Ledare: Inga fler kommissioner – nu krävs det handling

Det pågår en medveten underminering och privatisering av den svenska välfärden där kommunerna och landstingen får ta smällen. Eller rättare sagt: Dess medborgare, anställda och skattebetalare får ta smällen i form av både högre skatt och sämre välfärdssatsningar.

Det går inte en dag utan rapporter om nedskärningar runtom i landet.

Trots att ”Sverige” aldrig varit rikare så stängs sjukvårdsavdelningar och besparingar på miljonbelopp drabbar både vårdbehövande och personal i sjukvården. I kommun efter kommun sker neddragningar i främst äldrevård, skola och barnomsorg. I dagens politiska läge verkar inget vara heligt för nedskärningspolitiker av olika politisk färg.

Enligt SKL (Sveriges kommuner och landsting) saknas det 19 miljarder kronor i kommunernas budgetar nästa år. År 2022 kommer underskottet att ha stigit till 62 miljarder. Kostnaderna för barnomsorg, skola och äldreomsorg ökar helt enkelt mer än inkomsterna. 

I stort sett alla regioner och kommuner kommer enligt SKL att behöva höja skatten samtidigt med effektviseringar (nedskärningar).

Kommunalskatten är en av de mest orättvisa skatterna jämte taxehöjningar eftersom låg- och höginkomsttagare betalar en lika hög andel.

Så om det ökande behovet av välfärd ska bekostas av kommunalskatt betyder det ännu större klyftor i kommunerna. Det innebär också större klyftor mellan fattiga och rika kommuner.

Värst drabbas de kommuner där ungdomsgenerationen i allt högre grad tvingas flytta till jobb eller studier. 

Men det kan ju inte vara kommunernas ensak att med sviktande lokalt skatteunderlag finansiera både en trygg ålderdom för de som blir äldre och bor kvar, samtidigt som man utbildar de ungdomar som riskerar att tvingas flytta när de blir vuxna. Detta måste vara ett nationellt ansvar!

Under Almedalsveckan presenterade finansminister Magdalena Andersson att man skall tillsätta en ”välfärdskommission” för att komma tillrätta med underskotten.

Men det är ju inte fler utredningar som behövs och det är inte brist på pengar i samhället, de är bara orättvist fördelade. 

Det som krävs är en rejäl omfördelningspolitik. 

I ett Kommunupprop manar vi i Kommunistiska Partiet till ett uppror mot ständiga övervältringarna av ofinansierade verksamheter på kommunerna.

Rätten till bra vård och omsorg för äldre och sjuka. Lika förutsättningar för den yngre generationen för utbildning måste bli en självklarhet oavsett vilken kommun eller del av landet du växer upp i.

Verksamhet ställs idag mot verksamhet, och generation ställs mot generation för att balansera en omöjlig budget.

Istället för en kommission måste det till en kraftig omfördelningspolitik som satsar på de som arbetar i vården, i skolorna och annan samhällsnyttig verksamhet.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte alla ungdomar har samma rätt till bra skola och utbildning oavsett var deras föräldrar bor.

Och det är helt oacceptabelt att den äldre generation som betalt den unga generationens barnomsorg, skolgång och fritid, inte får sin självklara återbetalning i form av värdig vård och omsorg när livet så kräver, för att ”skattekraften”/ungdomen tvingats flytta.

Det är inte heller acceptabelt att humana nationella reformer som LSS inte också fullt ut finansieras humant av staten. Rätten till omsorg och värdiga levnadsvillkor måste i slutändan vara ett nationellt ansvar och inte beroende av vilken kommun du bor i eller väljer att bo i.

Detsamma måste självklart gälla när fattiga kommuner med sviktande befolkningsunderlag och brist på arbetstillfällen får ta störst ansvar för flyktingmottagning medan rika kommuner utan kostnader förhandlat sig fria.

Det måste bli ett slut på att ställa grupp mot grupp med omöjliga krav på kommunal finansiering.

Detta borde vara en självklarhet om man pratar om allas lika rättigheter och möjligheter. 

Men det är också en förutsättning om man skall klara framtida rekrytering till de avancerade arbeten som bedrivs inom till exempel vård och omsorg. Det behövs ett nationellt grepp för att göra dessa lågavlönade arbeten mer attraktiva. Det gäller att både höja löner och att förbättra arbetsvillkor. Det är ett måste både för de som arbetar och de som är i behov av samhällets hjälp.

Därför kan det inte vara upp till varje kommun eller landsting att finansiera dessa viktiga arbetsinsatser.

Finansministern vill att ”välfärdskommissionen skall ta bort de tidstjuvar som finns i verksamheten i dag”.

Inget fel i att ta bort tidstjuvar men det blir antagligen de värsta tjuvarna som tar plats i den kommissionen. Det är ju nedskärningspolitiker runt i landet som stjäl personalens tid som så väl behövs. Att lita på personalen ute i verksamheten och stoppa nedskärningarna måste vara receptet. Utredningar har vi sett tillräckligt av. Nu krävs det konkreta åtgärder.

Så istället för en kommission måste det till en kraftig omfördelningspolitik som satsar på de som arbetar i vården, i skolorna och annan samhällsnyttig verksamhet.

Därför behövs det ett kommunuppror för att få stopp på nedskärningarna och privatiseringen av den offentliga sektorn.

Men detta kommer självklart inte av sig själv. För det måste vi ta kamp.