sitt testamente under armen om man var oliktänkande. Usch, det uttalandet har gått till historien. Det var en otäck tid. Det var skottlossning på gatorna, stridsvagnar stod beredda på Plaza Murillo, människor fängslades och dödades. Ett tag var Nacho tvungen att gå under jord eftersom han var politiskt aktiv. När jag skulle hälsa på honom fick jag klä ut mig med peruk, berättar Christina.
– Det kom väldigt mycket ambulanser ibland på kvällar och nätter. Militären gjorde husrannsakningar hos oliktänkande och tog med sig folk. En gång stannade de mittemot vår port, men de var där för att hämta en annan.
En galopperande inflation i kombination med starka kopplingar till drogkarteller gjorde till slut situationen ohållbar för Meza som tvingades avgå. 1982 tillträdde Siles Zuazo som president, efter att ha vunnit i allmänna val redan 1980, och efter det har militären inte kommit tillbaka till regeringspalatset.
Men även efter militärdiktaturen var livsvillkoren för folkflertalet mycket hårda under åren fram till 2005 när Evo Morales vann presidentvalet.
– Det var otroligt fattigt, särskilt på landet, och inflyttningen till städerna var massiv – El Alto fanns knappt 1980 och nu är det en miljonstad. Ekonomin var körd i botten med enorma utlandsskulder och det var hyperinflation. Under en period fick man ha med sig en stor väska att bära pengar i när man skulle ut och handla.
– Dessutom var ursprungsfolken utsatta för diskriminering och kände inget egenvärde alls. Många erkände inte att de kunde tala quechua, det var en skam. Nu är det som tur är helt annorlunda och många känner stolthet istället.
Evo Morales är Bolivias första president med indiansk härkomst.
– Människor på landet känner för första gången igen sig i sin president. De bjuder honom på chuño [frystorkad potatis] när han kommer, de vet att de tycker om samma saker.
Här i Sucre är Evo Morales långt ifrån populär – det vi får höra här är att det är han som kör ekonomin i botten och har stora utlandsskulder. Christina menar att det är precis tvärtom.
– Det började med att han nationaliserade alla olje- och gastillgångar. Det har gjort att pengar har stannat i landet och kunnat användas till viktiga reformer, som skolpenningen, moderskapspenningen, ålderspensionen, alfabetiseringskampanjen och de stora satsningarna på landsbygden.
– Alfabetiseringskampanjerna var jätteviktiga. De har gjort att folk på landet har förstått att det är viktigt att barnen studerar, även flickorna. Nu går nästan alla barn igenom hela skolsystemet och många fortsätter till och med till universitetet. Numera finns också en enkel skolmåltid med soyamjölk, quinuakex eller frukt. Det kan vara avgörande för att få barnen till skolan, och inte minst orka lära sig något.
– Kvinnors rättigheter har också verkligen stärkts, de har fått rätt till jobb och är i mycket högre utsträckning än tidigare representerade på högre poster. Sedan finns det förstås mycket kvar att göra.
Det är en historisk dag när vi träffas. Regeringen har infört en allmän och gratis sjukförsäkring – inte bara för dem som har formella anställningar utan även för de fem miljoner bolivianer som arbetar i den informella sektorn.
– Läkarkåren protesterar förstås, säger Christina. De är konservativa och vill först och främst tjäna pengar på sina privata mottagningar. De menar att det saknas läkare och apparatur, men jag tycker att det är en bra början med en lagstiftning, sen får det byggas ut efter hand.
Finns det något som Evo Morales regering har misslyckats med?
– Korruptionen, svarar Christina direkt, många människor har slutit upp kring Evo för egen vinnings skull.
– Och det svåraste problemet är nog miljöfrågorna ändå. Regeringen har talat om hur viktigt det är att försvara Pachamama – moder jord – och samtidigt bygger man motorvägar genom naturskyddade områden. Det har väckt mycket starka protester och kritik om dubbelmoral från miljörörelsens sida, och bland dem var det ju många som från början var med och stödde Evo. Det är en svår balans, utveckling eller miljöhänsyn.
