Krönika: Låt marknadskaoset i kollektivtrafiken gå i graven med M28:an
Lärdomen av spårvagnen M28 är att kollektivtrafiken behöver planeras bättre, skriver före detta spårvagnsreparatören Janne Strömqvist.
Spårvagnsmodell M28 i Göteborg utrangeras i panik, efter beslut av Hans Nilsson, vd för Göteborgs Spårvägar.
M28 arbetade jag med under alla mina 40 år på spårvägen. Jag känner ingen nostalgi eller sorg över att en gammal och uttjänt modell får sluta sina dagar, men jag drar mig till minnes att jag och en arbetskamrat under en tid på 80-talet betraktades som experter på denna vagns dörrmekanism. Denna kunskap är nu i det närmaste helt värdelös.
Vagnen som var svenskbyggd kom till Göteborgs Spårvägar 1965. Således är den nu över 55 år. Det ska då sägas att det går och har gått äldre vagnar i linjetrafik i Europa.
Det sägs att en spårvagn kan bli hur gammal som helst om den får det underhåll den behöver. Detta tycker jag bara nästan är sant.
Genom åren har resandekomforten utvecklats och där är det svårt för äldre vagnar att hänga med. Utvecklingen med låggolvsvagnar gör att denna del av kollektivtrafiken blir mer lättillgänglig för rörelsehindrade, rullstolar, rullatorer och barnvagnar med mera.
Detta förhållande används i motiveringen från Hans Nilsson. Det kan inte vara orsaken då det går en annan vagnsmodell, bara något 10-tal år yngre, med samma layout i Göteborgs kollektivtrafik.
Den helt avgörande motiveringen är att vagnen är sönderrostad. Detta beror på bristande underhåll.
Tidigare har denna vagnsmodell och alla andra med planerad regelbundenhet och vid särskilda behov rostsanerats. Under senare år har detta inte förekommit vad gäller M28.
Marknadskrafternas starka position, med anbudsförande, privatiseringar, förseningar och bristande kvalitet vad det gäller lansering av nya spårvagnar, har givit att man förlängt ”levnadstiden” utan renovering för M28. Nu höll det inte längre och alla kvarvarande M28:or drogs in.
Innan nya vagnar kommer på plats blir konsekvensen av denna brist på planering indragningar i spårvagnstrafiken. Det blir helt enkel trängre på spårvagnarna, när dessa blir färre.
Återigen blir lärdomen att vad som behövs är en planerad och anpassad verksamhet. Både vad gäller själva trafikutförandet, men som i detta fall med all önskvärd tydlighet även underhållet.
För att detta ska bli verklighet krävs att verksamheten drivs offentligt och att alla privata vinstintressen sparkas ut.