Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Hyckleriet om skatterna

Vad välfärden behöver är inte plåster på såren, utan en rejäl skattereform, som anpassar skatteintäkterna efter behoven och som fördelar skattebördan enligt principen skatt efter bärkraft.

Magdalena Anderssons nådegåva räddar inte välfärden.
Kristian Pohl/Regeringskansliet

När sjukvården går på knäna och kommunerna blöder läggs det upp för oheliga allianser och hyckleri i politiken. Som när Vänsterpartiet och Moderaterna går samman med krav på mer pengar till kommunerna, och som när finansminister Magdalena Andersson pudlar för att rädda Stefan Löfvens bastard till regering.  

Kravet på mer pengar till kommunerna är det inget fel på. Utsatta kommuner behöver mer pengar, mycket mer pengar, annars klarar de inte sina välfärdsuppdrag. I den situationen utgör ökade statsbidrag den enda lösningen, detta sedan de kommunala skattesatserna i de mest utsatta kommunerna för länge sedan passerat smärtgränsen. 

Alla politiker talar om att värna välfärden. Men ska det löftet tas på allvar måste det finansieras via skatteintäkter. Allt annat är bedrägeri. Men när det kommer till skatteintäkter gör de etablerade partierna tvärtemot vad de låter påskina i retoriken.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. 1990 angavs skattetrycket i Sverige till 50,4 procent av BNP. 2018 var samma skattetryck nere i 43,7 procent. En skillnad på 6,7 procentenheter kan tyckas liten, men i reda skattepengar rör det sig om ofantliga 323,8 miljarder kronor. Så mycket mer hade stat, kommun och regioner disponerat 2018, om skattetrycket varit detsamma som 1990.

Siffror i denna storleksordning är omöjliga att överblicka, men i grova drag kan sägas att den skattesänkningsregim som sossarna introducerade 1990, och som oavsett regering varit verksam sedan dess, har berövat kommuner och landsting en fjärdedel av deras inkomster. Inte undra på då att sjukvården går på knäna och kommunerna blöder.

Nu skriker alla partier om mer pengar till välfärden. Vänsterpartiet skriker högst och bjuder tio miljarder kronor. Moderaterna skriker lika högt men bantar till 3,5 miljarder. Och Magdalena Andersson kontrar med 5 miljarder. Det kan synas som mycket pengar. Men vet då att kommunsektorns samlade kostnader uppgår till drygt 1000 miljarder kronor om året. Vänsterpartiets bud motsvarar alltså ett tillskott på mindre än en procent av kostnaderna. Medan regeringens nådegåva landar på ynka 0,5 procent.

Naturligtvis kommer den här typen av opinionsstyrda brandkårsutryckningar inte att rädda välfärden. Vad som krävs är istället en skattepolitik som anpassar intäkterna efter behoven. Skatteintäkterna måste höjas rejält och över tid. 

”Du kan inte gnälla på sjukvården och samtidigt rösta för sänkta skatter”, skrev Aretha Bergdahl på Nyheter 24 i förra veckan (14/1). Det ligger en sanning i det. Vill man ha en bra offentlig sjukvård måste man vara beredd att betala för den över skattsedeln, annars får man betala i efterhand via social nedrustning.

Men det är samtidigt en sanning med modifikation. Eftersom skatt kan tas ut på olika sätt och från olika håll.

Det typiska för skattesänkningsregimen i Sverige är att den sedan 1990 konsekvent lagt över skattebördan från kapitalägare och höginkomsttagare till arbetare och så kallat vanligt folk.

• Progressiviteten i inkomstskatteskalorna minskades kraftigt genom skattereformen 1990 och den minskas nu ytterligare genom avskaffandet av värnskatten.

• Samma skattereform införde en förmånsbeskattning om 30 procent på kapitalinkomster, en förmån som delvis sänkts till 20 procent. Denna platta förmånsskatt har gjort de allra rikaste till ett skattefrälse. Genom att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster smiter de undan skatt. Bara ett exempel. Finansmagnaten Fredrik Lundberg deklarerade 2018 för en sammanlagd inkomst om 489 miljoner kronor. På den inkomsten betalade han 29 procent i skatt. Det är i nivå med en normalinkomsttagare.

• 2008 avskaffades förmögenhetsskatten. Den var då redan urgröpt genom omfattande undantag och den gav små intäkter, men avskaffandet var ändå en provokation mot rättvisan. Också här bara ett exempel. Enligt tidningen Veckans Affärer finns idag 206 miljardärer i Sverige. De förfogar över en sammanlagd förmögenhet på 1721 miljarder kronor. Lägg en ynka förmögenhetsskatt om en procent på bara dessa miljardärer och staten plockar in ytterligare 17,2 miljarder kronor i skatteintäkter.

• 1990 sänktes bolagsskatten till 30 procent (från 52 procent) för att därefter ha sänkts ytterligare till dagens 21,5 procent. Också företagen är ett skattefrälse.

Alla skatter har inte sänkts. Det gäller till exempel de klassorättvisa indirekta skatterna (moms, bensinskatt med flera), som istället har höjts. De indirekta skatterna är den enda skattebas som idag ökar sin andel av skatteintäkterna. 

Det gäller också den lika orättvisa kommunalskatten, som betalas med lika procentsats av alla i samma kommun, men med mycket större procentsats i fattiga kommuner. I Dorotea, Munkedal och Bräcke ligger den kommunala skattesatsen strax över 35 procent, medan den i rikemanskommuner som Österåker, Täby och Vellinge betalas med strax över 29 procent. Denna orättvisa kompenseras bara delvis av skatteutjämningssystemet.

Vad välfärden behöver är inte plåster på såren, utan en rejäl skattereform, som anpassar skatteintäkterna efter behoven och som fördelar skattebördan enligt principen skatt efter bärkraft.

Också arbetare måste bidra; det går som sagt inte att gnälla på sjukvården och samtidigt vara för sänkta skatter. Men framförallt gäller det att brandskatta skattefrälset av företag, kapitalägare och höginkomsttagare. Se där det svenska välfärdsboets gökungar.