– Sedan är det synd att man inte har jobbat för att forma nya ledare som kan ta över efter Evo, och jag tycker inte om personkulten som omger honom.
Den 20 oktober är det dags för presidentval. För att Evo Morales skulle kunna ställa upp som presidentkandidat ännu en gång krävdes en ändring i konstitutionen. Därför genomfördes en folkomröstning i frågan den 21 februari 2016.
Jag var på plats i La Paz med mina kursdeltagare och vi inväntade resultatet på Plaza Mayor, i hopp om att få se Evo segertala. Men så blev det inte, nej-sidan vann överraskande med 51 procent. Resultatet ogiltigförklarades senare av författningsdomstolen och förra året gav högsta valdomstolen Evo Morales rätt att kandidera.
– Egentligen tycker jag att har man en konstitution så måste den följas. Men samtidigt, när man vet vad det finns för alternativ, ska vi ha tillbaka de där gamla regeringarna? Allt annat är bättre än de konservativa, högerkandidaterna. Evo är så karismatisk – det finns ingen annan om vi ska fortsätta på den här vägen.
– Sen har ju faktiskt författningsdomstolen sagt sitt, så utifrån det är han i sin fulla rätt att ställa upp. Som förklaring framhöll man att folkomröstningen troligen påverkades starkt av en smutskastningskampanj som iscensattes mot Evo två veckor före valet, med syfte att påverka valresultatet. Det kan mycket väl vara så, och utgången blev ju kolossalt jämn, 51 mot 49 procent.
Hur tror du det kommer att gå i valet?
– Det är svårt att säga, oppositionen är fortfarande väldigt splittrad. Carlos Mesa är en stark kandidat, han var interimspresident före Evo och kommer från en känd familj i Bolivia. Men han har inget stöd på landsbygden.
Oppositionen har en kampanj mot Evo Morales kandidatur som kallas 21F. Namnet anspelar på att resultatet från folkomröstningen 21 februari 2016 ska gälla.
– De är mycket aktiva och verkar ha mycket pengar till sin kampanj, säger Christina fundersamt.
Hon är inte främmande för tanken på att det kan finnas amerikanska intressen inblandade – det har ju hänt förr.
– Kanske går vi samma sorgliga väg som Venezuela. Oppositionen bojkottar valen, som inte erkänns, och med USA:s hjälp lanseras en helt annan president. Trump vill ju utrota socialismen.
Apropå Venezuela, i svensk media hör vi sällan talas om Bolivia. Men i samband med oroligheterna i Venezuela framhåller man Bolivia som ett av de länder som stöder Maduro, och det stärker medias bild av Evo Morales som ännu en i raden av latinamerikanska diktatorer. Margot Wallström och stora delar av EU däremot stöder ju Guaidó. Vad säger du om det?
– För det första är Evo inte diktator. Jag har levt under diktatur och det här är något annat. Här skriver tidningarna precis vad de vill och Evo är ute bland folket hela tiden – en diktator värjer sig för folket. Dessutom är han demokratiskt vald och har två tredjedelar av parlamentet bakom sig.
– Det är inte alls konstigt att Bolivia stöder Maduro, vi har haft ett starkt och viktigt samarbete vänsterregeringarna emellan i hela Latinamerika sen ett antal år tillbaka. Men nu är vi inte många kvar, se på vad som har hänt i Brasilien, Argentina, Ecuador, Chile… Man kunde väntat sig mer av en svensk socialdemokratisk regering än att den skulle gå och stödja en figur som Guaidó, avslutar Christina.
På kvällen efter vårt samtal ser jag ett långt demonstrationståg som drar fram på gatorna genom Sucre.
Många har tryckta t-shirts med ”Bolivia dice NO” (Bolivia säger NEJ) på sig och nästan alla bär en skylt med 21F. Smällarna och talkörerna överröstar till och med den bullriga trafiken. Lite ödesmättat känns det.