Vittnesmål från Gaza: ”Jag önskar av hela mitt hjärta att kriget ska ta slut”
De tidigare vittnesmål från Gaza som publicerats i Proletären har kommit från personer som kunnat ta sig till Egypten och där intervjuats av frilansjournalisten Khulud Shaban. 26-åriga Farah Al-Sarraj befinner sig fortfarande i Az-Zawayda i centrala Gaza med sin man och sina brorsbarn, efter att deras pappa som är journalist fängslats av Israel. Hon berättar sin historia, som Khulud Shaban översatt, över Whatsapp.
Jag heter Farah Al-Sarraj och är 26 år gammal. Jag har en examen i redovisning som jag tog 2021. Jag jobbade tidigare på ett telekommunikationsföretag. Jag har varit gift i nästan fyra år med min man Mohammed Makki, 33 år gammal, med examen i PR och media. Han arbetar som chef på en av filialerna för ett av de största företagen i regionen, kaffetillverkaren Badri & Haniya.
Vi gifte oss i februari 2021 och bodde först i ett mycket litet hus. Vi planerade att bygga vårt eget hem, och i november 2022 började vi bygga. Som liten drömde jag om att bli inredningsarkitekt, och jag använde den drömmen för att designa vårt nya hem. Jag valde platsen, storleken på rummen och hur jag ville ha ett öppet kök med stora glasdörrar som vette mot en balkong nästan direkt vid havet.
Mohammed arbetade hårt, och vi sparade och skar ner på våra utgifter för att bygga huset. Vi var lyckliga och såg vår dröm växa sakta men säkert, med våra egna inslag i varje detalj. Jag strävade också efter att lyckas i mitt arbete för att hjälpa Mohammed med utgifterna och bygget. Vi flyttade in i vårt nya hus strax före kriget, och alla som besökte oss sa att vårt hus var vackert och varmt. Vi hade valt varje detalj noggrant, men den 7 oktober kom med oro och smärta.
Vi vaknade klockan sex på morgonen av mycket höga ljud, skräckslagna och oförstående inför vad som hände. Ljuden var väldigt höga och konstanta. Jag, Mohammed och hans föräldrar gick till den säkraste platsen i huset och stannade där nästan en timme, livrädda och ovetande om vad som pågick. Vi fick sedan ett samtal där vi blev tillsagda att inte gå till jobbet på grund av omständigheterna. Den första dagen passerade sedan utan större händelser.
Men på den andra dagen började kriget officiellt, och saker eskalerade snabbt. Vi stannade hemma, och på eftermiddagen fick jag ett samtal om att min äldre bror Omars hus hade blivit förstört. Jag kommer aldrig glömma chocken, alla minnen från hans hem, från när hans barn föddes, deras första steg och familjesammankomster. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och föll till marken och grät.
Senare på eftermiddagen fick jag ett annat samtal om att min mamma, pappa och mina syskon med sina familjer hade flytt från sitt hem efter att byggnaderna omkring dem hade förstörts. De hade tvingats fly från spillrorna genom en trasig trappa, utan att kunna ta med sig något förutom två väskor för barnen. De flydde till vänner för att söka skydd.
Mina föräldrar och syskon var tvungna att flytta fyra gånger inom två dagar innan de kunde hitta tillfälligt skydd hos släktingar. När det gäller mig och min mans familj fick vi den 13 oktober besked från den israeliska armén om att vi skulle evakuera från norr och flytta söderut.
Vi packade våra saker, och Mohammed sa åt mig att ta med kläder och mat. Jag sa att våra väskor var små och att vi bara skulle vara borta i några dagar, så det var inte värt besväret. Jag tog bara ett klädesplagg för mig själv, ett för honom, våra betyg och två burkar bönor.
Vi flydde till ett område som ägdes av några släktingar söderut. Det var en byggnad med ett rum och ett kök och en terrass. Vi var 35 personer där. Kvinnorna och barnen sov i rummet och männen på terrassen.
Min familj och mina syskon blev kvar i norr, utan något skydd, och mitt hjärta stannade kvar med dem. Strömmen hade varit avstängd sedan den 7 oktober, och där vi var nu fanns ingen elektricitet, inget vatten och inga grundläggande livsnödvändigheter.
Vi städade upp och sov i ett rum fullt av råttor och insekter. Männen gick varje morgon en kilometer till avsaltningsanläggningen för att hämta dricksvatten. Efter ungefär två veckor tog gasen slut, och det fanns ingenstans att fylla på den. Vi började hugga ner små buskar och träd för att laga mat. Vi åt oftast linser eller ris, och vi tvättade kläder för hand.
Jag led mycket av att inte kunna kommunicera med min familj. Telefonnätet låg nere under lång tid. Vi försökte ringa sju gånger eller mer för att kunna koppla upp samtalet, och ljudet var alltid hackigt. Vi gick till ett område med affärer som hade solenergi och internet för att ladda våra telefoner och ansluta till nätet. Vi gick nästan fyra kilometer dit och fyra tillbaka, eller så betalade vi dyrt för att åka med åsnedragna vagnar.
Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle åka med en åsnedragen vagn efter att tidigare ha kört en Audi.
