Minns den socialdemokratiske mejlmarodören Mats Lidström, han som drev anonym förtalskampanj mot Fredrik Reinfeldt. När Lidström avslöjades trädde Lars Leijonborg genast fram på scenen. Som den liljevita moralens oförvitlige riddare.
I Svenska Dagbladet skrev Leijonborg att figurer som Lidström bara finns i det socialdemokratiska partiet. För att makt korrumperar. Riddare Lars gick ed på att sådant moraliskt moras var otänkbart i folkpartiet.
Nu sitter Leijonborg med hela handen i syltburken. Polisen har gjort razzia på partiexpeditionen och Leijonborg vågar inte längre lita på någon. Naturligtvis bedyrar han sin egen oskuld: Om detta visste jag intet. Vilket kan vara sant. I det rävspel som politiken utvecklats till är det säkrast för herrar som Leijonborg att inte veta var underhuggarna håller på med: ”Gör vad ni vill, men håll för guds skull mig utanför.”
Det folkpartistiska spioneriet mot sossarna jämförs med Watergate-skandalen, den som på sin tid fick Rickard Nixon på fall. Jämförelsen är inte helt gripen ur luften. Då gjorde Nixons underhuggare inbrott i det demokratiska partiets högkvarter. Men den kofot som var nödvändig på 1970-talet. Idag använder Leijonborgs underhuggare digitala inbrottsmetoder för att ta sig in hos sossarna. Men inbrott är det likafullt.
Jämförelsen är dock än mer adekvat på ett djupare plan.
I USA är de politiska skillnaderna mellan de två helt dominerande partierna så små att valkampanjerna reducerats till taktiskt lurpassande, reklamtrix och strävan att skandalisera motståndaren. Varvid den som har mest pengar som regel vinner.
Svensk politik är på väg i samma riktning.
Hade valdebatten dominerats av ideologisk strid, där två klart urskiljbara alternativ stod mot varandra, så hade de folkpartistiska inbrottstjuvarna inte haft mycket att hämta i de socialdemokratiska datorerna. Men när ideologin lyser med sina frånvaro, så tar det taktiska rävspelet över. PR-firmor och sk spindoktors styr numera valrörelserna. Politikens innehåll förloras i utspel, där medieexponering betyder allt. Det gäller att synas mer än motståndaren och att överraska honom, särskilt mot slutet. Därav de sena valmanifesten och alla utspel i sista minuten.
Detta politiska förfall skapar skandalmakare som Mats Lidström och digitala inbrottstjuvar som Per Jodenius med flera.
Makten korrumperar, sa Leijonborg. Så är det. Makten korrumperar dem som spelar maktspel. Per Jodenius drömde förmodligen om en nätt liten post i ett borgerligt regeringskansli, till god betalning, triggad därtill av Lars Leijonborgs ivriga tal om det förestående maktskiftet. Vad betyder då ett litet inbrott? Ändamålet helgar medlen i det politiska förfallets miljö.
Man skall inte överdriva betydelsen av denna affär. Givetvis kommer sossarna att göra vad de kan för att hålla den vid liv så länge som möjligt, allt i enlighet med taktiken att det är utspelen, skandalerna och medieföreträdet som avgör valet. Måhända har det socialdemokratiska partikansliet ännu några godbitar att bjuda på. Hur oförvitlig är till exempel den partisekreterare som inte ens Lars Leijonborg vågar gå i god för?
Men taktiken är vansklig. Inte bara för att hela politiken framstår som smutsig, utan också och fastmer för att bökandet i ”affärer” framhäver innehållslösheten i den politiska debatten. Soffan lär tjäna mer än sossarna på detta.
Men visst är det skönt att se Lars Leijonborg svettas. Fuskarnas skräck har avslöjats som fuskare. Den självutnämnde riksordningsmannen kan inte hålla ordning i sitt eget parti. Han som gjort kravställandet till överordnad politiska filosofi glömde alldeles bort att ställa krav på underhuggarna i rummen bredvid.
Nog har Leijonborg en hel del att svettas över.
För övrigt instämmer vi med nedanstående kommentar från Dagens Nyheters Henrik Brors, dock med det tillägget att detta skumrask alls inte slutade på 1970-talet och med reservationen att Brors syfte är att rädda det som räddas kan av borgaralliansens vandel. Men till frågan om åsiktsregistrering och Säpo-spionage återkommer Proletären i nästa nummer.
Proletären 36, 2006
_____
”Skumraskmetoder har ständigt förekommit i politikens värld. De allra värsta i svensk modern historia var förmodligen registreringen och förföljelsen av misstänkta vänsterinriktade och kommunistiska arbetare på arbetsplatserna långt in på 1970-talet.
I jämförelse med det framstår de socialdemokratiska förtalsmejlen mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt och kristdemokraternas och folkpartisternas försök att komma åt hemlig socialdemokratisk information som småsaker.”
Henrik Brors i Dagens Nyheter 5/9
