Klass i Sverige "Författaren blir en kollektiv person"
Arbetarlitteraturen lever men i medierna är arbetarklassen kraftigt underrepresenterad. Tankesmedjan Katalys seminarier under rubriken Klass i Sverige rullar vidare.
– Litteraturen ger oss möjligheten att visa upp en annan bild än den vi ser på reklampelare och i högerns politiska kampanjer, säger Jenny Wrangborg, en av de mest kända av dagens proletära författare.
Jenny Wrangborg och Magnus Nilsson, litteraturvetare och professor vid högskolan i Malmö, var två av huvudtalarna under de seminariedagar som den fackliga tankesmedjan Katalys arrangerat på ABF-huset i Stockholm. Under rubriken Klass i Sverige var intresset för arbetarlitteraturen och medierna i klassamhället mycket stort.
– Arbetarlitteraturen är bredare idag än vad den var förr i tiden och har olika typer av tilltal. Ser man historiskt så var till exempel Jan Fridegård väldigt aggressiv i vissa av sina texter. Han stack ut, romanerna om Lars Hård är ju skrivna med klasshat. Många andra hade ett mildare tilltal. Idag finns det fler som hatar, men det finns också fler milda i tonen, säger Magnus Nilsson till Proletären.
Magnus Nilsson har analyserat den nutida arbetarlitteraturen, författare som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg (Yarden), Susanna Alakoski (Svinalängorna) och Åsa Linderborg (Mig äger ingen) men också filmare och tecknare som Hanna Petersson som i serien Pigan från 2011 riktar ljuset mot RUT-städerskornas villkor. Magnus Nilsson menar att det finns en stor bredd i arbetarlitteraturen idag:
– Agitationen har kommit och gått i arbetarlitteraturen. Det var väldigt mycket agitation i den tidiga litteraturen, många kampdikter för att mobilisera arbetarmassorna. Det blir mer realistiskt på 20- och 30-talen och på 40-talet kom Folke Fridell med agiterande böcker om industriarbetets villkor och Kurt Salomonsson gjorde samma sak på 50-talet. Det har funnits tider då arbetarförfattarna varit mer agitatoriska, men däremellan har det varit lugnare.
Böcker, skönlitteratur och dikter, serieteckningar och filmer är viktiga redskap i arbetarklassens kamp, menar Magnus Nilsson. Så har det varit i historien och så är det än idag:
– Franska revolutionen föregicks av en flod av romaner. Det var inte tidningarnas ledarsidor som väckte folks missnöje, det var romaner. Vi kan se det i den svenska arbetarrörelsen; en enorm aktivitet som hjälpte människor att kämpa åt samma håll. Ernst Wigforss brukade framhålla Viktor Rydberg som en ögonöppnare. Jack London var också viktig. Idag säljer Jenny Wrangborgs böcker i 1000-tals exemplar och citeras från talarstolar på första maj och på fackliga möten. De sprids på nätet. På så vis blir en författare en kollektiv person och får en dialog med människorna på ett annat sätt än vad en politiker får. Jenny Wrangborg är en agitatorisk diktare som uppviglar och försöker få folk att göra något åt sin verklighet.
Jenny Wrangborg, som tidigare gett ut de hyllade diktsamlingarna Kallskänken och Vad ska vi göra med varandra?, var förra hösten ute på turné med antologin Lösa Förbindelser, där hon berättade om villkoren för kassapersonal och lagerarbetare. Gensvaret var stort:
– Många berättade att ”precis så här är det på våra jobb, men när vi säger det till våra vänner så tror de inte på oss”. Bilden av hur det ser ut på arbetsmarknaden idag stämmer inte med den svenska självbilden. Och istället för att bilden förändras i takt med att villkoren på arbetsmarknaden blir sämre, så får vi höra att vi överdriver när vi beskriver otrygga anställningar, hyvling och det ökande tempot. Sätter vi inte ord på våra erfarenheter så finns de bara som arbetsskador, de känns bara i våra ryggar och som små rubriker kring utförsäkringar och dödsolyckor.
Litteraturen ger oss möjligheten att visa upp en annan bild än den vi ser på reklampelare och i högerns politiska kampanjer.
– Debatten handlar ofta om hur fantastiskt synd det är om överklassen som inte har tid att städa sin egna hem och hur fruktansvärt mycket skatt de tvingas betala. Man får känslan att lösningen på alla problem är att försämra för oss som arbetar längst ner. Som arbetare får man ibland känslan att man lever i en parallell verklighet, säger Jenny Wrangborg.
Där kan arbetarlitteraturen spela en stor och viktig roll:
– Litteraturen ger oss möjligheten att visa upp en annan bild än den vi ser på reklampelare och i högerns politiska kampanjer. Det är svårt att förändra en verklighet som många inte tror existerar och det är omöjligt om vi själva upplever oss vara de sista arbetarna, helt ensamma i våra erfarenheter av klassamhället.
Hur är det då med arbetarklassens röst i svensk media? I en rapport konstaterar medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stierstedt att den är minimal: fem procent av personerna som syntes eller hördes i SVT under 2015 tillhörde arbetarklassen; siffran var något högre i program där, som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg konstaterade, medelklassmänniskor ska läxa upp folk ur arbetarklassen som lever fel, äter fel och bara är fel, i program som Lyxfällan, Biggest Loser med flera.
– Arbetsplats- och socialjournalistiken har försvunnit. Arbetarklassen framställs som dum i huvet i realitysåpor och humorprogram, menade Linderborg. Man vill visa att när den är sådan, varför ska den då ha något att säga i politiken? Ska arbetarna överhuvudtaget ha rösträtt?