Den 13 november stängdes alla nätverk och internet av helt. Jag kunde inte nå min familj på något sätt, och alla nyheter på radion rapporterade om tung bombning där de bodde, natt och dag. Jag genomled tre nätter av smärta och tårar, ovetande om min familj var vid liv eller inte.
Den 16 november fungerade nätet igen, och min mamma berättade att de var i söder. Det var en chock för mig, och jag åkte direkt för att träffa dem. De berättade att de bodde hos en vän och att de hade flyttat runt flera gånger. När jag såg dem kändes det som om det hade gått ett år, inte en månad, av smärtsam separation.
Jag kramade dem alla, men jag saknade en person som var väldigt speciell för mig, min bror Alaa. Jag frågade var han var, och min mamma berättade, med knappt hörbar röst, att den israeliska armén hade tagit honom.
Den nyheten kunde jag inte förstå. Jag var tyst en stund, och sedan gick jag ut och bröt ihop i gråt. Det här är inte bara min bror, han är min barndomsvän, mitt hjärtas kärlek, min fasta klippa, den närmaste personen för mig. Hur kunde de ta honom?
Min mamma berättade att de tar många människor på vägen som Israel påstått ska vara säker. Hon sade också att de hade varit tvungna att fly igen eftersom huset de bodde i blev bombat. Vid den tiden riktade de in sig på solpaneler. De tvingades fly under eld och bomber ännu en gång. Mitt hjärta kunde inte ta mer av dessa grymma nyheter.
Min bror Alaa är journalist, och han har fem barn: Maria, Mariam, Salma, Adham och Mohammed. Jag var i en djup sorg i flera dagar efter att ha fått höra detta. Mat smakade inget, och allt jag kunde tänka på var honom. Dagarna passerade långsamt och tungt. Vi började registrera oss hos olika hjälporganisationer för att få kuponger och bistånd.
I december blev området där min familj hade sökt skydd återigen hotat, och de flyttade till ett annat ställe, ett mycket gammalt byggnadskomplex med ett rum, ett separat kök och en toalett. De är 15 personer tillsammans med barnen.
I januari lämnade jag och min mans familj platsen där vi bodde och flyttade till ett område som tillhör vänner. Där fanns en järncontainer som vi sov i, och det var vinter. Containern var iskall, och vi var 35 personer som delade på ett badrum, utan något som helst privatliv. Mitt psyke bröts ner lite i taget, och jag förlorade gradvis min energi. Livet togs mig ifrån mig alldeles för tidigt.
Det fanns dagar när jag inte ens kunde ta mig ur sängen på grund av djup depression. Den svåra situationen fortsatte fram till april, då jag drabbades av en hepatitinfektion på grund av föroreningar, ohälsosam mat och att vi bara kunde bada en gång i veckan, med vatten som värmdes upp över ved eller genom att lägga vattenflaskor på sanden för att solen skulle värma dem.
Jag blev sjuk, med feber, illamående, kräkningar och svimningar. Kort därefter blev också några av mina syskonbarn sjuka. Livet blev en plågsam rutin. Männen gick för att hämta vatten, och ibland kom vattenlastbilar, men köerna var oändligt långa. Mjölet tog slut, och en säck kostade nästan 1 000 shekel (cirka 2 800 svenska kronor). Mediciner blev också bristvara, och min svärfar som lider av hjärtsjukdomar, högt blodtryck och diabetes hade svårt att få sin medicin. Mohammed kämpade för att få tag i mediciner till sin far.
Alla pengar som jag och Mohammed hade sparat var helt slut. Mohammed beslutade att starta ett litet stånd för att sälja bröd, men kostnaderna var enorma och inom en månad tvingades vi starta en insamling, något vi aldrig hade föreställt oss att göra. Men vi hade inget annat val.
Dagarna blev en tung och grym rutin. I augusti köpte vi ett tält för att få lite privatliv efter att ha sovit nio personer på fyra madrasser i elva månader. Men tältet var inte mycket bättre än containern – på dagen blev det som en ugn under solens hetta, och vi kunde inte vara där.
Nu, ett helt år senare, har vi förlorat många släktingar och vänner, våra liv har blivit förvridna, och vi har förlorat våra drömmar och förhoppningar. Min familjs hus har bränts ner, och mina syskons hem har blivit helt förstörda.
Vår familj är splittrad, och Alaa sitter fortfarande fängslad. Jag tar hand om hans barn. Det enda vi har kvar är minnen som tagits med mobilen. Min familjs hem, där jag gifte mig, och där vi samlades varje lördag, lagade de godaste maträtterna med min mamma, och hade våra skratt och lekar, allt är nu bränt och förlorat. Kvar är bara spillror och saknade personer.
Jag önskar av hela mitt hjärta att kriget ska ta slut, så vi kan återvända till vårt vackra liv, precis som resten av världen. Vi förtjänar att leva. Vi är inte bara siffror – vi hade liv, och vi förtjänar att leva, drömma och utvecklas.
När jag ser min pappa lida, när han ser allt han byggt och slitit för förstöras, och ser sin son bli bortförd utan att kunna göra något, krossar det mig varje dag. Jag ser mina brorsbarn växa upp utan sin far, och jag undrar hur det kommer att vara för honom att återvända och upptäcka att hans små barn inte ens känner igen honom. Allt detta bryter ner mig varje dag.