Ungefär vart fjärde år lägger Långtidsutredningen fram sina prognoser och förslag. Tanken är att deras utredningar ska utgöra underlag för regeringens politik. Bakom Långtidsutredningen står Finansdepartementet.
Årets utredning presenterar fyra huvudsakliga slutsatser. Tre av dessa är direkt katastrofala. Den fjärde berör klimatfrågan och innebär varken till eller från.
Felaktigt antagande
Långtidsutredningen utgår från ett antagande som inte stämmer, nämligen att det saknas resurser i samhället och att situationen kommer bli än värre framöver eftersom vi lever allt längre. I själva verket ökar produktiviteten ständigt, vilket leder till att en arbetad timma idag inte kan jämföras med en arbetad timma för tio år sedan. Därför finns det i själva verket gott om resurser både till sociala reformer och olika former av arbetstidsförkortningar.
Utifrån utredningens felaktiga antagande lägger de fram sin första slutsats som går ut på att ”stimulera ett längre arbetsliv”. I klarspråk innebär det att utredningen vill införa avgifter för högskole- och universitetsstudier samt höja pensionsåldern.
Studenternas organisationer protesterade genast mot förslaget att införa studieavgifter.
– Snedrekryteringen till högre utbildning är redan stor. Och inte blir den mindre med avgifter. När tjockleken på plånboken får avgöra vem som ska studera har vi hamnat i ett Sverige jag inte känner igen, säger Moa Neuman från Sveriges Förenade Studentkårer i en kommentar till utredningen.
Den höjda pensionsålder som Långtidsutredningen vill införa ska kombineras med restriktioner som hindrar människor att gå i pension i förtid.
Långtidsutredningens förslag presenteras i en tid när varslen duggar tätt och alla prognoser pekar mot en kraftigt ökad arbetslöshet. Därför framstår förslagen som särskilt absurda.
Men även i en högkonjunktur vore utredningens förslag verklighetsfrånvända. Inte bara med tanke på den ökande produktiviteten, utan också för att den tuffa arbetsmarknaden gör att många redan i dag inte orkar jobba tills de nått pensionsålder.
Avregleringar
Långtidsutredningen vill också avreglera tjänstemarknaden för att ”öka den internationella konkurrensen”. Som exempel på tidigare lyckade avregleringar nämns liberaliseringen av el-, taxi- och telemarknaden, friskolereformen och inträdet i EU. Med andra ord är det ytterligare omfattande avregleringar och privatiseringar som efterfrågas.
Dessutom vill utredningen på olika sätt öka de anställdas ”geografiska och yrkesmässiga rörlighet”.
Regeringen har redan genomfört en politik i den här riktningen. Exempelvis innebär den nya a-kassan att arbetslösa kan tvingas flytta till en ny ort och söka arbete inom andra områden än de man är utbildad för redan från första dagen. Men detta är alltså inte tillräckligt för att tillfredställa författarna bakom Långtidsutredningen.
Privat finansiering
Långtidsutredningen låter sig inte heller nöjas med den omfattande privatisering som redan har pågått och pågår inom den offentliga sektorn. Utredningen vill även öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Även här hänvisas det till bristande resurser som motiv till förändringarna.
Privat finansiering av välfärdstjänster innebär ett införande av rena marknadslösningar. De som har råd att betala ska kunna köpa bra vård och omsorg, medan resten får nöja sig med sämre alternativ som betalas med skattepengar.
Långtidsutredningens förslag är långtgående och sträcker sig i vissa fall till och med längre än den nyliberala politik som regeringen öppet förespråkar. Men även om inte alla förslag kommer att förverkligas visar utredningen tydligt politikens färdriktning, och det är en resa långt högerut.
LISA ENGSTRÖM
Proletären 49, 2008
