Under hösten försökte vi få en intervju med Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf i Proletären. Eller någon från kungahuset i alla fall. Om den humanitära situationen i Gaza.
Ja vi formulerade det så. För att det inte skulle bli för politiskt laddat. De får ju inte ta ställning politiskt.
Det är vapenvila i Gaza. Enligt västvärldens ledare. Enligt media. Enligt Israel.
Men i skrivande stund krossas en trettonårig pojke under en israelisk pansarvagn i Gaza. Efter att först ha skjutits av en prickskytt.
I en desperat jakt på minsta antydan av medmänsklighet från de styrande, de med makt att förändra något, grep vi efter halmstrån. Och kungen – kungahuset – stod faktiskt för några små halmstrån av medmänsklighet.
När Tidöregeringen smutskastat Palestinarörelsen och kallat judiska propalestinska demonstranter för odjur och när utrikesministern rapat “Sverige står bakom Israels rätt till självförsvar” till leda, har kungen varit den som faktiskt nämnt Gaza, i sitt tal vid riksdagens öppnande.
“Det mänskliga lidandet i Gaza är obeskrivligt”, inledde kungen. Han pratade om respekten för människovärdet, om att folkrätten är hotad och om FN-stadgan, ett budskap om vikten av en internationell rättsordning.
Statsminister Kristersson gned nervöst sina händer och Ebba Busch höjde på ögonbrynen.
Så med bakgrund av detta försökte vi få en intervju med kungen.
Vi nämnde talet vid riksdagens öppnande och frågade hur kungen ser på Sveriges ansvar. Vi undrade hur kungahuset ser på situationen i Gaza, inte minst då kungafamiljen har ett gediget och välkänt engagemang för barn och barns rättigheter.
Och så ville vi såklart ha en kommentar på varför kungahuset aldrig har gjort ett statsbesök till Israel. Vi uppmärksammade kungen på att Proletären just haft ett reportage om kungens gudfar, FN-diplomaten Folke Bernadotte, och om hur han mördades av sionistiska terrorister i Jerusalem 1948. Ett mord som sägs vara orsaken till att vår nuvarande kung aldrig velat åka till Israel.
Vi erbjöd till och med att skicka ett exemplar av Proletären med reportaget om kungens älskade gudfar.
Men. Vad trodde vi egentligen?
Förra onsdagen satt kungen och drottningen, hela kungahuset, som vanligt inne på Nobelbanketten i stadshuset och skålade med folkmordsstödjande svenska ministrar och Israels och USA:s ambassadörer och fick sina klänningar och juvelprydda diadem värderade av SVT:s programledare. Som vanligt.
Skålade och frossade i årets Nobelmeny medan palestinska barn krossades under pansarvagnar i Gaza.
Utanför stod vi, några hundratals demonstranter, och påminde om att folkmordet i Gaza fortfarande pågår. Att det inte finns något eldupphör. Att årets fredspris är ett skämt som går till en krigshetsande högerextremist. Som bland annat gratulerat Netanyahu för “sin seger i Gaza”.
Journalisten och palestiniern Qadri Qais påminde i sitt tal om det som i alla fall Folke Bernadotte förstod: “Jag har överlevt Nakba och jag lovar er, vi är palestinier och Israel kan inte kväva oss!”
Visst är det fegt av kungen att inte sätta ner foten mot de som mördade hans gudfar. Som går emot allt det som kungahuset säger sig stå upp för: Barnen. Människovärdet. Folkrätten.
Men vad hade vi väntat oss?
Kampen fortsätter – befria Palestina!
