Sverige har nu varit medlem i Nato i ett år. Hur den snabba omsvängningen gick till när mer än 200 år av neutralitet och alliansfrihet övergavs till förmån för fullvärdigt medlemskap i USA:s krigsallians vet vi tyvärr alltför väl. 

Hade Turkiet inte satt sig på tvären hade medlemsprocessen skett ännu snabbare. Politikerna fick genom Turkiets och Ungerns obstruktion närmare två år extra att fundera över hur klokt det var att så snabbt, och utan att svenska folket fick säga sitt, kasta bort den tidigare framgångsrika svenska säkerhetspolitiken. 

Men vad är två år när rigida politiker vägrar stanna upp och tänka efter. Nu efter två år låter det dock plötsligt annorlunda. Diametralt annorlunda. 

Efter Trumpadministrationens kursomläggning står det svenska etablissemanget med rumpan bar. Det kanske inte var ett så klokt beslut trots allt att i racerfart och utan eftertanke kasta oss in i Nato? 

Är det något som historien visar så är det att den inte är statisk. Världen förändras och så även spelreglerna. De hade varit förståndigt att vänta i stället för låta impulser styra.

Historien lär oss även att imperiet har inga eviga vänner, bara eviga intressen. Här finns bakgrunden till Donald Trumps och USA:s agerande på sistone. 

Som vi tidigare skrivit på denna ledarsida måste kriget i Ukraina beskrivas som tre krig. Ett ryskt anfallskrig på Ukraina som startade 2022, ett inbördeskrig inom Ukraina som bröt ut 2014 mellan de mer västorienterade västliga delarna och de ryskspråkiga östra delarna, samt ett ombudskrig mellan USA och Nato på ena sidan och Ryssland på den andra, med bakgrund i motsättningar sedan 1990-talet

Det är detta sistnämnda krig som USA med Trump i spetsen nu vill avsluta. De har insett att de nu vunnit så mycket de kan. Andra saker måste framöver till för att säkra USA:s långsiktiga intressen.

I detta läge vill Tump ”göra en deal” för att kunna roffa åt sig så mycket som möjligt till sina amerikanska imperialistiska intressen. Europas makter vill dock inte inse att denna del av kriget är förlorat utan de vill fortsätta ombudskriget genom att hålla striderna vid liv med mer vapen, mer hets och mer upprustning.

Den som tror att Donald Trump är en fredsvän misstar sig grovt. Hans och den nya USA-administrationens agerande handlar inte om att rädda liv eller att stå upp för mänskliga rättigheter. Det handlar om makt och realpolitik. 

Den nyckfulle Trump är en narcissist och mytoman. På den famösa pressträffen häromveckan med Zelenskyj hävdade Trump att han redan stoppat flera krig, för de flesta utom honom okända krig. 

Trump odlar myten om sig själv och hans egocentriska världsbild är minst sagt märklig och skev, men en sak förstår han, att USA-imperialismen inte har Ryssland som sin huvudfiende utan Kina. Detta har stått klart för USA men även för västmakterna sedan lång tid tillbaka. 

Det är Kina, inte Ryssland, som kan utmana USA om världsherraväldet. Att Ryssland är världens största kärnvapenmakten är dock ett aber för USA och deras hittillsvarande allierande. Då ligger det i USA:s intresse att försöka hindra att Ryssland och Kina närmar sig varandra ännu mer. Enligt Trump görs detta bäst genom en deal med Ryssland och att de två länderna försöker närma sig varandra.

För drygt två år sedan skrev Nato och EU under en gemensam samarbetsförklaring, det var den fjärde stora gemensamma deklarationen sedan EU och Nato inledde ett formellt säkerhetssamarbete, ett militärt samarbete, via det så kallade Berlin-plus arrangemanget 2002. I deklarationen från den 10 januari 2023 heter det att ”vi lever i en tid av växande strategisk konkurrens. Kinas alltmer bestämda hållning och politik innebär utmaningar som vi måste ta itu med.”

Denna skrivning klargör på ett oroande sätt hur de ledande kapitalistiska makterna i väst ser på världsläget. Och vad ligger egentligen bakom orden ”ta itu med”? Här finns det verkligen anledning till oro. 

De strategiska koncepten är på plats, nu ska kraften bakom orden formas. Därför rustas det och satsas på militären. Vapen ska produceras, förråden fyllas och motståndarna försvagas.

Men om det i omläggningen av stormakternas, i detta fall USA:s, fokus innebär att det kan bli ett stopp på det meningslösa dödandet i Ukraina med sikte på en fredsuppgörelse så är det välkommet och bra.

Alla krig slutar som regel vid förhandlingsbordet. Fred kan man bara sluta med sina fiender och ju snabbare man sätter sig vid bordet desto bättre. Men det går inte att komma med ultimativa krav eller i förväg uppgjorda överenskommelser mellan några av parterna, då blir det inte mycket till förhandlingar. 

Ett fredsavtal måste vara rättvist och innehålla acceptabla delar för de berörda parterna, inte minst för den berörda befolkningen. Att Storbritannien vill placera ”fredsbevarande styrkor” i Ukraina är bedrövligt. Sådana måste i så fall komma från länder som inte är involverade i kriget. Att USA på förhand lovar bort delar av Ukraina är skamligt och att Trumps läger i efterhand vill ha betalt för de militära gåvor USA skänkt till Ukraina är löjeväckande. 

Zelenskyjs tragiska tiggarresor behöver sluta och världssamfundet måste träda in. Det kan och får inte vara några stormakter som dikterar spelreglerna. 

FN behöver träda in. Ska det göras några ”deals” är det primärt här det ska ske. Annars riskerar den kommande och nödvändiga freden att bli temporär med nya värre krig och konflikter bakom hörnet. Det är den imperialistiska rovdriften som är den största fienden mot freden.

För svensk del handlar det om att sluta göda kriget i Ukraina med fler och nya vapen. Sverige måste säga nej till planerna på en EU-armé och riva upp förra årets försvarspolitiska inriktning om svensk militär närvaro i Asien. Framförallt måste Sverige lämna Nato.